NÄR JAG GICK i mellanstadiet tvinga vissa lärare oss att läsa högt. För att slippa satt jag alltid och försökte klura ut deras system för vem de skulle välja.
En gång i fyran hade vi morgongymnastik med en finsk äldre lärare innan första lektionen. Hon satte på yogalåtar och fick oss småbarn att göra stretchövningar med armarna. När musiken stängdes av satte alla sig i bänkarna redo för högläsning och jag blev nojig, nu skulle hon bestämma vilka som skulle läsa. Hon skrev ”GALAB” med stora röda bokstäver på whiteboardtavlan och jag hade några sekunder på mig att gissa hur hon skulle göra. Antingen skulle hon ta den vågräta riktningen och skriva upp personen som satt bredvid, eller köra rakt uppåt och ta personen bakom. Det var farligt att sitta bredvid eller bakom den personen som hon skrev på tavlan, och Galab satt framför mig!
”Vadå, varför ska jag läsa?” sa Galab som alltid gick in i diskussion. Det var perfekt, jag köpte fett mycket tid tack vare honom. Om läraren misstänkte att han inte hade läst och fråga vad boken handla om kunde han svara att det handla om en bok! Han hade en stor hjärna med kunskap, men hade inte koncentrationen.
Om nån brandman hade hittat barn där inne hade han anmält ihjäl skolan
De säkra bänkarna var redan upptagna så jag smög snabbt ut från klassrummet och trampa på nåt blött. Det var geggigt och slaskigt i hallen och mattan såg förstörd ut. Jag ställde mig på nåns skor som låg slängda och vänta. Om jag hade tur så gick ingen förbi i korridoren.
Efter en stund hörde jag ljudet av stolar som drogs ut. Det betydde att alla hämta sina matteböcker och att faran var över. Några i klassen drog till grupprummet och jag haka på. Det var ett litet och rörigt rum med ett handfat i plåt och målarpennor överallt, mer som ett förråd än ett rum. Om nån brandman hade hittat barn där inne hade han anmält ihjäl skolan. Stolarna var packade vid dörrarna och det satt redan fyra personer runt bordet. En klasskompis som hette Samson, och som alltid irritera sig på mig och Galab, titta på mig som att jag inte hörde hemma där. Han hade på sig en tröja med Vasalundloggan. Jag ville också spela i ett fotbollslag för att få en sån tröja gratis. Så länge man hade nån av lagtröjorna var man relevant. Men min bror tyckte att jag var för ung för att träna i lag. Ibland gick jag till vännernas träningar och vänta vid sidan av planen i hopp om att nån skulle säga ”Vet du vad, du får en tröja gratis”.
Jag behövde först få alla på min sida och skämt var min viktigaste valuta
Gruppen höll på med kort division. Jag fatta noll. Inte nog med att det skulle komma på provet, den finska läraren ville ha in uppgiften idag. Jag behövde sätta mig bredvid nån som redan gjort uppgiften för att kunna skriva av svaren snabbt. Men för att dra in en extra stol behövde jag godkännande från folket här inne. Men det här var människor jag inte prata med annars, jag kunde inte bara dra in stolen med pondus och säga ”Mannen vad händer?”. Jag behövde först få alla på min sida och skämt var min viktigaste valuta. Jag behövde komma på en historia som alla i rummet kunde relatera till. Vaktmästaren? Han var en legend, en riktig sån där olum som brydde sig lika mycket om regler som att byta strumpor. Han strosa runt med sin kaffekopp, alltid med en cigg i mungipan och den slitna arbetsjackan hängande på trekvart. Om du bröt benet, skulle han bara tejpa ihop det, klappa dig på ryggen och säga ”khalas gå, du överlever”.
”Har ni hört om vaktmästaren och flaggstången?” fråga jag.
”Vadå är du i vår grupp?” fråga Samson misstänksamt.
”Vaktmästaren, olum! Har ni inte hört?”
”Turken?” undra nån.
”Exakt”, nicka jag.
”Vad har han gjort nu mannen?”
Gruppen fnissa och jag visste att jag hade dem
”Såhär var det”, börja jag och la in en dramatisk paus. ”Det var en dag när flaggan var hissad halvvägs och alla sjöng nationalsången.” Vi hade precis lärt oss att halva flaggan betydde att nån hade gått bort, så jag visste att alla skulle fatta. ”Vaktmästaren kommer ut på gården och ser att hela skolan har samlats – lärare, elever, till och med skolkatten är där. Det är fullt kaos, folk står med sorgsna ansikten, bollar ligger utspridda på marken och flaggan hänger där, halvvägs upp. Vaktmästaren tänker olum, vad håller de på med?”
Gruppen fnissa och jag visste att jag hade dem.
”Så vad gör vår hjälte? Jo, medan alla står där i tyst minut och hedrar Hugo som tydligen har gått bort, kliver vaktmästaren fram till flaggstången. Han tänker inte två gånger. Han knycker till ciggen, sätter kaffekoppen på marken och börjar hissa upp flaggan, precis under tysta minuten!”
Gruppen garva och titta på varandra. Samson hade stora ögon, även han ville höra fortsättningen.
”Rektorn står där och försöker hålla tal. Vi älska Hugo, Hugo var snäll… Samtidigt ser alla hur flaggan långsamt börjar hissas upp till toppen. Vad gör du! skriker rektorn.” Jag tog en till paus för att ge effekten. ”Vaktmästaren rycker bara på axlarna och säger: Vad gör du själv? Flaggan ska upp! Rektorn stirrar på honom och säger att Hugo har gått bort! Vaktmästaren stannar upp och ser förbannad ut innan han skriker: Jävlar, var det Hugo som hissa den halvvägs, sen går han bort? Jag ska hitta han då!”
När alla garva satte jag mig ljudlöst bredvid den smarta. Medan jag fortfarande prata drog jag åt mig stencilen och börja skriva av. Medan alla försökte återhämta sig från garvet skrev jag av de sista frågorna, skutta tillbaka till klassrummet och la stencilen på lärarens bord.
Jag var komiker på mellanstadiet. Det blev svårare att få garv efter sexan när alla blev tuffa. Men jag sluta aldrig leta efter nästa skratt.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och ett nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati , baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
