”FUCK TENSTA!” ”Fuck Degen!” ”Fuck somalier!” Så lät det i appen jag var inne på. Jag satt på vår fyrkantiga soffa hemma i vardagsrummet, de tjocka gardinerna var fördragna så det var mörkt inne. Men det var ännu mörkare ute, det var december och jag hade skrivits ut från sjukhuset för en månad sen.
I den här appen behövde ingen visa sig fysiskt, det var bara röster. Här hängde jag med folk som också isolera sig hemma. Ingen brydde sig om ifall du gick på kryckor, hade på dig trötta hoodies eller Moncler för ingen såg dig. Du tog plats genom din röst och karaktär. Mitt kontonamn var City och jag var välkänd för skämten och den pipiga rösten. Jag hade lärt känna folk från Örebro, Linköping och Malmö. Jag härja från grupp till grupp och elda på diskussionen varje gång det blev känsligt. Garva högt åt alla sjuka personer där ute. Det var sällan normala samtal här som ”Hej hur mår du?” Det var alltid fett hetsiga grejer. ”Hur mycket väger du?” ”Har du liten eller stor kuk?” ”Va, du låter så arbetslös!”
Hon andades tungt och jag hoppades att det inte var på grund av hjärtat
Morsan som hade suttit i lugn och ro i köket kom ut i vardagsrummet. Hon höll telefonen i handen och var i samtal genom högtalaren. Rösterna var på somaliska, släktingar i hemlandet bruka ringa henne för att lätta på hjärtat. Den här gången hade alla mostrar kopplat upp sig i samtalet samtidigt. Morsan höll sig för ryggen och gick långsamt. Hon andades tungt och jag hoppades att det inte var på grund av hjärtat. Hon var känslig för mat, träning och familjemedlemmar. Det var som att kroppen konstant skicka ut meddelanden. Ey du har ätit för mycket ris. Ey din son har stressat dig igen. Jag fick inte se hopplös ut. Hennes sjukdom livnärde sig på hur jag betedde mig.
Morsan kunde göra flera saker samtidigt och såg upptagen ut. Leta hon efter en strumpa? Damma hon skåpet med porslin? Kanske ville hon att jag skulle sätta på wify eller nåt skumt som de här mammorna inte klara av. Men hon la ett vitt kuvert på bordet och jag fick hjärtattack. Var det polisen? Kronofogden? Skatteverket? Mitt ben var fortfarande fucked up och jag gick ut max en timme om dagen. Vad fan hade jag gjort som kunde orsaka ett brev från myndigheter?
Jag hade slutat beckna och gjort mig av med luren
Det kändes som att de hade skrivit ut mig för tidigt. Två veckor med den söta iranska morsan var inget, jag hade hoppats på månader. På sjukhuset hade jag bara behövt trycka på knappen om jag behövde hjälp. Jag hade känt mig så lugn där, de hade bara fokuserat på mig och min hälsa. Allt som sas var i syfte att lappa om mig. Hade jag kissat? Ville jag ha mer saft?
Hemma handla frågorna om nåt helt annat. Vad skulle jag göra med mitt liv? Skulle jag bli en pundare? Skulle jag plugga? Jag var en snubbe som inte ens kunde gå på toa men förväntades ha en plan för mitt liv tio år framåt.
Jag hade slutat beckna och gjort mig av med luren. Det var en lur som jag hade jobbat lång tid för att bygga upp. Men varje gång den vibrera blev jag bara äcklad. Warre hade sagt att jag skulle ge den till honom så att han kunde fortsätta bygga på kontakterna. Jag kunde inte säga att jag tagit sönder luren, så jag sa att jag tappat bort den. Jag var broke-broke. En hundring hade kunnat lösa många problem men när jag vände mig till mina fucking bröder fick jag höra ”bror jag har inget”. De köpte snusdosa framför mig samtidigt som jag stod där på ett ben helt hungrig.
Jag hade isolerat mig hemma för jag palla inte vara runt människor
Folk formades av krig och svält, jag formades av att ha blivit skjuten. Jag hade blivit mer noga med vilka jag träffa och varför. Om nån från back in the days kom med elsparkcykel och ville att jag skulle följa med och bara gå och gå och prata om luft blev det en irritation. Om personen inte kunde ge mig kreativa samtal, lösningar på hur jag skulle bli framgångsrik eller ens nåt så simpelt som sinnesro, skulle det bli problem. Jag ville inte höra saker som ”kom vi chillar” eller ”vad säger du då?” Jag hade nästan blivit av med benet och behövde en mening med allt jag gjorde, tiden ticka.
Jag hade isolerat mig hemma för jag palla inte vara runt människor, palla inte hålla uppe fasaden. Man tröttna på mig, folk såg mig mer och mer som en emo och sluta ringa. Galab trodde anledningen till att jag inte kom ut var för att spela ball. Spela ball? Din farsa kan vara ball mannen.
”Hooyo, har du fått svar från skolan?” fråga morsan och snegla på kuvertet som låg framför mig.
Morsan hade frågat om skolan så många gånger att jag inte palla svara längre. Såg hon inte att jag var upptagen?
‘Det är från universitetet, varför sover du mannen, öppna!’
Hakeem kom ut från sitt rum med en tom tallrik, den glupska snubben skulle till köket för att fylla på med mer kycklingklubba. Från hans rum hördes Family Guy och Peter som skrek i bakgrunden. Hakeem tog kuvertet. ”Det är från universitetet, varför sover du mannen, öppna!”
Shit, antagningsbeskedet. Hade jag kommit in? Skulle morsan äntligen kunna visa upp mig utan att skämmas? Eller hade jag inte kommit in och skulle bli sedd som gatubarn resten av livet? Jag hade bestämt mig för att förändras. Jag hade kommit tillbaka till ett hushåll där jag sårat människor och ville aldrig göra om det. Jag behövde lyssna på familjens råd, för mina egna val hade gått åt helvete. Men det var för riskabelt att öppna brevet nu inför full publik, det kunde stå vad som helst, bättre att ta det sen.
Hakeem stack in pekfingret i den lilla öppningen på kanten av kuvertet.
Neeej, jag halta mig upp och drog kuvertet ur handen på honom. Hakeem sträckte sig efter det, fan han försökte rycka åt sig det och jag hade ingen balans på ett ben. Jag la kuvertet under mig på soffan och satte mig på det. Han kunde försöka ta det nu!
”Ey din luffare, ska du fisa på antagningsbeskedet?” fråga Hakeem.
”Jaa walla, då kommer det bli så varmt och mysigt!”
”Hooyo, om han inte kommer in på skolan får han hjälpa dig här hemma. Med eller utan skottskador, den sjuka snubben ska jobba!” sa Hakeem.
Vem fan skulle vilja anställa mig? Jag såg ut som en skräckslagen gubbe med kryckor.
Hakeem försvann in i rummet och morsan satte sig i köket. Det blev mörkt och deppigt i vardagsrummet igen. Jag försvann in i chatten. På den vänstra sidan av skärmen stod det vilka som var live och aktiva i gemensamma rum. De som var aktiva lyste grönt. Ibland var det grönt hela vägen ner och då visste man att det skulle bli hetsigt. Galab hoppa in i det rummet jag var i, det gick inte att ducka honom här. Vi var de vassaste provokatörerna som hade sågat tvärmånga människor. Vem som än såga oss ratta vi det.
Shit, kuvertet var fortfarande under götten. Jag drog fram det och såg att det hade blivit helt skrynkligt
Vanligtvis om nån blev retad tog den åt sig. Om nån sa ”håll käften” satt den andra där med massa ego och skrek ”mannen du håll käften!” Men jag och Galab var hänsynslösa, våra kommentarer blev roliga för vi brydde oss inte, vi svara bara med pedagogisk röst att personen skrek över telefon och fick ta det lugnt. Till slut palla inte folk såga oss för vi gav sån respons som vanliga människor inte gav. Vi var nonchalanta och snabba i käften.
Shit, kuvertet var fortfarande under götten. Jag drog fram det och såg att det hade blivit helt skrynkligt.
Jag la kuvertet på bordet och gick in i appen igen. Hoppa in i ett rum med en gruppering av tjejer som vi lärt känna. Egentligen var tjejerna för snälla för den här appen. De var inte miskin, men mogna och genuina. Deras snällhet tog över diskussionen, det var ingen idé att tjafsa med nån som sa ”åh min älskling!” Galab fråga tjejerna om de kunde klappa utan att nudda händerna. Han trodde att han skulle få den vanliga responsen från dem. EY VAD SÄGER DU FÖR NÅT! HUR KAN DU VARA SÅHÄR RESPEKTLÖS? Galab skulle då ha sagt att han bara fråga om de kunde klappa götten utan händerna, varför reagera de sådär? Men de här tjejerna garva bara åt honom och fråga om han mådde bra? Ville han gå till kuratorn? Eller börja på universitetet med dem? Där i aulan kunde han fråga tjejerna om de kunde klappa utan händer. Vissa av tjejerna var galna och läste förundersökningar, vissa var gulliga, pedagogiska och uppmuntra folk att plugga. Det fanns en människa bland dem som hette Maya och lät söt. Hon hade fett svårt att prata med alla och kunde bara prata i små rum, när folk kom in i samtalet blev hon tyst. Det var skitroligt att höra Maya nervös.
”Jalla då, ska vi inte sätta på kamerorna, eller skäms ni?” sa Galab.
Maya satt där helt gullig med världens sötaste leende
Man kunde höra hur alla blev stressade. Hittills hade det bara varit röster, vi visste inte hur tjejerna såg ut eller vilka länder de kom ifrån, bara att de inte var etniska svenskar. Det hade varit mycket jidder och vi lalla sönder med varandra.
Vi satte på kamerorna och abow bre, man såg ju folks ansikten! Maya satt där helt gullig med världens sötaste leende. Hon hade brun hudton och flätor uppsatta i en hästsvans, en fläta hade åkt ner på kinden. Jag blev helt fnittrig och sprallig. Jag och Galab dansa och presentera oss som Backstreet Boys från orten, tjejerna dog av garv. Kamerorna fucka hela auran. Orden vi uttala nu fick betydelse, det kändes att det här blev personer i ens liv, personer med gulliga ansikten! Jag kunde inte längre komma och gå som jag ville. Maya plugga till sjuksköterska på Södertörn, hon var ett år in i sina studier. Den här människan var på platsen jag ville vara, som jag hade drömt om från sjukhussängen.
Jag sa att jag hade sökt till universitetet och Galab såg helt chockad ut. Tjejerna gav råd och tips om hur man skulle plugga och berätta om hur de faila tentor. What the fuck, hur kunde de här driftiga människorna faila en tenta? Energin var hög och jag hörde knappt att TV:n dog i brorsans rum och lägenheten blev tyst. Vi satt uppe hela natten, jag var den sista i chatten när alla andra hade loggat ut.
Det var bara jag kvar som var vaken i hela världen kändes det som. Hakeem jobba natt och hade taggat och morsan sov. Jag titta på det skrynkliga brevet som låg på bordet. Skulle jag öppna nu? Om det var negativt besked kunde jag skrynkla ihop brevet och kasta ut det från fönstret innan morsan vakna.
Tvekande vinkla jag kuvertet så att texten syntes med hjälp av månskenet från springan i gardinen. Ja, det var verkligen från universitetet. Jag drog in andan och tog ut pappret från kuvertet.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati , baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
