GALAB SATT I baksätet och snacka om hur han hade dragit hit Warre för att se om det skulle komma några till mitt gig. Men jag visste inte om de hoppats att det skulle vara fullsatt eller om de varit gladare om morsan hade stått ensam i kön.
Men så hade Warre fått en rush söder om stan och ville tagga. Och just då hade de sett mig sticka från teatern och sätta mig i en bil som en fucking Bolt åt grabbarna.
Varken Galab eller Warre undra hur jag hade fått tillåtelse att köra bil igen, de var bara glada över att bilen inte var beslagtagen av Hakeem. Även om mina hjärnceller höll på att bryta ner sig själva verka jag vara den enda som kom ihåg vad som hände sist vi alla satt i den här bilen. Men oavsett körkort, jag kunde inte köra, inte nu, det måste de väl fatta? Jag hade inte ens med mig mobilen, den låg kvar backstage.
‘Bram, har du fått psykos? Kör bara!’
Warre hade intagit sin gamla vanliga plats i shotgun-sviten bredvid mig. Galab satt där bak och chilla till sig. Warre ville bara att jag skulle få igång bilen och lämna parkeringen direkt, men jag kunde inte göra det, jag hade plikter här! Jag ville bara få tillbaka minnet, sen skulle jag lämna grabbarna på parkeringen och vara back on stage!
Warre flängde med blicken över parkeringen och var tydligt stressad att komma iväg. Jag ville fråga varför, men ville inte veta svaret. Jag hade båda händerna på ratten och miljoner tankar som utspela sig i huvudet.
Warre titta på mig. ”Bram, har du fått psykos? Kör bara!”
Jag skulle inte köra nånstans, men han hade rätt, jag hade fått psykos, det var en riktig teaterskådispsykos och jag ville att den skulle gå över. Hur skulle jag få tillbaka minnet? Om jag tuta flera gånger som en idiot, skulle det väcka hjärncellerna? Om jag banka huvudet mot ratten kanske? Men det kunde gå riktigt illa, jag ville inte stå på scen med blodig panna. Warre var på helspänn och vicka otåligt på benen. Han ville bara härifrån, men bilen han satt i rulla inte.
”Jag hade jättegärna kört er grabbar, men tvåhundra personer väntar på att jag ska få tillbaka minnet och underhålla sönder dem”, sa jag helt seriöst.
‘Du försökte plugga bror, hur gick det?’
”Vad är det med dig mannen? Du ska stå på scen?” fråga Warre utan reaktion. ”Så vad fan gör du här då?” Han titta på mig som en farsa som tagit fast sin unge i kylskåpet med Nutella över hela ansiktet.
Det kändes som ett fuck you i magen. Warre såg äcklad ut när han titta på mig.
”Du försökte plugga bror, hur gick det?” sa han.
Ey shit, hur kom min misslyckade skolgång in i samtalet? Jag kände spänningen i luften, Warre vände blicken från mig, den var låst på parkeringen. Sån avsmak hade han för mig.
”Du ville testa skolan? Khalas, du fick testa, sen du kom tillbaka”, sa Warre och fortsatte. ”Sharmarke Show va? Du ska prata om ditt liv? Minns du ens själv? Du försökte bli fotbollsproffs bram, hur gick det?”
Ey, vad var det här? Warres röst lät trött men iskall, killen hade tröttnat på mig.
”Du bytte namn till Elmi. Du lät svennarna i laget kalla dig för Elmi, fucking Elmi mannen, du pissa på dig själv!” sa Warre mellan tänderna.
Jag gled neråt på sätet. Det här var nåt annat än det vanliga snacket. Warre bruka inte få ur sig såhär många ord. Så nu när han snacka var det bara fett jobbigt. Jag ville inte längre få tillbaka minnet. Jag ville bara glömma, försvinna. Jag ville förtränga alla minnen nu, även det här samtalet i bilen.
‘De kanske har tagit in dig just nu för att göra en piruett…’
”Och lagerjobbet? Du spelar ball på oss nu på grund av en show. Men några misslyckanden och du är tillbaka på samma plats”, fortsatte Warre. Det här var det längsta jag hört honom prata nånsin. ”Varje gång det skiter sig bram, vilka är det du vänder dig till? Vilka är det du krälar tillbaka till? Du går inte till dina teatermänniskor, du går till oss.”
Jag svalde. Han hade rätt.
Bakom mig hörde jag Galab fnittra, men visste inte om han höll med eller bara älska stämningen.
”Kommer du ihåg hinken?” fortsatte Warre. Ey shit, hinken igen? ”Vem är det som har lagt krabborna i hinken från första början? De här svenskarna bryr sig inte om oss. De kanske har tagit in dig just nu för att göra en piruett…”
”Du menar monolog”, pep jag och ångra mig direkt.
”Vad sa du? Monolog?” Warre lät nästan förbannad. ”Prata svenska med mig mannen!”
Alla skulle fatta att jag inte var mer än ett gatubarn med hybris
Jag skämdes ihjäl, vem hade jag blivit? Jag sjönk längre och längre ner i sätet. Warre gick över till det emotionella snacket. Jag lyssna inte så detaljerat längre. Uppfatta bara bitar här och där.
”Hur mycket vet teatern ens om dig?” Här vakna jag till, spetsa öronen. Warre såg det och för första gången sen han kom in i bilen log han. ”Vet chefen att du låg och kräla under aina nyss, innan du hitta dina Converse och börja dansa för suedis?” Warre titta rakt på mig. ”Galab du fick det på film va?”
Jag kunde inte andas. Var det ett hot? Skulle de sprida filmen om jag inte körde dem? Allt som skulle synas på klippet var jag som blev nedbrottad av polisen. Jag såg apelsinhuvudets besvikelse framför mig. Förebild för ortens unga? Man skulle dra slutsater och springa med det. Alla skulle fatta att jag inte var mer än ett gatubarn med hybris. Jag var så djupt nere i sätet nu. T-shirten var inte vit längre utan genomskinlig och klibba fast sig på ryggen och magen. Jag gav upp hoppet om att få tillbaka minnet. I mitt huvud var redan alla 22 föreställningar inställda. Alla möjligheter som jag skulle få efter det var också över. Jag såg hela drömmen försvinna. Hela min livsglädje var gone. Luften fastna i halsen, det fanns inget syre i bilen, vi skulle kvävas här inne.
Jag vred om nyckeln och satte igång motorn
Fem minuter kvar till premiären.
Jag vred om nyckeln och satte igång motorn.
”Vi åker”, sa jag frånvarande.
Warre nicka. ”Aide.”
”Jag radera filmen”, sa Galab från baksätet. Det sista syret i bilen försvann. ”Ey den var cok stor ju! Jag behövde minnet i luren.” Försökte han rädda Warres ansikte? Eller ville han på riktigt hålla sig under gratisversionen av iCloud?
Hjärnan aktiverades. Jag såg allting klart. Minnet, fuck. Tankarna gjorde en u-turn. Jag satte mig spikrakt. Galab mannen, minnet! Jag stängde av motorn och vände mig till Warre.
”Jag behöver få tillbaka minnet bror”, sa jag helt hypad. ”Örfila mig!”
”Din kuksugare, starta bilen igen!” skrek Warre.
Galab stack fram huvudet. ”Hörde jag örfil?”
Ey shit, hans stora näve var redan i luften. Jag var inte lika taggad längre. Titta upp på Galabs viftande handflata i skräck men det var för sent att vika undan. Kunde inte ändra mig nu.
Jag knep ihop ögonen och höll andan. ”Kör! Men…”
Mer än så hann jag inte säga innan det kom en örfil från helvetet.
”VAD ÄR DET HÄR FÖR TORR HANDFLATA? DET ÄR INGEN HANDFLATA ENS, DET ÄR SANDPAPPER! Kolla upp dig mannen!” Jag ville ge honom en box tillbaka men världen snurra och jag var rädd att jag skulle missa och råka veva mot Warre istället.
Jag hade aldrig behövt ett manus för garv innan, jag kunde ju det här!
Jag gnugga kinden för att dämpa smärtan och börja fräsa. ”Det är ett skämt att du har så hårda händer! Vad är du, smed? Och så de här människorna, den här jävla publiken som är så fucking krävande! Kan de ens skratta? Nej, de är torrare än din jävla handflata Galab! Synd att du radera filmen, jag hade velat visa svenskarna hur jag fucking har det på riktigt, alltid nån som sitter på mig, på gud!”
Jag vakna från mitt babblande av att Warre smällde näven i rutan, och Galab garva så han grät.
Jag stirra på han, walla jag stirra.
Och det slog mig att jag fått garv utan manuset. Jag hade aldrig behövt ett manus för garv innan, jag kunde ju det här!
Då kom det.
Jag var en liten kille som trodde att jag hade en superhjälte till pappa. Men när farsan glömde hämta mig från dagis fick brorsan kliva in som farsa.
Abow minnet! Det var de första meningarna ju! Därefter kom det ännu fler meningar, yes! Mina ärrskador blekna, jag fick tillbaka fler och fler delar av minnet.
Jag var en komiker som gömde mig i bilen istället för att ställa mig på scen. Hur komiskt var inte det? En komiker med scenskräck. Som skulle prata om sitt liv i 45 minuter men var livrädd för att nån skulle få veta vem han egentligen var. Vilket skämt, jag fnittra åt mig själv.
Jalla då, ni ska få Sharmarke show!
Jag hade försökt dölja komedin för vännerna, och försökt dölja mitt förflutna för teatern. Men fuck it. Jag sket i hur det skulle uppfattas, jag skulle ge publiken den råärliga sanningen. De skulle få allt, det var Sharmarke show va? Jalla då, ni ska få Sharmarke show! Jag behövde inte ens papprena, allt hade memorerats i skallen.
”Allt det där som du sa om mitt liv Warre, det är en hel stand up. Jag kommer köra skit på scen!” sa jag.
”Mannen håll käften och kör!” Warre lät som en tjurig bäbis.
Jag tog ett djupt andetag. ”Mina fucking bröder, jag uppskattar er, verkligen. Men jag har en grej att fixa nu!”
Jag klev ur bilen och insåg att jag inte kunde låsa så länge Warre och Galab satt kvar. ”Seriöst grabbar, häng med, teatern klarar några fler gatubarn.”
Galab börja vifta med armarna. ”Ey bror, ska du dra den om din kula i knät också? Får jag vara backstage? Walla jag är där!”
Abow va? Galab ville verkligen komma? Jalla då, vi behövde slakta det här! Galab var tvärglad, som en dagisunge som bara väntat på att få komma på kalaset alla snacka om. Han såg mig som en sjuk snubbe, en jävla udda karaktär, en sån man ville hoppa över men då skulle man missa årets show. Han hade sett det komma, walla han hade sett det komma. Ända sen vi var snorungar hade han sett mig skoja på gården. Jag bestämde mig direkt, jag skulle sätta honom längst fram som sällskap till morsan.
Galab titta på Warre med ett stort leende. ”Vad säger du då?”
Warre skaka irriterat på huvudet och drog in luft mellan tänderna. Han öppna bildörren, gav mig en sista blick och klev ut på parkeringen. Jag kunde inte låta bli att känna en bit kärlek för Warre. Det var fett synd att han inte följde med, en så deppig shuno hade behövt garva bara. Jag trodde att Galab skulle följa efter när Warre drog iväg, men han stanna med mig. Walla, han ville verkligen se!
Vad fan var klockan?
Vi kom fram till dörren och den var låst!
Vi småsprang mot entrén och nåt inom mig vakna till liv. Det var nu det hände. När jag öppnat den där dörren skulle det smälla. Jag var inte här av en slump, jag var här för att ratta den här showen. Jag kände mig som popcorn, hela kroppen poppa av energi och adrenalin. Vi kom fram till dörren och jag drog för att öppna den.
Ey den var låst!
”FUCKING HELL!” skrek jag.
”Vad, vad?” sa Galab förvånat.
Jag banka på fönstret till dörren men ingen verka höra.
Då kom jag ihåg att regissören hade sagt att ingen skulle släppas in efter att showen börjat. Men släpp in mig och min broder bara! Öppna dörren! Paniken kom över mig. Såhär nära? Skulle jag faila igen, utan att låsa in mig på toa. Jag var portad från min egen premiär! Jag fumla efter mobilen, fuck! Den låg ju kvar där inne! Jag rusa fram till ett fönster och börja banka, nån måste väl höra?
Galab, min fucking bror! Vad skulle jag göra utan honom?
Det hördes ett klick bakom mig. Jag vände mig om och där stod Galab med ett flin på läpparna och en dyrk i handen som han stoppa tillbaka i fickan. Han hade precis fått upp dörren! Jag garva så högt att fåglarna på torget flög iväg. Galab, min fucking bror! Vad skulle jag göra utan honom? Han höll upp dörren till mig som en riktig gentleman, redo att eskortera mig in.
Maya kom springande genom korridoren och mötte mig. Hon var fett stressad. ”Jag har ringt dig hundra gånger, var fan var du? Alla väntar på dig! Asså varför skrattar du?”
Jag titta på Galab och Maya. De här två människorna alltså. Jag älskar er.
”Kan du ta med Galab till morsan?” svara jag. ”Jalla då, nu kör vi!
Det var det sista avsnittet av sommarens följetong Sharre, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag. Berättelsen baseras på Sharmarke Elmis erfarenheter. Nästa vecka medverkar Sharmarke i pjäsen Upploppet som har premiär den 5 september på Stadsteatern i Husby.
Alla 35 avsnitt av följetongen har illustrerats av Sara Bayrami.
