EN VECKA SENARE låg jag på morsans soffa i lugn och ro som vanligt. Men det var inte som vanligt. Det var tre timmar kvar till premiären. Manuset låg på bordet som en påminnelse om dagens uppgift. Jag hade memorerat hela utantill vilket var perfekt.
Nu var jag nästan inte nervös längre. Om det kom handsvett var det inte därför. Det var för att jag skulle ha på mig Converse. Det närmaste jag hade kommit Converse var på mellanstadiet när jag låna brorsans skor i storlek 45, de var som clownskor som jag gick till skolan med.
Till premiären skulle jag ha egna Converse, kläder från Urban Outfitters, vintagerock och coola ringar på scen. Det skulle vara ett riktig Dave Chappelle-moment. Han hade kommit ut på scen med cigg i käften och sagt fuck you, ingen kunde göra nåt för han stod redan på scen. Den här gången var det jag som skulle komma ut med snus i käften och klädd som Dave Chappelle, dagens tema skulle vara öppen skjorta.
Fuck jag hade råkat somna om på soffan
”Upp och hoppa! Du kan inte ligga här och lukta prutt när folk har köpt biljetter!” sa brorsan och drog av mig filten. Fuck jag hade råkat somna om på soffan igen, hur mycket var klockan?
Han skulle till jobbet men ville försäkra sig om att jag inte skulle missa min stora dag. Attityden mot mig hade förändrats hemma efter att jag hade läst manuset för dem. Teater var ännu inte grönt ljus, det var fortfarande främmande mark, men det var inte heller rött ljus utan blinkande gult. Så det var okej att köra försiktigt. Hakeem hade redan skjutsat morsan till Husby. Hon ville besöka moskén innan showen och vi skulle mötas upp på teatern. Hon var fett lycklig och skröt om mig för alla släktingar. Äntligen bra nyheter från yngsta sonen!
Jag slet fram telefonen och skrek som en flicka. Det var soundcheck NU! Hur fan kunde jag missa det? Var det mitt undermedvetna som förträngt det? Tur att Hakeem drev mig som en kamelskötare, jag sov på mig själv och alla, jag behövde tagga. Nu! Kolla bussarna. En fucking halvtimme. Hjärnan rusa. Vad var snabbaste vägen? Kunde jag springa över fältet? Jag skulle slå ihjäl mig. Fuck fuck fuck.
Hur stor risk var det att jag skulle möta på poliser just idag?
Bilen! Brorsan hade gjort det tydligt för mig att jag aldrig mer fick låna bilen. Men han hade också sagt att jag skulle skynda mig. Det var dubbla signaler. Körkortet var ett problem, men bara om jag tänkte för mycket på att jag inte hade det. Lallish, jag hade körkortet mentalt. Hur stor risk var det att jag skulle möta på poliser just idag? Det tog åtta minuter med bilen och det var söndag, de körde sina ungar till ridningen. Inte en chans, så jag plocka på mig nycklarna och smög iväg till parkeringsplatsen. Det fanns inga spår av incidenten på brorsans bil, den var reparerad som att krocken aldrig hade hänt.
Jag satte mig i bilen, körde ut från Tensta och ångra mig direkt. Vad som helst kunde hända. Jag kände mig som en illegal migrant i trafiken. Men det gick inte att vända tillbaka nu. Det var bråttom!
Jag såg inga polisbilar alls ute på vägarna, ända till jag såg en som körde på en parallellgata. Jag drog ner hastigheten och sjönk ner i sätet. Varför hade jag tagit bilen? Det var en dålig idé, det var en riktigt dålig idé. Men efter nästa korsning så var aina borta, de måste ha svängt av nån annan stans. Mitt hjärta picka fortfarande för snabbt när jag klev ut ur bilen utanför teatern i Husby.
‘Asså var har du varit?’
Jag kände hur hela teatergänget drog en kollektiv suck av lättnad när de såg mig snubbla in backstage.
När Maya såg mig blev hon skitglad och ville ge mig en örfil. ”Oh my god du är här! Asså var har du varit?”
Hon hade fortfarande traumat från mina tidigare försvinnanden. Hennes stressnivå var så hög att det var onödigt att berätta om rushen med brorsans bil.
”Du trodde jag hade gömt mig på toa va? Habibti jag skulle aldrig gömma mig och ge dig ångest!” Jag peka på en random toadörr. ”Speciellt inte i DEN DÄR toan!”
Maya titta nervöst på dörren. ”Asså det är inte roligt.”
När Maya hade försäkrat sig om att jag inte skulle försvinna blev hon lugn.
Det var bråttom nu, publiken skulle släppas in snart. Jag gick mot salen som hade blivit så bekant för mig. Körde en snabb soundcheck som var mer stressande än lugnande. Försökte intala mig att vi redan checkat ljudet varje dag i en månad, så det gjorde väl inget att det här gick så hastigt?
Abow de hade börjat släppa in publik
Maya såg ut som en stolt morsa och var gladare än vad jag var. Hon hypa mig så mycket, kunde hon chilla bre?
Jag drack vatten för att blöta ner min torra hals. Kika ut på scenen mellan gardinerna, abow de hade börjat släppa in publik. Det fylldes på med fler och fler människor. Scenen hade förvandlats och allt fokus låg på belysningen som glänste över hela golvet. New York-känslan var kvar, men det var inte längre en skum bakgata, det var Broadway.
Jag hörde Milans röst från publiken och vakna till. Hans sexiga smile skulle få bevittna nåt som skulle få honom att tvivla på sin utbildning. Folkhavet växte och alla såg jävligt glada ut. Här och där hoppa det hela tiden in nya människor, jag fnittra för det var så häftigt. Jag var berusad av all förväntan och fyllde på snus.
Där satt ju morsan! Hon var här! Morsan satt längst fram längst ut på kanten som en skugga. Stirra på scenen helt tyst som att hon studera en tavla. Hur hade hon tagit sig ner för trapporna? Och varför var hon själv? Jag visste ju att Hakeem behövde jobba, men det hade varit så komplett om han också var här. Jag ville springa fram och pussa morsans fötter. Greppa micken och säga åt publiken att ge morsan en fet applåd. Kanske kunde jag skicka Maya att sätta sig bredvid morsan? De hade aldrig träffats men det skulle bli en rolig överraskning för båda. De skulle inte ens behöva prata, jag skulle sköta snacket från scenen för dem båda.
Ey shit, stressen blåste liv i scenskräcken
Jag försökte skaka av mig känslan av stress. Jag kunde manuset utantill, det var allt som spela nån roll just nu. Första meningen var… Den var…ey vad var första meningen? Det var nåt om superhjältar? Spiderman? Ey shit, stressen blåste liv i scenskräcken och det blev blackout, jag fick torr luft i munnen. Vad fan var första meningen? Hjärtattack. Du sover broshan, gör dig redo för flopp. Allt vändes 180 inom loppet av en minut. Det var så overkligt. Alla tvivel jag nånsin haft kom i en och samma BOOOMMM!
Jag hörde sorlet från publiken där ute. Vad skulle publiken säga om mig? Tänk om jag choka inför morsan? Jag var hög på adrenalin och visste inte vart fan jag skulle ta vägen. Kände av värmen i lokalen men det var ingen värme som gav mig lycka. Jag åldrades och blev dement. Maya kom fram till mig, men när hon såg mig blev hon orolig och hämta teaterchefen. Teaterchefen blev ännu mer orolig och hämta regissören. Regissören blev oroligast av alla och försökte säga att jag kunde det här. Men jag svär jag kunde inte, jag hade glömt allt.
”Du vet alla andra jobb du har haft?” sa hon och det lät som att jag hade haft jättemånga jobb. ”Det här är precis som de jobben. Gör det till en rolig arbetsdag, ha kul bara! Vi älskar ju dig!”
Jag fick inte luft, sugröret var tillbaka
Men det här var inget vanligt jobb, det var komedi och min stora passion. Jag hade skrivit ner mitt liv och skulle stå ensam på scen. Kunde inte gömma mig bakom nån annan eller vifta med en matlåda vid gaffeltrucken. Alla hade så stora förhoppningar på mig just nu.
Hjärtat klappa hårdare, dunk dunk dunk. Jag fick inte luft, sugröret var tillbaka och jag behövde gå ut för att lugna nerverna, nu! Minnesförlust kunde ha att göra med blodcirkulationen och syrebristen i hjärnan. Jag behövde jogga av mig det här, skaka bort det och komma tillbaka i sista minuten.
Maya fick panik. ”Vart ska du?”
”Frisk luft”, sa jag kort och tog mig mot bakdörren.
”Neeej asså nej, nu? Det är en kvart innan det börjar! Gå inte, hallååå! Lova att du kommer tillbaka då! Sharre!”
Mina hjärnceller och hjärnmuskler behövde starta igen
Femton minuter kvar till premiär och jag var redan på väg ut från teatern. Jag ville inte se ut som en fjant eller fegis, så jag försökte jogga iväg som en cool snubbe och få igång kroppen igen. Jag passera fontänen, grönsaksamo och tunnelbanan men fick plötsligt stress av att nån kunde få syn på mig och koppla mig från affischen som satt vid teatern, så jag jogga vidare mot parkeringen och satte mig i brorsans bil. Det var en perfekt avskild plats där jag kunde ha roligt för mig själv och andas bara. Jag stirra på broar och höghus och alla andra parkerade bilar utanför fönstret samtidigt som jag bad min bön. Ge mig tillbaka minnet. Mina hjärnceller och hjärnmuskler behövde starta igen. Om hjärnor hade startat som bilar hade jag bara behövt trycka in nyckeln och vrida.
Det knackade på bilrutan. What the fuck, jag hade betalat parkeringen, stick! Men det var ingen p-vakt, utan Galab och Warre som stod utanför bilen. Seriöst. Hur stor var chansen att de skulle vara här? Båda höll i varsin läsk och Warre såg ut att vara i nån typ av stress. Jag blev så chockad, vad gjorde de här ens – i Husby? Jag mötte Galabs blick och kunde inte läsa den alls. Han log, men ögonen log inte när han öppna dörren och klev in i bilen.
I övermorgon kan du läsa sista avsnittet av Sharre, sommarens följetong. Boken är skriven av Seluah Alsaati och berättelsen är baserad på Sharmarke Elmis liv.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
