JAG SATT HEMMA hos Maya och svettades. Hon hade peppat mig att sätta igång och skriva hela kvällen, men jag hade inte haft ro att sitta ner. Hade bara studsat fram och tillbaka mellan väggarna tills grannarna bankat att det var för sent för barnkalas.
Jag fick ett meddelande från regissören. Hoppades att hon skulle skriva att avtalet låg i min mailkorg just nu och att hon ändrat sig om minuterna, det räckte med 45 sekunder. Men regissören skrev att hon skulle skicka avtalet efter att jag skickat in första versionen av manuset. Jag fick stress för nu behövde jag vänta med att säga upp mig från lagret. Framtiden hängde på att jag leverera 45 sidor text.
Jag skulle framföra en komisk monolog
Jag satte mig i soffan och la pennan mot pappret men visste inte åt vilket håll jag skulle dra. Tankarna gick huller om buller. Det här var en story om mig. Vad skulle jag börja med? Jag skulle framföra en komisk monolog, det var en riktig interracial konstform mellan teater och stand up. Regissören hade pratat om en fråga som skulle besvaras under showens gång. Jag behövde en fråga stark nog att konkurrera med TikTok. Vad skulle det vara? Det gick från skrivkramp till bara kramp.
Jag skrev JAG med stora bokstäver i mitten av uppslaget. Jalla då, I got this! Maya satt bredvid men var försjunken i sina böcker. Ändå kände jag av hur hon kasta blickar åt mitt håll. Han skriver inte. Han skriver fortfarande inte.Jag drog en ring runt ordet JAG bara för att det skulle se ut som att jag var aktiv med skrivandet.
Maya luta huvudet mot kanten av soffan och blunda. Klockan var snart halv tolv på natten, jag hade studsat runt hela eftermiddagen och fått fram ett ord på ett papper. Fan det gick ju skitbra det här! Var det okej om jag lämna färdigt manus om tre år? Snälla?
LED-lampan sken på Mayas skalle med ett rosa-ish sken som gav det finaste lystret. Håret var inte lika slickat på sidorna av pannan längre, vissa hårstrån hade avvikit från banan och tagit sin egen väg.
Solen hade krigat till sent på kvällen men taggat nu
”Ska du sova?” fråga jag.
”Jag ska bara vila lite”, sa hon.
En minut senare hade hon somnat. Jag drog filten över henne som en riktig farsa. Solen hade krigat till sent på kvällen men taggat nu. Jag rikta ledlampan mot skrivblocket. Det var tyst i den lilla tvåan. Det enda som hördes var ett litet susande från Mayas mun varje gång hon andades ut. Det kändes så hemtrevligt när hon låg och sussa bredvid. Jag sippa på min tredje Capri-Sun.
Jag ville berätta min resa från uppväxten till där jag var nu. I den resan skulle familjen komma in. Jag skulle dra fram alla de hemska grejerna och sen krydda på det. Jag ville bygga upp ett intro av hur jag upplevde saker när jag var yngre, vi var en familj som var på topp. Men sen skulle jag kontra med hur det var på riktigt, det hemska och kompakta, och sen kom min komiska respons. Jag skulle få ut det maximala ur skämtet. Jag ville vara råärlig med vem jag var, den brutala ocensurerade versionen. Jag skulle vara mig själv bara fullt ut, inte tänka på hur nån annan uppfatta mig. I slutet av showen skulle publiken känna mig så pass bra att de kunde mitt personnummer.
Skämten behövde komma med precision
Jag satte på mig hörlurar och gick in på YouTube för att dubbelkolla vad de sa om att skriva komiskt. Jag visste redan hur man skrev skämt. Jag behövde bara lära mig det. Fanns det nåt specifikt som fick människor att garva? Eller var det att man behövde gambla? Var det tonläget? Känslan? Jag behövde hitta en formula för att framkalla fullmånen. Skämten behövde komma med precision. Det här var på riktigt, alla komponenter behövde sitta på plats.
I en video prata de om sjusekunders-regeln, det var så lång tid det tog för hjärnan att bestämma sig för om man tyckte om en person eller inte. Det hjälpte inte mig ett dugg, jag skulle skriva ett manus på 45 minuter men nu sa man att allt hängde på de första sekunderna. I en annan video prata de om LPM, laughs per minute, ju fler skämt du klämde in varje minut, desto roligare. De hade gjort en topplista på de roligaste filmerna där ettan hade tre skratt i minuten. Jag kalkylera ut att det var ett skämt var 20:e sekund. Om min show skulle hålla samma tempo behövde jag klämma in 135 skämt under 45 minuter. Jag skulle svimma av utmattning.
Jag kom över en annan video där de sa att komedi var cruelty. Där det fanns sanning och hemskhet, fanns det också nåt komiskt som kunde upptäckas. Ey det här var min snubbe ju, vi var samma ras!
Det behövde inte vara förändravärldenbudskap
Jag ville berätta saker som skulle få folk att känna igen sig och dö av garv. Pusselbitarna och algoritmerna skulle falla på plats. Det behövde inte vara förändravärldenbudskap. Om jag skulle dra skämt om machokulturen kunde jag skämta om mig själv.
Jag drog ett streck från ordet JAG i anteckningsblocket och skrev ”machokulturen”. Jag drog ett till streck och skrev ”spinkig och tanig”.
Jag fortsatte skriva ord och dra streck tills jag stupa och åkte hem till morsans soffa.
Dagen efter kurra magen och jag gick ut på torget för att köpa bakfyllefrukost. Jag var trött men tänkte på manuset och vakna till. Kände mig berusad av kreativitet, hjärnan skapa sina egna substanser. Jag fatta att jag behövde åka till Maya och skriva, bara att sitta bredvid henne gjorde mig konstigt nog mer kreativ. Dessutom upptäckte jag redan igår att jag hade glömt anteckningsblocket hos henne. Jag kände mig som Mahmoud som glömde sina egna barn på bussen.
På vägen till Maya fick jag ett samtal från Galab. Han hade ringt så många gånger att om jag inte svara nu hade det blivit pinsamt. Jag kunde inte säga till folk att de skulle sluta kontakta mig helt dramatiskt. Men det var så jag kände. Att träffa folk gynna mig inte i skrivandet.
”Bror vad händer?” fråga Galab.
‘Har du blivit toffla mannen?’
Visste han om att teatern hört av sig? Visste han att jag tackat ja? ”Inte mycket bror, själv då?” svara jag och försökte lyssna in tystnaden.
”Bror ska du inte komma hit då? Du har lämnat oss va, är det för guzzen eller?”
Ey shit, han gick på Maya.
”Har du blivit toffla mannen?” garva Galab.
Det gjorde ont att bli kallad för toffla. Grabbarnas sätt att prata om tjejer hade gjort mig traumad. Men jag hade aktivt knappt pratat om Maya med Galab och Warre, för ville inte höra en rating eller sätta igång nåt. Vi hade fått våra ideal av guzzar på sociala medier och det var inte normalt. Jag ana att Maya inte var den stereotypa tjejen som grabbar ville ha. Hon skämta tillbaka och var rolig. De tjejer grabbarna tyckte om var inte så roliga, de var bara snygga. Skulle jag nu komma till samma grabbar och berätta att jag älska den här människan? Att det var hennes karaktär och personlighet jag fallit för? Varför ens ge dem möjligheten att komma med reaktionerna?
”Aa jag har blivit toffla”, svara jag Galab. ”Men när var det senast en tjej ville ha dig bror? Du kan komma hit och mysa med oss om du känner dig ensam!”
Galab blev grinig och la på. Inte ett ord om teatern, nice då hade han inget på mig.
När jag kom hem till Maya satt hon och läste i mitt anteckningsblock, som fortfarande låg på soffbordet. Fick hon göra så? Hade jag avslöjat min första kärlek i lågstadiet? Jag visste fan inte vad jag hade skrivit inatt. Kebaben och pommesen jag köpt på vägen var varma och brände fingrarna. Jag slängde ner dem på bordet helt wreckless. Lägenheten fylldes med doften av kryddigt kött.
”Asså har du skrivit allt det här?” fråga Maya.
Det beror på vad det står. Jag titta över axeln på henne och såg så mycket kladd, streck och nyckelord. Det stod morsan, brorsan, flickvän, grabbar, komedi, stand up, fotboll, Fifa, kulan, körkortet, min fucking bror, sant, hemskt, roligt. Högst upp stod Sharmarke Show med stora bokstäver. Räligt? Fett?
Jag trodde inte att man kunde förstå så mycket av allt kludd. Men hon var helt fascinerad. Magen kurra och jag damma en hel näve pommes i en tugga. Det var så ljuvligt att fylla munnen med friterad potatis. Det kurra fortfarande och jag tryckte in några till.
Hur många brott tror ni jag är dömd för?
”Sant, hemskt, roligt. Vad menar du med det?” fråga Maya och tog upp en dallrande bit kebab med fingrarna. Varför tog hon med fingrarna?
”För att skriva komedi behöver du inte ens anstränga dig, du behöver bara fokusera på det hemska. Du behöver inte känna stressen att vara rolig, det hemska gör allt åt dig. Om jag ska skämta ska jag ta det hemskaste jag kan tänka mig”, sa jag.
”Som belastningen?”
Det var mitt i prick ju. Jag hade belastningen, det var sant. Den hade skapat problem för mig, det var hemskt.
”Jag hade börjat skämtet med att säga hur många här känner till belastningsregistret? För jag känner till det. Hur många brott tror ni jag är dömd för?” sa jag.
”Ett. Två!” sa Maya som låtsades vara publik.
”Det var snällt av dig, men svaret är femton. Walla, ni vågar inte bua ut mig för ni tror att jag säljer knark. Men jag skulle aldrig gå så långt, det enda jag är dömd för är mord.” Jag såg hur Maya såg rädd ut och ändra bana. ”Ey skoja bara, det enda jag gjort är snatta Ahlgrens bilar från lagret, jag svär, man får prick alldeles för lätt nu för tiden alltså!”
Maya satte handen för munnen. ”Oh my god, det är så grovt. Men kan bli sååå kul.” Hon slängde ifrån sig kebaben och slog upp datorn. Hon öppna ett dokument och knappa in det jag precis sagt, allt jag hörde var klick klick klick.
”Och sen?”
Abow, hon var hungrig, hon ville ha mer.
Jag fortsatte babbla och hörde klick klick klick från tangenterna som respons. Ibland ett fniss, stummaste publiken alltså. Efter vem vet hur länge la Maya ifrån sig datorn och behövde mer kebab och läsk.
Allt jag såg var ord som våldskapital, mord, misshandel och rattfylleri
Jag gick in i vårt delade dokument och såg allt hon skrivit ner. Vilket dokument, abow! Vi hade tre A4-sidor med jävla text. Hon hade skrivit ner allt, till och med hur jag pausa. Det här gick för bra, det här var roligt ju. Vi hade material som skulle få människor att gråta. Jag hade en person i mitt liv som jag kunde dela min passion med, som inte skulle gå nånstans. What the fuck? Hon satt här framför mig och bolla hur skämten kunde bli roligare.
Det var inte förrän jag läste dokumentet för andra gången som jag börja svettas. Ey shit, det här var inte bra. Allt jag såg var ord som våldskapital, mord, misshandel och rattfylleri. Det var de orden som poppa upp från skärmen. Det såg fan inte bra ut. Jag såg apelsinhuvudet framför mig och hennes ängsliga blick. Har du prick i registret? Skulle jag blotta mig själv inför människor som inte hade förståelse för mig? De hade problem nog med att uttala mitt namn.
Jag ångra mig om att vara råärlig. Jag behövde radera alla tre sidor med text. Det kändes inte ens smärtsamt, bara nödvändigt. Om regissören hade fått det här i sin mailkorg hade hon inte gett mig kontraktet. Hon hade frågat om jag behövde numret till BUP. Jag behövde skärpa mig och skriva normalt istället. Med vad var normalt? Ville apelsinen ha skämt om midsommarstången? För jag kunde leverera humor om det svenskaste som fanns om hon ville. Jag visste allt om midsommar för jag hade sett det på YouTube.
Min komiska monolog behövde vara en sån fin och polerad version av mitt liv. Jag skulle ge regissören en förebild för unga, och hon skulle ge mig kontraktet. Det fick inte vara nåt dysfunktionellt, allt det skulle jag ducka. Här fanns bara kärlek som kom sprutande varje dag.
Jag tryckte på command och a samtidigt. Perfekt, hela dokumentet markerades.
Maya la förskräckt ifrån sig kebaben. ”Vad gör du?”
”Det var en skitbra text. Jag ska radera den!”
Jag tveka inte ens en halv sekund, tryckte på delete och khalas, allt var borta.
Hon kontra med att mina lik var det som gjorde mig äkta
”ASSÅ VAD FAN GÖR DU”, skrek Maya och slet åt sig datorn. ”ÄR DU SJUK I HUVUDET?” Hon såg ut som en person som skulle rädda mänskligheten från ett dödligt virus. Det viruset var jag. Hon var rasande.
Maya tryckte på ångra och all text kom tillbaka. Fucking hell. Jag sträckte mig för att ta tillbaka datorn och hon slog bort min hand. Aj, what the fuck? Hon höll datorn så hårt, mina taniga fingrar hade inte en chans. Jag försökte förklara det nödvändiga i att dölja mina lik i garderoben.
Hon kontra med att mina lik var det som gjorde mig äkta. Om nu Stadsteatern ville ha en äkta historia från orten, kunde de väl inte vara rädda för sanningen? Jag kunde vara en förebild trots vissa tabbar jag hade gjort. För jag hade lärt mig, visst? För några veckor sen låg jag arbetslös i soffan, men jag var ju här nu, visst? Komedi var allt det hemska, var det inte så?
Ey shit, använde hon mina egna ord mot mig?
”Jaa habibti, vi ska skriva om det hemska, men bara göra det lite mer bekvämt”, sa jag.
”Du vill censurera?”
Jag hade ingen aning om hur jag skulle framställa mig själv utan trauma
”Neeej, va? Jag skulle aldrig censurera! Det handlar inte om censur, det handlar bara om att dölja vissa delar. Men det är inget problem habibti, vi har kommit in i skrivandet nu, låt oss fortsätta. Det ska vara mörkt, ja, men också ljust.”
Maya sucka, tog en pommes som hade blivit mjuk och la tillbaka den. Jag notera att hon skapa ett nytt dokument utan att radera det gamla. Jag hade ingen aning om hur jag skulle framställa mig själv utan trauma. Fotboll var det fredligaste temat jag kunde komma på.
”Skriv såhär, jag har spelat fotboll ganska mycket i mitt liv. Mamma körde mig fram och tillbaka till träningarna, pappa körde mig till matcherna”, sa jag.
”Asså det stämmer ju inte?” sa Maya.
Maya titta trött på mig, som en dagisfröken efter att ha torkat näsan på snorungar hela dagen. Jag hade ingen aning om vad hon tänkte på. Men hon såg inte så värst arg ut. Då var det inte så tråkigt väl?
”Ska jag köra på det då?” fråga jag.
”Asså nej, verkligen inte, var det tråkigaste jag hört dig säga nånsin”, sa Maya.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
