DET VAR FLERA dagar sen morsan och Hakeem hade varit här och jag börja verkligen lessna på sjukhuset. Hade skottet träffat armen hade jag kunnat resa mig upp och dra härifrån, men benet var fortfarande odugligt och det var omöjligt att köra iväg med rullstol utan att nån märkte.
Jag titta mot utgången och hoppades se Warre och Galab. De hade ännu inte hälsat på sen de droppa mig här. Behövde jag påminna dem om att jag var här? Kommer ni ihåg snubben som blev skjuten, han som ni skjutsa till akuten? Det var jag.
Istället hade jag fått besök av en statuslös shuno som kom i sällskap med en annan statuslös shuno. Jag hade fått frågan var man sköt mig så många gånger att jag börjat hitta på svar. ”Här”, kunde jag säga och peka på hjärtat och sen på pannan, ”och här, 50 cent broshan, jag dog inte, jag är ten toes down.” Men Galab och Warre, de hade till och med varit med mig den kvällen, det var de grabbarna jag förvänta mig skulle komma.
Jag låg och stirra i taket ända till korridoren utanför släcktes och nattpersonalen stämpla in. Game over, ingen kom och hälsa på idag heller.
Jag hade fan inte fattat hur TV:n skulle visa nåt annat än barnkanalen
Efter ytterligare några timmar kika en söt iransk morsa in i rummet, hon var undersköterska här och vi hade blivit buddies. Hon var personen som bytte lakan och gjorde allt det som läkare gjorde förutom att komma med medicin. Dörren var på glänt och det var kolsvart. Hon visste inte om jag sov eller kolla på TV men jag hade fan inte fattat hur TV:n skulle visa nåt annat än barnkanalen, och den kanalen hade sändningsuppehåll på natten. Jag gjorde signaler till henne att hon kunde komma in. Hon såg chockad ut och trodde att hon väckt mig, men jag hade inte kunnat sova ändå. Under dagen hade personalen kommit in med matbrickor, men jag hade värsta avtändningen av alla mediciner och kunde inte äta. Frukost? Nej. Lunch? Nej. Allting nej. Allt jag längta efter var pannkakorna och köttbullarna, men jag hade ingen aptit och kunde inte få ner nåt. Minsta mat i munnen gav kväljningar.
Hon ville lära mig Chromecast för att jag skulle kunna titta på vad jag ville. Jag palla inte men hon var skittjurig i att lära mig det. Hon pilla med inställningarna och sa ”ewi-efi” med Mellanösternbrytning. Plötsligt kunde jag koppla bilden från mobilen till TV:n.
Den iranska morsan var värd sin vikt i guld, hur kunde läkarna ha missat att berätta hur TV:n funka under alla sina ronder? Natten var räddad! Jag slog på en show med min favoritkomiker Dave Chappelle. Han stod på scen i en bar nånstans med skum belysning och jeansjacka. Han hade utbildat mig om Amerika, nu visste jag att poliserna där var fittiga, om jag åkte dit skulle jag inte bli förvånad. Han sa att han aldrig skulle ringa polisen om han fick inbrott. Polisen hade bara tittat på hans familjebilder och tänkt att den här tjuven var snabb på att hänga upp tavlor. Sen skulle polisen bli orolig och undra varför det stod så många grabbar utanför huset? ”Det är mitt riktiga beskydd”, sa Dave Chappelle och jag garva som en liten flicka. Här satt jag och grubbla varje dag om aina hit och dit men ingen hörde mig. Sen kom Dave Chappelle och belyste samma problem på ett så fucking kattigt sätt. Det fanns en annan dräng där ute i vår kategori, yes! Han var alltid äkta i allt han sa. Walla jag hade kunnat brösta ett slag från honom. Det var Dave broshan.
Var Sverige ens redo för mina skämt?
Den amerikanska stand upen hade funnits där hela tiden, men var fanns den svenska? Vem prata komedi i Sverige? Jag önska att det fanns nån här som skapa underhållning för deppiga människor.
De borde fråga mig, jag skulle styra upp det här. Var Sverige ens redo för mina skämt? Ge mig bara en mikrofon och en scen och jag skulle få det här trötta landet att garva! Walla, den här morfinen gav mig hybris.
Hungern kicka in, äntligen! Jag blev sugen på fet och såsig snabbmat, Chicken Royale från Burger King. Varför skulle jag bli hungrig just nu? Mitt i natten! Vem kunde jag ringa? Galab, Warre? Nån av de nattugglorna borde vara vakna. Det fanns säkert en rimlig orsak till att de inte hade besökt mig ännu, jag önska att jag visste vilken. Jag ringde till Galab för han var säkert ute och nån i gänget hade alltid bil. Jag ville inte vara respektlös och säga att han inte hade nåt att göra, så jag fråga:
”Är du ledig?”
”MIN FUCKING BROR, VI SITTER PÅ BK OCH ÄTER, ALLA SAKNAR DIG!” svara Galab.
Säg walla? På BK? Det var menat ju! Jag var illamående och föreställde mig hur aiolisåsen skulle blöta ner brödet och få allt att åka ner i magen. Allt min mage behövde just nu var nåt att börja med, sen skulle den vara igång. Men shunon sa att han var upptagen med att äta. Förlåt, du käkar just nu, men kan du köpa nåt till mig efter det ÄR DU SNÄLL? Jag kände mig som en bää. Skulle jag tvinga honom? Var han min son? Var det helt vanligt att få ett samtal från nån som låg skottskadad på sjukhuset och ville äta? Jag kunde inte direkt säga ”du lova mig, vi är bästisar”. Magen kurra och jag svalt, men det fanns inga fler att fråga. Galab var en snubbe som hade en bild på mig på Instagram med texten ”for life”. Jag hade kört honom och Warre i flera månader och nu kunde de inte ens lösa Chicken Royale?
”Du är en bra kille”, sa den söta iranska morsan dagen efter. Hon ställde en bricka med pannkakor på bordet som jag damma på sekunden. Äntligen mat! Hon såg så nöjd och glad ut men jag var fortfarande hungrig. ”Du har en familj som finns där för dig. Om din bror blir arg på dig ibland är det bara för att han bryr sig. Pluggar du?”
Men vad skulle jag plugga? Ingenjör kunde jag inte ens stava till
Den iranska morsans fråga om plugg kom samtidigt som jag försökte glömma bort min egen morsas fråga om plugg. Hade morsan mutat henne? Snälla prata med min son, han är knäpp.
”Ja, jag vill plugga!” svara jag helt ärligt.
”Bra, du verkar som en person som har lärt dig din läxa. Min son är lika gammal som du och han ska söka till ingenjör.”
Hon hade helt fucking rätt ju! Jag hade lärt mig en läxa! Men vad skulle jag plugga? Ingenjör kunde jag inte ens stava till, det blev INGEN-gör. Egentligen kunde jag bara se mig själv plugga till lärare. Jag hade jobbat på ungdomsgården Blå huset och chillat med vänners småsyskon, och det hade gått bra. Jag hade kanske inte läxat upp dem eller lärt dem multiplikationstabellerna, men jag hade fått dem att se saker på annat sätt: ”Vi är inte coola som står ute, vi är luffare.”
Jag ville jobba på högstadiet för det var då barn var som mest spralliga och inte förstod vuxna. Det var i de åldrarna man blev formad som människa. Mina lärare hade haft noll förståelse för mig, det var hemringning direkt. Jag blev konstant påhoppad och fick trust issues. Om jag skada mig på gud jag gick inte till dem. Vi hade ingen att prata med i skolan så vi förlita oss på vaktmästaren med våra problem. Om jag hade fått självförtroende i skolan hade jag säkert varit en helt annan människa nu. Men de vuxna underskattade oss grovt, de såg oss som barn-barn. Jalla då, jag skulle bli den lärare jag själv aldrig hade haft under uppväxten!
Ansökningen stängde om tre dagar, jackpott, det var nu ju!
Jag gick in på antagningen för att se vad det krävdes för att komma in på lärarutbildningen. 14 poäng, och jag hade 15, om inte alla som sökte hade 18 hade jag en chans. Jag tacka mitt förflutna för att jag hade kämpat med skolan i gymnasiet. Ansökningen stängde om tre dagar, jackpott, det var nu ju! Jag fyllde i alla uppgifter på ansökan men det blev stopp, man behövde signera med sitt BankID och jag hade inte det i mobilen. Morsan tyckte att det var farligt att gå runt med BankID när det var så hett med bedrägerier. Därför var mitt BankID kopplat till paddan som låg under madrassen hemma tillsammans med alla våra pass. Varje gång jag legitimera mig kunde morsan kontrollera att det var Försäkringskassan och inte Rolex eller sms-lån.
Från korridoren hördes en röst som var så hög att den överrösta stand upen som var på i bakgrunden. Rösten var bekant och skrek:
”Mannen han är min son! Hänvisa mig till min son, han har blivit skjuten!”
Det var inte farsan för han prata inte såhär bra svenska och kunde inte uttala ”skjuten” korrekt. Dessutom var han inte i Sverige nu. Jag hade inte haft en tanke på farsan tills nu, all fokus låg på morsan. Om farsan också hade varit här och skällt ut mig tillsammans med morsan hade det varit komplett.
Jag föreställde mig hur farsan hade tagit med sig alla gubbarna från kafeterian i Tensta Centrum hit. Alla hade skakat hand och jag hade fått ont av minsta rörelse. Farsan hade frågat hur det var med benet och även om det gjorde tväront hade jag svarat att det var bra! Han hade sagt ”skönt, skönt” och frågat om jag fick i mig mat? Jag hade svarat jaa, maten var till och med gratis här! Han hade svarat ”skönt, skönt” och sett nöjd ut. Då var problemet löst ju, hade han tänkt, det här var småpotatis, en liten olycka bara som läkte snabbt!
Jag låg back på kalorier och simulera smaken av grillad hamburgare med smält cheddarost
Men farsan var tillbaka i Somalia och utanför sjukhusrummet fortsatte Galab att gorma om sin son. Om han hade med sig en påse från BK skulle jag hoppa i sängen trots att knät var trasigt. Jag låg back på kalorier och simulera smaken av grillad hamburgare med smält cheddarost.
Galab kom in med tomma händer. Din kuksugare mannen.
Han scanna snabbt av rummet. ”Min son ligger här ju, mannen varför sa ni inte!”
Den här sjuka jäveln hade hittat ett sätt att ta sig in efter att besökstiden var slut. Den söta iranska morsan såg besvärad ut men släppte in Galab.
”Vad fan händer mannen, är det Chicago här?” Galab satte sig med pondus bredvid mig på sängen precis vid knät. FUCKING HELL MANNEN DU KROSSAR MITT KNÄ. Jag slog bort honom för det gjorde jävligt ont.
”Vad gör du!” sa Galab.
”Mannen vad gör du!” svara jag.
Galab flina och flytta motvilligt på sig. Hans hudton såg ännu ljusare ut under sjukhuslamporna. Han rätta till kepsen och man kunde ana faden under.
”Är det bra eller? Min fucking bror! Mannen det är kaos vi kan inte komma upp, grabbarna fastna i receptionen”, sa han.
”Varför?” fråga jag.
”Det var hetsigt bror, besökstiden är slut, receptionen släppte inte in oss. Ser vi ut som opps eller? Warre var inte ens med, den enda som ser skum ut ju!”
Det gjorde så ont men jag palla inte se svag ut
Så Warre skulle inte komma? Jag försökte intala mig själv att jag inte brydde mig. Warre var en person att straight up döda tid eller åka på rusher med. Vi kunde skapa minnen, göra pengar och få jag av polisen, men när allt landa var det inte en vän-vän till mig. Om vi hade varit ensamma i ett rum hade det blivit skumt bara, båda hade tänkt ”Var är Galab?” Hur mycket jag än försökte intala mig de här sakerna kunde jag inte få bort den äckliga känslan, varför var inte Warre här?
Galab fråga inte hur jag mådde men indikera shmunkigt på det genom att fråga om det var bättre och om operationen gått bra. Jag kunde inte ens kissa men kände att jag behövde underhålla folk. Machokulturen överlevde till och med på sjukhuset. Det gjorde så ont men jag palla inte se svag ut. Jag var inte bää, walla jag var inte bää. Jag försökte lugna honom med att det inte var värsta grejen.
”Läkarna sa att de skulle amputera benet, jag sa att de gärna fick ta benet så länge de fortsatte ge mig den goda sjukhusmaten!” sa jag.
För en stund glömde jag bort situationen för jag hade en hel mission att underhålla Galab. Jag var så glad att han var här att jag babbla som att det var stand up från sjukhussängen. Han hade kunnat se mig på en bår med skott i bröstet och jag hade ändå inte visat nån känsla. Jag hade bara tänkt att jag kunde använda storyn i mina framtida shower. Jag skulle gå upp på scenen som Chappelle och säga att jag hade blivit skjuten, och det skulle bli helt tyst i publiken. Sen skulle jag säga att det var normalt, det var bara jag som inte hade blivit rappare efter det, och publiken skulle fnittra.
Jag som bara hade råkat vara där, collateral damage, en riktig civilian
”Finns det sköna guzzar här då?” fråga Galab.
”Menar du de söta mammorna och tanterna som jobbar här? Jaa walla de är fett sköna! Jag får en puss från dem varje morgon!”
Galab garva åt att det var jag som blivit träffad och nu skulle försöka göra ett namn på det. Jag som bara hade råkat vara där, collateral damage, en riktig civilian.
“Bror ska du låta fittorna komma undan?” fråga Galab. ”Eller ska du ut och kriga?”
Ey vad mena shuno? Han hade själv varit där när det hände, ändå lät det på snacket som att det rörde sig om en konflikt. Var det såhär människor uppfatta situationen? Hade han kommit hit bara för att hetsa? Warre då som inte ens var här, tänkte han samma sak? Folk kom i min svagaste stund för att utnyttja den ilska jag hade. Men jag hade sån smärta i benet och det gjorde mig så jävla humble. Det var en Saharaöknen av brännässlor.
”Bror kan du hämta min iPad?” fråga jag.
”Va, iPad? Vi löser mannen!” sa Galab.
”Kan du lösa till imorgon bror?”
”Ja mannen, min fucking bror!” Galab ställde sig upp, skulle han redan gå? Han kom precis! ”Vi kommer tillbaka alla imorgon, vi är här för dig! Vi kör för dig!”
Vad fan hände precis? Hade Galab kommit bara för skyldigheten att visa upp sig? För att kunna skryta för guzzarna om att han hade besökt en skottskadad vän på sjukhuset? Det var fett skumt bara. Men han skulle komma med paddan imorgon, så det var ingen fara ju?
Det gick en dag utan att Galab kom. Stress, det var bara två dagar kvar till ansökningstiden gick ut. När jag väl fick tag på honom var han på väg till en fest.
”Ey bror du vet guzzen från Linköping jag pratar med?” sa Galab hypat. ”Hon har åkt hela vägen till Stockholm för den här gähdan! Walla hon ringde och sa att hon vill se mig där! Såhär hypade guzzarna är på mig?”
Min padda bror, jag ska söka till universitetet och jag behöver den
Galab var en snubbe som sällan fick brudar. När han väl prata med tjejer sa han så knäppa saker. Nu hade han hittat en tjej från Linköping som kolla på honom. På det hade tjejen kommit hit och ville träffa honom. Klart Galab hade fått fnatt.
”Det kommer bli värsta gähdan, kolla på Snap, vi gör kaos! Behöver du nåt bror?”
”Min padda bror, jag ska söka till universitetet och jag behöver den”, sa jag.
”JA LÄTT VI LÖSER MANNEN! Min fucking bror!”
Lekte han precis som att jag inte hade frågat honom om paddan igår? ”
Vi hörs imorgon då, JALLA!” sa Galab.
Neeej, jag behövde den nu! Var hon tvungen att dyka upp just idag? Av alla dagar? Galab kunde ha gått till festen efter att han lämnat paddan, men han valde att gå nu? Varsågod. Ey shit, jag låg ensam på sjukhuset men hade inte fattat att jag var ensam-ensam. Han reagera inte ens på att jag skulle söka universitetet, var min lur på mute?
Nästa dag hade Galab ännu inte hämtat paddan och jag kände stressen i halsen. Det var ett äckligt sätt att vakna på. Det var sista dagen för ansökan, vad fuck skulle jag göra? Ringa Hakeem? Nej, det var förnedrande, lillbrorsan som inte klara nånting själv. Morsan då? Seriöst, Hakeem skulle behöva skjutsa henne, och då kunde jag lika gärna förnedra mig inför brorsan direkt.
Det här var nåt jag behövde lösa själv. Jag ringde Galab och Warre och flera andra i katalogen men ingen svara. Jag fick en klump i magen, lungorna trycktes ihop. Jag kunde inte ligga kvar i den här positionen för det blev kramp för rumpan.
När Galab äntligen svara lät han morgontrött. ”Vad händer bror?”
”Bror, paddan!”
”Jag ska försöka lösa bil bror.”
Jag fick brösta förnedringen
Jag visste att en bakfull Galab fan inte skulle lösa nån bil. Eller kunde han? Men dagen gick, och timmarna tog slut. Stängde ansökningen vid midnatt, eller ännu tidigare? Fan spela det för roll, efter besökstiden var det ändå kört. Panik! Vem kunde jag ringa mer? Det gröna draperiet hade samma färg som ärtorna de servera i skolan. Skulle jag ändå testa med Hakeem? Han var den sista personen i katalogen som jag inte hade ringt. Jag fick brösta förnedringen.
Hakeem lät också trött. ”Jag jobbar mannen, vad behöver du?”
Jag fråga så snällt jag kunde om han möjligen kunde hämta min iPad? Palla han? Men bara om han hade vägarna förbi Karolinska, annars behövdes det inte. Jag sa inte ens att det var för att komma in på universitetet för det hade låtit som att jag fjäska.
”Okej, jalla”, sa han med en ännu tröttare röst vilket betydde ”lämna mig”. Han skulle inte heller komma. Jag stirra på den iranska morsan som bytte lakan och kände att hoppet var ute. Hon log för hon trodde att ansökan redan var klar. Jag skämdes ihjäl. Jag skulle ligga på gruset för resten av livet i familjens ögon.
Från ingenstans dök Hakeem upp i springan mellan de gröna gardinerna. Han hade två paddor i handen! Va, hur? Jag blev så chockad och lättad.
Jag slängde mig över paddan med BankID, gick in på antagningen
”Är det den här eller den här?” fråga min bror. Han hade bokstavligen tagit alla paddor som fanns i huset och slängde dem bredvid mig i sängen fett nonchalant. Han slängde även över en dosa med mitt favoritsnus. ”Här din lilla snusare! Jalla, jag måste tillbaka till jobbet nu.”
Jag slängde mig över paddan med BankID, gick in på antagningen och fyllde i alla uppgifter så snabbt jag kunde. När ansökningen var klar och bekräftad andades jag ut. Puh! Tog bara tio minuter! Jag satte på TV:n och kände hur magsåret från tre dagar tillbaka sakta men säkert släppte. Hela kroppen blev mjuk och skön.
Hakeem hade inte behövt komma men hade gjort det ändå. Varför var det så lätt för honom att hjälpa men inte för vännerna? What the fuck, det var nåt fel här.
Galab och Warre var mina hundragubbar som skulle köra för mig, vi hade bevisat vår lojalitet i form av att köpa läskedrycker till varandra. Jag hade kört dem varje dag de senaste månaderna. Det här var första gången jag genuint behövde deras hjälp, var fanns de då? Det kändes så löjligt, all den här tiden jag hade lagt på att jaga deras uppmärksamhet, för vad? Om det var ombytta roller hade jag varit där för dem. Jag hade agerat som min familj agera mot mig. Morsan och brorsan kom inte till sjukhuset för att kryssa i närvaro, de oroa sig genuint för mig.
Mobilen lyste, det var ett sms från Galab
Hade familjen haft rätt ändå? Att det här livet inte var för mig? Tänk om jag hade hamnat i krig med de här människorna? Jag hade gått världsback, vilka fan var det jag hade gått i slagfält med? Hur hade jag inte sett bakom fasaden av ”fucking bror” tidigare? Jag trodde att när man sa ”fucking bror” till varandra var det en bro code som att vi var som gifta. Jag hade gett allt för tugget, jag hade haft såna förväntningar på tugget. Men allt var bara ytligt, man sprang ifrån allt som var verkligt. Om kulan hade träffat mig på ett annat ställe och jag hade gått bort, vad hade effekten blivit? Vännerna hade kanske tatuerat in mina initialer och sen gått vidare. That’s that.
Mobilen lyste, det var ett sms från Galab.
Bror var det iphone eller ipad? Jag står här med en grabb på din gård och ska hämta grejen, vi åker förbi Karolinska sen?
Kom han ihåg mig nu? Vilken shuno.
Det behövs inte, min fucking bror.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
