Sharre, del 24: Sugrör

NÄSTA DAG KOM Hakeem för att hämta mig från polisstationen i Solna. Vi lämna den stora byggnaden med röda tegelstenar. Han sa inte ett ord utan gick med stadiga steg mot bilen.

Polisen hade ringt Hakeem och sagt att hans bilnycklar var på polisstationen. När Hakeem hade pratat med kvinnan i luckan på stationen stod jag nära. Jag ville veta om hon sa nåt om biljakten eller alla underskrifter och förhör jag hade behövt brösta.

Erkänner du till brott? Nej. Men promillehalten i blodet? Nej. Förhörsrummet hade varit som det lilla grupprummet i skolan, det var så tight att ett bord tog upp hela rummet. Det var instängt utan fönster, det enda som gav liv till rummet var de små lamporna på skrivbordet. Polisen hade förklarat att ärendet skulle gå till Transportstyrelsen och att jag skulle förlora körkortet. Jag tappa andan, jag hade ju inte ens kört? Eller hade jag råkat säga att jag kört? Fuck, jag visste knappt vad jag hade sagt längre. Det enda jag önska var att få hem allt digitalt istället för med posten så att morsan inte kunde läsa det. Hur anonymt kunde det här besöket hos polisen vara? Hur anonym kunde en till prick i registret vara? Jag gick igenom alla möjligheter för att min identitet inte skulle komma ut till familjen. Om vi snacka om vittnesskydd, kunde jag använda det nu?

Annons:

Men kvinnan i luckan hade inte nämnt nåt om vad som hänt. Hon hade bara gett nycklarna till brorsan och skrikit ”Nästa!”

Nu såg jag bara brorsans rygg och den blå skjortan som terminalarbetarna hade på sig när de inte var frusna. Jag leta med blicken efter flyktvägar men det skulle bara förvärra problemen. Hoppades på mirakel.

”Bror lyssna på mig, det är inte som det ser ut!” försökte jag.

Hakeem fortsatte framåt utan att svara. Jag trampa honom nästan på hälarna. Gjorde allt i min makt för att få honom på bättre tankar innan han fick syn på den krockade bilen.

”Walla du måste förstå mig! Jag har inte gått in i de banorna, jag var på fel plats vid fel tillfälle. Jag lovar!”

Fortfarande inget svar. Det var en riktig knäpptyst-treatment.

”Inget av det här har tagit på mig. Det finns hopp. Bror lyssna på mig! Kan du lyssna?”

Vi kom fram till bilen. Neeej, alla skadorna var kvar. Bilens baksida var mos. Brorsan stod stilla och stirra på sin bil.

Han titta på mig. ”Jag lyssnar.”

Men då tog mina ord slut.

Han skaka på huvudet. ”Hur kan du dricka och köra samtidigt?”

Oh shit, hur visste han? ”Jag dricker inte”, mumla jag.

”Sluta ljug!”

”Jag ljuger inte.”

Det var inte en lögn, det var en vit lögn och han kunde inte bevisa ett skit. Hakeem öppna bagageluckan och där låg en Jack Daniel’s-flaska som stirra upp på oss. Jag skämdes ihjäl. Min bror titta på mig med den här besvikna blicken. Han behövde inte säga nåt. Jag visste att i den här stunden tappa han det sista hoppet om mig. Min första reaktion var att säga att flaskan inte var min. Men det spela ingen roll vad jag sa. Jag var redan körd.

”Vi har lagt ner så mycket tid på dig, och sen gör du det här mot oss”, sa Hakeem.

Aaaah, behövde han verkligen säga så? ”Har jag svikit dig ännu en gång?”

”Varför är du sarkastisk? Du kan leka ball och krocka min bil, men vem är det som behöver laga den? Om du hamnar i en olycka, vem är det som tvättar ditt bajs?”

Abow det var såna krockar. Situationen var fett stel. Det fanns ingen förståelse mellan oss. Sen kände jag en förändring i energin, som att han gav upp. Jag hade fuckat upp en gång för mycket. Jag hade det perfekta CV:t för att vara en av de där grabbarna han pissa på. Jag knöt nävarna hårt.

Några dagar senare låg jag på soffan i morsans vardagsrum. Folk sa att döden gjorde dem ödmjuka, för mig var det körkortet. Körkortet var det sista jag hade kvar. När det togs ifrån mig var det som att livet togs ifrån mig. Andra klara av sånt, men jag var bää. Jag hade mått dåligt innan men kunnat gömma mig bakom ratten. Om jag var ensam kunde jag åka till vänner och plocka upp dem. De hoppa in i bilen och sa ”min fucking bror”. Nu hade jag förlorat allt och hade inget att springa tillbaka till. Jag kunde inte ta mig till ställen som skulle ge mig fucking bror-bekräftelsen. Grabbarna hade varit 85 procent där för bilen, resten för mig.

Morsan hade hyrt ut Hakeems rum för att få pengar till hyran, brorsan sov på en madrass i mammas rum och jag fortfarande i vardagsrummet. Varje gång ytterdörren öppnades slängde jag iväg filtarna för att soffan inte skulle se ut som en sunkig säng. Jag hade bänkat mig här och gick inte ut. Om jag rörde mig var det i trianglar, soffan-toaletten-köket, soffan-toaletten-köket. Det var som att hålla i ratten och veta att om jag släppte bara för en sekund skulle allt rasa. Jag hade förlorat allt på några månader, studierna, Maya, körkortet och drömmen om stand up. Netflix var det enda som höll mig sällskap. Men Family Guy var inte kul längre, Dave Chappelle var inte heller kul, inte ens guld hade motiverat mig. Fuck det här var ett dåligt skämt, om inte min anteckningsbok hade försvunnit hade jag skrivit ner allt direkt. Men polisen måste ha hittat den i bilen och lagt den i nån dokumentförstörare, eller tillkallat bombgruppen och sprängt den, alldeles för farligt innehåll alltså.

Eller så satt nån kriminaltekniker och garva med boken i nån källare på polishuset. Tanken kändes nästan lite tröstande. Jag tryckte i mig munchies på munchies.

Jag tog upp luren och såg att Galab ringt. Fuck han. Filmen från gripandet som han skickat dagen efter häktet hade fått min puls att rusa. Man såg mitt ansikte klart och tydligt ligga helt mosat på asfalten med den biffiga polisen ovanpå och blåljus som lyste upp scenen. Det såg ut som de gripit en av helikopterrånarna och jag hade drömt mardrömmar om att den filmen spelades upp framför morsan. Galab hade fått sin hämnd och jag mådde sämre än någonsin.

Jag hade varit så arg den natten och sökt sällskap hos grabbarna. Jag hade kört berusad för att hämta en fucking lur, för vad? Bluffdrömmar om pengar? Grabbarnas känslor? Andras demoner? Knulla alla, fuck alla, jag skulle fokusera på att bara ligga här på soffan. Exakt i den här positionen. Jag var ensam i det här igen. Precis som efter sjukhuset. Jag palla inte gå ut, palla inte le, palla inte träffa människor. Min kropp sa du kommer inte orka bror, om jag gick ut skulle fasaden hålla max en halvtimme. Det kändes som att jag andades genom sugrör.

Efter några timmar lyste luren, Galab ringde igen. Vad ville shunon? Jag lät signalerna gå för jag palla inte. Även om jag hade svalt min stolthet och svarat skulle han bara vilja att jag gick ut, och min kropp lydde inte. Jag skulle snubbla på mattan i hallen och slå mig bara.

Och även om jag hade lyckats klara hallmattan och kommit ut genom porten skulle det inte vara samma sak som förut. Jag kände mig inte som samma människa, det kändes bara äckligt. Skulle jag stå på gården utan att nån visste vad som hände i tankarna? Vara omringad av folk men ändå känna mig ensam och övergiven?

Mamma halta in i vardagsrummet och ställde sig snett för att inte belasta ryggen. Visste hon vad som hänt med bilen? Hur mycket hade brorsan sagt? Hon försökte få min uppmärksamhet men jag låtsades inte se. Hon signalera med händerna men jag var låst vid Netflix, vad tittade jag ens på? Hur kunde hon inte se att jag var fett upptagen?

”Har du druckit alkohol?” fråga hon.

Ey shit, hela rummet blev mörkt och deppigt. Morsan såg förvirrad ut, som att hon leta efter tecken på vad jag skulle säga. Hon hade inte gett sitt fulla ansiktsuttryck utan vänta på min förklaring.

”Nej hooyo, aldrig”, svara jag.

”Men det står här hooyo.”

Morsan sträckte fram ett kuvert där mitt namn stod fullt synligt mot den vita bakgrunden. Kuvertet var redan öppnat, vad som än var där inne hade både hon och säkert också min bror läst. Jag skumma snabbt igenom texten. Rattfylleri. Promille. Körkort. Återkallas.

Bokstäverna, mattan, morsan, allt blev suddigt. Jag gav upp helt, oavsett vad det stod hade morsan och brorsan redan gjort sin conclusion. I deras huvuden hade det varit en biljakt på minst en timme som avslutades med knarksmuggling från Mexiko. Jag vände mig tillbaka till TV:n för att signalera till morsan att jag logga ut från snacket. Men morsan satte sig bredvid mig på soffan och krävde min uppmärksamhet. Om det var min bror hade han stängt av TV:n utan att blinka, men morsan sänkte bara volymen.

Alkohol var redan wow för morsan. Behövde hon veta att jag både druckit och kört? Nej, det var onödigt. Jag behövde erkänna alkoholen, det fanns en hel maskin mot mig som bevis.

”Hur ska du betala skadeståndet?” sa hon.

”Vilket skadestånd hooyo?”

”För allt du har förstört på vägen hooyo.”

”Det är inget skadestånd hooyo, jag körde inte sönder nåt, jag parkera och blev påkörd bakifrån”. Jag sa sanningen, och när jag såg hur lättad hon blev dog jag. Tårarna av lättnad i hennes ögon gjorde mer ont än om tunnelbanans alla väktare hade slagit mig. Kaos i huvudet, jag förstörde för alla jag älska.

Varför satt morsan kvar? Hon titta på mig med blöta ögon. Jag kände mig så fucking liten. Sträckte trevande ut en hand mot hennes axel. Oväntat drog hon in mig i en kram. Det kändes främmande och bekant samtidigt. Morsan var så liten men i hennes famn kände jag mig konstigt nog ännu mindre. Som ett barn igen, det var så skönt. Jag sjönk ihop, ångesten lätta i bröstet och alla muskler slappna av. Gråten kändes i halsen, det var ingen idé att kämpa emot. Jag kika fram bakom morsans rygg och blötte ner hennes färgglada tyger.

Jag var så jävla besviken, arg och ledsen på allt. ALLT. Skolan, Maya, farsan, mina egna misslyckanden och försök att vara tuff inför grabbarna. Jag ville vara sju år igen och dra Mahmoudskämt på skolgården så att alla kompisar skratta och ingen var arg. Jag ville stå vid staketet och vänta på att morsan skulle dyka upp och hämta mig så att vi kunde gå en mysig Halloweenpromenad hem i mörkret.

Jag visste inte att jag behövde morsans kram såhär mycket.

Jag vakna med kramp i bröstet som att jag hade varit på ett styrkepass. Morsan hade väckt mig, jag hade visst sparkat mot väggen i sömnen så alla vaknat. Vad hade hon i handen? Var det ett nytt brev? Men det var en blöt handduk som hon la på pannan. Varför kom hon med den? Så varm var jag väl inte? Jag var inte sjuk, det här var inte feber. Handduken var kall och svalka hettan, men adamsäpplet kändes konstigt. Det spände inåt mot halsen konstant. Inte nog med att det spände, andningen hade blivit värre. Det var som kramp i strupen.

”Vad gör du hooyo?” fråga morsan.

Morsan undra varför jag flämta så högt, som att jag jobba på natten.

”Hooyo, jag ska sova här på soffan”, sa hon. “Du får sova i mitt rum nästa natt, ta min säng.” Hon gick ut i köket och börja med frukosten.

Jag skulle aldrig låta morsan sova här, det gick bara inte. Morsan mådde dåligt för att jag mådde dåligt. Jag visste inte hur mycket hennes hjärta märkte av det. Jag drog fram mobilen för att slippa tänka på morsan. Skärmen på mobilen lyste upp. Ett missat samtal, och flera meddelande från Maya, ey shit, det hade kommit redan igår kväll, när fan somna jag egentligen? Meddelandena låg på skärmen som notiser men jag hade inte läst dem. Jag titta upp i taket. Det var vitt och tomt. Kompis läs då, gör det bara.

Varför ghostar du mig???

Asså vi måste snacka ring mig???

Hallååå???

Alla meningar sluta med tre frågetecken. Jag fick lika många frågetecken i huvudet. Om det nu var slut, varför ville hon prata? Varför behövde hon göra det jobbigare än det var? Jag bläddra uppåt i konversationen. En bild på Maya. Ey shit såhär fin? Halsen torka, jag svalde för att vattna strupen. Allt ljus kom på Mayas ansikte och resten var svart. Fan hennes leende … Jag ville nypa kinderna. Skulle jag ringa tillbaka? Och säga vad? Det här är din shuno som inte ens kan köpa pizza till dig. Och nu torska han körkortet.

För länge sen hade Maya sagt att en panikattack betydde att man hade mycket grejer i tankarna. Men jag hade inte mycket grejer i tankarna, jag hade normala grejer i tankarna. Jag tänkte på en vän som var död. Jag visste att han var gone, det var inte nåt jag djupa mig i vanligtvis, men nu slog tanken mig. Var snubben verkligen död? Han låg ju i graven. Förut bruka jag träffa på honom på vägen upp till centrum i Tensta, en dag låg han skjuten på marken på samma plats.

Jag var rädd för döden, men nu kändes den lockande. Jag skämdes ihjäl samma stund som jag tänkte tanken. Jag hade alltid flytt från känslor istället för att hantera dem. Äh play it off, play it off. Det var så jag hade hanterat allt. Det var inte förrän nu det kom ikapp. Jag ville bara somna.

Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.

Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.