NÄR JAG KOM hem tog jag brorsans bilnycklar från hans ficka i hallen och smög ut direkt igen. Volvon var min trygghet, jag kunde ta mig till en plats på nolltid. Galab och Warre hade sagt att de hängde i centrum så jag plocka upp grabbarna och åkte till en parkering i Hjulsta.
Det mullra fortfarande i bröstet men jag satte på mig the happy face. På parkeringen var det massa folk som förkröka eller nåt. Tuber och sprit, precis vad jag behövde.
Galab hade blivit av med kryckorna och rörde sig som en fri man när han gick mellan folk och bilar på parkeringen. Det var omöjligt att chilla med grabbarna utan att nån substans togs fram i snacket. Vi pussa varandra helt berusade. Maya var ute ur bilden. Jag hade lämnat henne utan några skuldkänslor eller tankar. Jag visste ju att relationen inte skulle funka, det hade varit för bra för att vara sant. Men jag mådde bättre än på länge, det var såhär det skulle kännas! Vad hade jag slösat min tid på när jag borde varit här med grabbarna! Skölden jag satt upp var skön och safe.
För Warre fanns det inget som hette gå hem
Warres telefon ringde, han stod med spända axlar och nicka kort under samtalet. För Warre fanns det inget som hette gå hem. Warre behövde visa för sig själv att han levde. När han drack var det för att döda sig själv. Jag kände mig untouchable bredvid honom. Jag lever det här livet broshan, när du ser mig, gå åt andra hållet.
Galab var helt inne i sin egen wave. ”Vi måste träffa guzzar idag!” Guzzen från Linköping var tyvärr gone, Galab hade inte hört av henne på veckor. ”Jag vill prata med tjejer och få en kram bara, när var det sist jag fick en kram?”
”Håll käften du ska få en kram här och nu!” sa jag.
”Jag är en bra kille”, sa Galab självsäkert.
”Bra kille som står på en parkeringsplats och krökar, varje kvinnas dröm!” sa jag.
Warre la på och kasta några blickar för att se vilka som stod runt oss. Han verka nöjd, det här var en miljö godkänd nog för att prata. Om det varit hemma på min parkering hade man hört hela snacket, men här var det så många fordon att ingen hörde oss.
”Man vill sälja en lur med sjuka kontakter”, sa Warre.
Svär? Frågat mig för en vecka sen och jag hade sprungit, men det var en vecka sen. Luren skulle mätta tre magar. Den kunde gynna oss alla, eller så tacka vi nej och lät Warre ta luren själv. Det var ändå en bra summa vi fick köpa den för. Om luren hade så många kontakter som Warre hävda skulle det vara en stark inkomstkälla. Vi skulle inte behöva springa runt eller göra onödiga rusher. Luren skulle ha så pass många kunder att allt skulle komma in på rullande band. Den skulle ringa och vi skulle gå ut bara. Ey det här var verkligen på topp, det var en nystart. Ödet sa att jag skulle köra på det här och lösa mina bekymmer. Alla som prata om att det var fel att sälja, vad var rätt då? Var det rätt att jag inte hade pengar? Var det rätt att jag inte kunde betala morsan? Vem skulle hjälpa mig?
Jag hade försökt vara den ideala sonen
Ingen, kompis. Hjälp dig själv. Jag hade försökt vara den ideala sonen och inte få huvudvärk på mig. Men min bror satt och vänta på att jag skulle göra fel. Han ville ha pengar. Walla han skulle få pengar.
”Bram vi åker nu”, sa Warre.
”Kan vi ta det imorgon bror? Allt ni jagar är det materialistiska, ingen av er söker kärlek”, sa Galab.
Jag svara honom. ”Vardagar du tänker inte såhär, men varje helg du får den här ’jag vill fixa en familj’! Det räcker mannen, tror du tjejer finns bara under helger?”
”Men är det verkligen smart att åka bror? Vi har alla tagit samma substanser och aina är överallt.” Jag gunga till, kanske för jag kände mig träffad, eller av chock över att se Galab feg.
Galab titta ängsligt på mig och sen på Warre. Warre granska mig och trodde att han med blicken kunde avgöra hur många substanser jag hade tagit. Jag var så berusad att jag inte ens märkte det. Jag var over the top of the moon. Jag var bara glad över att vara tillbaka hos grabbarna, mitt naturliga habitat.
”De vill sälja den nu”, sa Warre.
Warre hade en sån terminatorblick att varken jag eller Galab skulle våga testa honom. Khalas, då gick vi väl nu?
”Jag vet inte bror”, sa Galab.
Hade han ett pris på sitt huvud?
Ey shit, Galab min broder, kan du chilla? Warre var inte van att man ifrågasatte honom. Nu spände han ögonen i Galab och hade en riktig fuck for life-aura. Ey, Warres humör hade verkligen blivit värre sen sist. Visst, han hade alltid varit spänd, men såhär? Han var stissig och blicka konstant alla som gick förbi. Hade han fått paranoia? Hade han ett pris på sitt huvud? Jag fick en skum känsla av att Warres humör skulle drabba oss. Warre hade blivit en sån typisk människa man varna om. En person man inte skulle vara med eftersom hans problem blev ens egna. Visste Galab nåt jag inte visste?
Ändå var det Warre jag drogs till mest i den här stunden. Det här var min chans att få tillbaka hänget med grabbarna. Senaste månaderna hade jag känt mig som en gammal fattig gubbe utan energi, men ikväll levde jag! Jag ville få tillbaka adrenalinet och gemenskapen från back in the days.
”Jag har inga substanser mannen, vi kör!” sa jag.
”Walla han ska döda oss alla”, mumla Galab.
Maya var gone, vad som än hände kunde det knappast bli värre
Det var ganska gulligt att Galab brydde sig om mig så pass mycket att han blev tjurig. Men han behövde inte leka farsa. Maya var gone, vad som än hände kunde det knappast bli värre. Jag hade bestämt mig och valt min väg, vi skulle hämta luren. Det enda som krävdes var en bil och jag höll nycklarna i handen.
Warres kontakt vänta i Kista så jag tog vägen genom byn. Alla tre höll käften och det var stelt bara. Testo hängde som pungkulor i luften. Warre var den tysta machosnubben som titta ut från bilen efter aina. Att blotta sig inför honom var en gamble. Galab satt i baksätet som vanligt och rulla en joint som tröst. Jag behövde muntra upp honom då! Grabbarna förvänta sig som vanligt musik i form av bas och hetsiga verser. De var bekväma i den auran. Men jag hade en ännu bättre idé! Jag koppla mobilen till Bluetooth och satte på en låt. En välkänd musikslinga spred sig i bilen. Galab reagera direkt från baksätet:
”Ey ey, vad är det här mannen!”
Det var Galabs osläppta låt från högstadiet. Vi hade alla varit med honom i Blå huset när han spela in den. Galab hade fadeat håret och känt sig stekhet som Kanye West. Men låten släpptes aldrig och det blev inget av hans musikkarriär. Nu hade Galab blivit vuxen och skämdes för hans röst lät förfärlig. Han höll inte takten och lät som en bäbis med målbrott.
”Ey ey, ta bort låten!” skrek Galab.
”Nej bre, snart kommer det bästa! Kommer du inte ihåg refrängen?! Den kommer ge dig så många kramar från guzzar!”
”Jalla mannen, ta bort den bre!” Han försökte kasta sig mot bilradion men jag blocka hans armar.
‘Vill du att jag ska stänga musiken?’ skrek jag
Galab var en person med straight face, inget bruka störa honom. Men det här var så känsligt att det bröt hans fasad. Det var skitkul. Warre satt helt stilla bredvid och kasta blickar på mig. På gud det här var för mycket för honom. Det här lugna inte hans nerver alls. Vi närma oss alla de här små busshållplatserna på Rinkebystråket. Perfekt, det var fullt med folk som skulle ta nattbussen! Galab såg ut som att han hade sett sin farsas spöke. Snart kom refrängen … Jag drog ner bilrutan och vred upp ljudet så Galabs pubertetiska röst dundra ut över Rinkebystråket: ”JAG VILL BARA HA PAAARA!!!”
Galab fick fnatt. ”DIN FUCKING KUKSUGARE MANNEN, STÄNG AV MUSIKEN!”
”Vill du att jag ska stänga musiken?” skrek jag.
”JAAA BRE!”
”Vad sa du bror? Det är så hög musik, jag hör inte!”
”STÄNG MUSIKEN!!”
”Vill du att jag ska stänga musiken eller vill du ha para? Först du säger att du vill ha para, sen du säger att du vill stänga av musiken. Jag blir förvirrad bror kan du bestämma dig?”
Jag luta mig ut från fönstret och ropa till folket vid busshållplatsen. ”Har ni hört den här bangern? Har ni hört den då?! JAG VILL BARA HA PAAARA!!”
Ey shit, det blev mörkt! Jag såg ingenting. Galabs köttiga fingrar pressa in mina ögon i skallen! Bilen rulla. Föraren var blind. En krock var farligt nära. Jag försökte slita bort Galabs fingrar men det gick inte.
”Ta bort dina fingrar mannen!” skrek jag.
”Om du stänger av låten!” skrek han.
”Vill du dö på grund av din låt? Det kommer vara låten som spelar i bakgrunden när vi är i diket, vill du det?”
Han slog ilsket på motorhuven med handflatan så han var i fin form
Galab drog tillbaka fingrarna och där var vägen! Abow en snubbe gick över gatan!
BROMSAAA!
Vi flög fram. Jag drogs tillbaka av bältet men Galab ramla fram, han palla aldrig bälten. Jag sket i Galab som stöna där bak, vad fan hade hänt? Låg det nån under bilen? Hade jag dödat nån? Mina ögon blev blöta av glädje när jag såg hur snubben kravla upp från gatan framför bilen och börja svära. Han var tvärlack och slog ilsket på motorhuven med handflatan så han var i fin form. Jag var skitglad att han hade kvar armar att slå med.
Ey shit, blåljus!
Hjärtat slog igång igen. Två stora piketbilar åkte framför oss och körde ut i den stora rondellen i Rinkebysvägen, en av dem svängde av mot vänster. Perfekt, bara låta aina åka iväg. Men den andra polisbilen åkte ett varv extra och kom tillbaka som värsta bumerangen. Jag la i en växel och svängde ut på gatan bort från piketbilen. Polisbilen hamna bakom oss, strålkastarna var emot oss.
”Kör kör, gasa mannen, gasa!” skrek Warre.
”Varför skriker du?” fråga jag.
”Mannen gasa!” Warre var helt okontaktbar, fan han brukade ju alltid vara stoneface, han skulle fucka upp allt.
Vad var det ens jag skulle gasa ifrån, böter? För min del var blåljus okej, jag kunde babbla mig ur det. Men Warre hade full panik, han verka inte vilja ha nåt med polisen att göra. Han visa klart och tydligt att han sket i aina, han tänkte inte låta mig stanna bilen.
Ey shit, han var grovt inne i det här. Jag var inte ens nojig för polisen, jag var bara nojig för vad som skulle hända Warre, eller vad som skulle hända mig om Warre blev fast. Jag gasa, walla jag gasa. Galabs låt pumpa i bakgrunden samtidigt som polisen åkte efter oss. Vilken skitlåt, kunde nån stänga av? Jag körde så fort att luren åkte ner på bilgolvet av farten. Nu skulle jag aldrig nå den. Med blåljus överallt var det bara överlevnad på gång. Jag körde uppåt längs en smal backe som gick bredvid fältet mellan Rinkeby och Tensta. Det var de första gårdarna i början av byn, inte de nya Dubai-husen, utan de mittemot.
”Gasa gasa! Jag har på mig min lur mannen!” skrek Warre.
Luren vi var på väg att hämta var maxad med kontakter till kunder. Men luren Warre hade på sig var tydligen viktig. Inte bara att han hade kontakter och skulle riskera att förlora verksamheter. Telefonen i sig kanske kunde koppla honom till grejer. Jag fatta hans panik även om jag inte fatta-fatta vad han höll på med.
”Vad är det här för skitbil mannen? Jag får inte torska luren!” skrek Warre.
”Blackies lur då?!” Galab var fortfarande låst på att stänga av låten.
”Håll käften mannen!” sa Warre.
”Jag ber dig kan du hämta luren? Den är nere på golvet!” fortsatte Galab att tjata.
”Är du dum mannen!” skrek Warre.
”Sträck ner handen bara!”
Jag brydde mig inte om nån av de lurarna som var huvudtemat för diskussionen. Allt jag tänkte på var min brors bil. Om vi åkte fast, kunde bilen få bot? Kunde den markeras på nåt sätt? Hur skulle det förvärra relationen med min bror? Vi hade booz-beviset, folk hade saker på sig och det lukta. Vi skulle se ut som värsta caset, om det här var äckliga poliser skulle de kunna göra en investigation och få det att se ut som värsta knarkbilen.
Ey shit, en återvändsgränd.
Polisen gasa rakt in i brorsans bil
Omöjligt att köra vidare, och jag kunde inte vända och möta polisen som var på väg nånstans på gatan bakom oss. Tänk! Warre var den första att slänga upp dörren och hoppa ut från bilen. Han försvann snabbt ner för gräsbacken. Galab lunka efter så gott han kunde. Jag klev också ur bilen och scanna platsen. Här fanns bara en trottoar, gräsbacken dit grabbarna stuckit och runt omkring vandra vanliga människor, pedestrians. Jag gick några steg mot backen men ändra mig, det skulle se fett misstänkt ut, som att erkänna direkt. Jag drog upp på trottoaren istället. Bildörrarna var öppna, perfekt, det skulle se ut som föraren hade sprungit. Min plan var att säga det var inte jag som körde, det var Ali, han sprang!
Skulle jag slänga nycklarna eller lägga tillbaka dem i bilen? Vad var mest trovärdigt?
Backen lystes upp av blått ljus, de var här! Ljuset blev starkare och slog mot väggarna, det var så starkt att jag inte ens såg piketbilen. Ey shit, de skulle krocka brorsans bil!
”VAD GÖR NI, STANNA!” skrek jag.
Polisen gasa rakt in i brorsans bil, den skaka och alla dörrar stängdes av kraften. Klack klack klack. Hjärtat klappa. Klack klack klack. Jag rusa fram och titta på skadorna. Plåten på baksidan av brorsans bil var helt krockad. Det här såg inte bra ut, det var kutt mutt. Halsen blev torr, jag prata inte utan var helt apatisk. Brorsans bil hade blivit värsta skrotet. Den skulle skrotas och jag skulle skrotas från familjen. Jag kände mig död fast levande.
”Varför åkte du iväg!” skrek polisen.
”Är ni hjärndöda!” skrek jag tillbaka.
”Svara på frågan!”
”Titta vad ni har gjort med min brors bil!”
De hade gasat som att de ville ta ner bilen för backen. Nu var dörrarna stängda och hela planen med att det skulle se ut som att föraren hade löpt hade fuckats. En av poliserna gick ner för backen för att se om nåt slängts. Den andra polisen såg ut som en shuno som skulle ta fast dig i ängarna om du sprang, det var ingen idé. Han tog tag i mig och tryckte ner mig på marken. Jag låg med magen mot marken och blev visiterad.
Galab flina och filma mig när jag låg här på marken
Vi var i Rinkeby av alla ställen. Det var natt och människor samlades runt oss. Vissa tänkte ”abow förtryck” och andra tänkte ”ey vad coolt”. I framtiden när lagerarbetare såg mig cykla förbi skulle de förklara för sina barn hur jag kastades fram och tillbaka på marken mellan poliserna. Folk hjälpte inte ett dugg utan störde bara polisens arbete genom att skrika på dem. Jag la all fokus på att kontrollera andningen, ingen fick se att det krampa från halsen. Alla som titta drog redan slutsatsen att jag hade automatvapen i bilen, nån såg ut att ringa nån. Ringde de brorsan?
Ey vänta, vad gjorde Galab här? Han stod lite längre bak och kika fram. Han måste ha smugit tillbaka upp för backen och ställt sig i folkmassan, det var ett perfekt kamouflage för en smitare. Warre syntes inte till, han hade säkert tagit sig i säkerhet och försökte redan lösa ett annat sätt att ta sig till luren i Kista. Det var för hans skull vi hade satt oss i bilen från första början. Den enda av oss tre som hade ett knä i ryggen var jag. Det var inte förrän nu jag märkte att låten hade slutat. Allt som hördes var mina stön när kinden repades mot asfalten. Galab flina och filma mig när jag låg här på marken, fucking hell mannen. För Galab var det en triumf, han fick sin hämnd. Nästa gång var det inte jag som spela upp gamla grejer från mobilen.
Men för mig var det över. Jag kunde bluffa mig ut från allt, men en video som skvalpa runt på nätet kunde jag inte argumentera emot. Det var bevis och skulle garanterat användas mot mig under rättegången hemma. Jag brann, walla jag brann.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
