JAG KOM IN till sjukhuset helt blyg och ursäkta mig som att jag var i biblioteket. Benet var som en flaska med kolsyra som skakats. Jag var weak när det kom till känsel, fick jag minsta ont i magen sjukskrev jag mig. Så när de fråga om jag ville ha bedövning tacka jag inte nej.
Sjuksköterskorna var små, till och med mannen bakom receptionen hoppa ner från stolen, han var litet byggd men skitgullig. De rev av halsduken som Warre bundit runt benet, sen undersökte de såret. De hitta ingångshålet, kulan var tydligen liten men det hade blivit ett köttsår. De la mig på en bår och rulla in mig i ett litet rum där de lämna mig.
Efter en stund kom de tillbaka och berätta att det inte var hålet som var problemet utan att kulan var smutsig och att jag fått smuts i knät. Medan de prata om att sy ihop nerverna kom det in två stora poliser. Jag kände igen dem från vårt område och hoppades att de inte kände igen mig. Det hade tydligen kommit in ett larm redan för tre timmar sen om en skottskadad i Tensta. När poliserna senare fick en rapport från sjukhuset om att det låg en skottskadad här hade de fått fnatt.
‘Vad har du gjort i tre timmar?’ fråga en av poliserna
”Vad har du gjort i tre timmar?” fråga en av poliserna som alltså trodde att det tidigare larmet gällde mig. Men det var omöjligt eftersom sträckan från Rinkeby till sjukhuset hade tagit max tio minuter.
”Lyssnat på Cherries nya låt, det är en banger”, svara jag.
”HÅLL KÄFTEN! LJUG INTE FÖR MIG!” Han såg ut som en snubbe som när som helst skulle slita av sig mössan och kasta den på golvet. ”Var hände det? Var!”
Det var ju vid kolonilotterna men jag svara fotbollsplanen, Kvarnby, som låg 100 meter bort.
”Vad gjorde du där?” fråga polisen.
”Spela fotboll”, ljög jag.
”Med vilka?”
Var han dum i huvudet? De här frågorna var för utredningens skull, jag kunde inte bara droppa olika namn. Man skulle knacka på folks dörrar och säga att deras söner hängde med en skottskadad shuno.
En sjuksköterska gick fram och tillbaka. ”Är ni klara?”
”Nej”, svara poliserna.
”Han har ont, han behöver smärtstillande.”
Det var då jag börja utnyttja att det gjorde ont. ”Aaah, det bränns, snälla kan ni gå?”
Det brann i knät och blodet koka
Jag hade gett dem fel location, vad fanns det mer? Polisen ville gå hem till morsan för att informera henne om att jag blivit skjuten. Va nej, jag hade en hel plan om att vara tillbaka i vardagsrummet imorgon och säga till morsan att jag skadat benet i en turnering. Jag hade sett Scrubs där en kille blev opererad på 12 timmar och fick gå hem nästa dag. Morsan skulle inte ens märka att jag varit borta.
Det brann i knät och blodet koka. De hade sövt ner mig inför operationen. Jag hade fått en mask som täckte munnen och näsan och andats in narkos. Jag hade tuppat av inom några sekunder och sovit som en prinsessa genom hela operationen. Kulan hade tydligen krossat knäskålen, i mina öron lät ”krossa” som det värsta tänkbara, som att det var över. Smutsen från kulan hade tagit sig in i blodflödet och blodkanalerna. De hade tagit bort de krossade delarna från knät och opererat in metallbitar. När jag vakna upp efter operationen lyste höstsolen in genom fönstret, jag hade sovit vem vet hur länge. Men smärtan i benet fick mig att tuppa av igen.
På kvällen vakna jag igen av att min bror Hakeem kom in i traumasalen där jag hade blivit parkerad efter operationen. Fucking hell, varför kom han nu, jag hade så ont! Hur visste han ens att jag var här? Hakeem satte sig innanför de gröna draperierna som hängde runt sjukhussängen. Han var lång och såg fett mysig ut med ölmagen. Han var inte tjock men inte heller smal eftersom han jobba natt och åt munchies för att hålla sig vaken. Han dofta deodorant och var utomlands-tannad, som en snubbe som precis hade landat från Cancún. Hakeem var en riktig komiker som berätta sagor för mig när jag var liten. Jag ville aldrig att sagorna skulle ta slut. Han var rapp i käften och i situationer som gjorde mig ledsen kunde han dra skämt.
Hakeem drog ner dragkedjan på den blå jackan med PostNord-loggan. Han jobba på postterminalen och måste ha smitit hit under fikapausen. Han titta bekymrat på mig. Jag pilla nervöst på sjukhusfilten som gick från midjan hela vägen ner över benet.
”Vad har hänt?” fråga han.
‘Jag blev överkörd av en långtradare’, sa jag
Jag hoppades att sjukhuset inte hade sagt vad som hänt, jag hade gett instruktioner om att de absolut inte fick berätta om incidenten för familjen. Jag behövde få min bror på lugna tankar, det här var en vanlig skada, I got this on lock.
”Jag blev överkörd av en långtradare”, sa jag. Hakeem satt med armarna i kors och skaka på huvudet. Vad betydde det? Han borde vara nöjd eftersom jag överlevde.
”Vilket av de här benen var det man sköt dig i?” fråga Hakeem.
Abow bre! Visste han? Jag ville dra filten över huvudet, men då hade jag sett ut som en död snubbe och de hade av misstag skickat mig till bårhuset. Jag hade ju redan tänkt ut hur storyn skulle slutat. Hakeem skulle sagt tröstande ord som ”Bror ta hand om dig i trafiken” och jag skulle svarat ”Walla jag har lärt mig en läxa” varpå han skulle sagt ”Må bäst bror”. Istället hade han fått ytterligare ett bevis på att jag var en kriminell lögnare. Han verka ta det bra ändå. Han var en sån fadersfigur som mest bara ville checka att det var okej med mig och att jag inte satt och grubbla och planera mord. När han såg att jag var samma gamla lögnare kunde han slappna av och gå ut från avdelningen. Men efter en stund såg jag honom komma tillbaka där ute vid receptionen. Med sig hade han morsan. Jag fick en klump i magen.
Morsan var en kort liten flicka med litet ansikte. Hon log oftast men såg alltid fundersam ut. Var du än såg henne var hon alltid beslöjad, hon hade sina färgglada kläder med slöjan över. Det var lager på lager av tyger, ibland kunde jag se henne som ett rullande lakan. Morsan hade fått problem med ryggen av jobbet. Hon rörde sig långsamt och vingligt, som en pingvinmamma med blommiga sjalar. Varje steg såg ansträngande ut. Som att hon gick på spikar. Och här satt jag och kände mig dramatisk?
Jag ville rulla ut en röd matta under varje steg hon tog
Morsan kolla förvirrat runt sig. Läkare gick med snabba kliv och folk med gipsade ben åkte förbi i rullstolar. Mamma försökte hitta mig bland alla skadade människor. Min bror la armen om hennes axel och ledde henne in till mig. Jag ville rulla ut en röd matta under varje steg hon tog. Jag var svag men försökte sätta mig upp för att se normal ut. Morsans ryggont var ändå inte lika illa som hennes hjärta. Hjärtat var riktigt svagt. Och det var inte bara mat och träning som påverka hennes hjärtproblem. Varje gång hon blev stressad och kände hopplöshet för mig öka risken för blodpropp. Därför behövde jag alltid tänka på att hålla nere kaoset. Nu log jag stelt för att morsan inte skulle se hur ont det gjorde. Försökte ta mig upp igen, aaaaajjjjjj! Mamma hoppa till. Jag fick panik över att ha sett sårbar ut en halv sekund.
Mamma hade två grabbar att ta hand om, det var mycket testo i huset och kalsonger överallt. Hon jobba på hemtjänsten och det var konstant stress, om du fråga henne hur hon mådde skulle hon säga alhamdulillah. Vi hade inte upptäckt att hon var sjuk förrän hon fick hjärtinfarkt och hamna på sjukhus. Hon hade klarat sig den gången, alhamdulillah.
”Hooyo”, sa jag nu. ”Hooyo!”
Mamma kunde inte få fram ett ord.
”Hooyo”, försökte Hakeem.
Hon titta på honom. ”Ha?”
”Hooyo, kan du tänka dig, jag försökte säga till din son att jag blev överkörd av en lastbil! Walla jag drog värsta historien”, sa jag på somaliska.
‘Du har varnat mig fett mycket för att nåt skulle hända’
Hela mitt fokus låg på att lugna morsan genom att dra skämt. Jag babbla och babbla fastän jag inte hade nån energi, svettades ihjäl från ansiktet och kände spykänsla i magen.
”Vet du vad, du har vunnit”, fortsatte jag.
Mamma var tyst men blicken sa ”vad hooyo?”
”Du har varnat mig fett mycket för att nåt skulle hända, du har förutsett ödet.”
Morsan vakna till liv och fick ur sig några ord. ”Mår du bra hooyo?”
”Va! Jag mår bra! Jag mår bäst! Hooyo jag kan gå!” Det var en liten lögn för att lugna morsans hjärta bara. Enligt läkaren skulle jag behöva gå med kryckor flera månader.
”Det här tar vi med en klackspark!”
”Är du säker?” fråga morsan.
”Jaaa! Oroa dig inte ens, det är bara köttsår! Det är lallish! Det här händer vem som helst hooyo!”
Jag kom ur balans och visste fan inte vad jag skulle svara
Morsan sjönk återigen tillbaka in i tankarna och stod som ett lik. Vad tänkte hon på? Jag hade svikit familjen ett par gånger för mycket. Det var som en partner som varit otrogen lite för många gånger för att kunna begära tillit. Morsan titta upp, ey hon såg så ledsen ut. Vad fan hade jag gjort?
”Du skadar dig själv med det här”, sa hon. ”Jag är snart 60 år, jag behöver inte tänka på min framtid, jag bygger inte upp mitt liv. Men det är du som leker med dig själv, det är du som sitter och skämtar bort ditt liv och gör de här dumheterna.”
Jag kom ur balans och visste fan inte vad jag skulle svara. Fram tills nu hade ingen nämnt det som verkligen hade hänt.
”Förlåt”, mumla jag.
”Förlåt för vad? Du har inte skadat mig, du har skadat dig själv. Du säger till mig att du vill börja jobba och sen blir du skjuten? Hur tror du att nån skulle vilja anställa dig? Varför leker du med dig själv såhär?”
Syret försvann från rummet. Jag stirra på morsan och fick inte ur mig ett ord. Vad jag än sa skulle det inte hjälpa. Morsan hade sett igenom fasaden och ställt mig mot väggen. Hon var inte besviken utan förkrossad. Stackars min familj, jag hade fått dem att gå igenom allt. Jag hade uppfyllt alla kriterier för att vara gängkriminell. Det fanns inget dopamin som kunde rädda den här situationen. Inte ens mina roligaste skämt skulle nå morsan. Hur hade jag kunnat lägga henne i den här situationen? Hon förtjäna inte det här, det var fett orättvist.
”Du har fått en kula i knät, vad händer nästa gång, ska du göra nån gravid?” sa Hakeem. ”Se det från den ljusa sidan hooyo, med det här benet kommer han inte gå ut, han kommer lugna ner sig!”
Oh my god tack, han försökte rädda mig ju! Hakeem visa en artikel från Aftonbladet där det stod att en oidentifierad man hade blivit skjuten och tagit sig till sjukhuset själv.
”Hooyo, kolla det här är din son, hahah kolla hooyo, nu promenerar de in till våra sjukhus!” sa han.
Familjen hade krävt att jag skulle skärpa mig, varför var det så svårt?
Ey han var sjuk, det var honom jag hade fått den sjuka humorn ifrån. Hakeem la skämtsamt händerna på sängen som att han skulle rulla iväg med mig. Det var en flyttbar säng som de hade tryckt mot väggen, han hade kunnat rulla mig hela vägen till Tensta om han ville. Morsans axlar sjönk och hon log nästan. Stämningen hade lättats upp men allvaret låg kvar i bakgrunden. Familjen hade krävt en liten sak bara, att jag skulle skärpa mig, men varför var det så svårt? Hur lång tid skulle det ta att tvätta bort bilden av mig som luffare?
”Du vet vad du måste göra nu”, sa Hakeem.
Vad mena han, dricka klart min pärondricka? Dra ett skämt om sjukhusmaten? Jag kunde skämta om de här svenska köttbullarna om han ville.
”Du ska söka till universitetet”, sa Hakeem.
Jag satte drickan i halsen och spotta ut allt så att filten blev blöt. Det fanns inget spår av skämt kvar i Hakeems ansikte. Hans blick var en life or death-känsla. Ey kunde han chilla? Han själv följde inte ens det ordet utan stod på postterminalen och sortera paket som folk beställt på Black Friday, han copypasta bara vad andra sa. Om du plugga var du grön. Du behövde inte ens ha examen, folk skulle ändå uppfatta dig som framgångsrik och som en snubbe som var på väg nånstans. Det var så frustrerande. What the fuck, plugga?
Morsan titta vädjande på mig. Hon behövde inte säga nåt men jag förstod att det var hennes önskan också. Fan, behövde jag verkligen plugga för att bli en värdig familjemedlem igen?
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
