”VAR HAR DU VARIT?” fråga Galab som satt på vår tuggspott när jag kom upp från tunnelbanan.
Bredvid honom satt Warre som såg fräschare ut än alla oss. Warre hade en helt drippad outfit, byxorna, tröjan, skorna, det måste gått på flera tusen.
Warre smörjde in händerna med kräm. Ey han hade det bra-bra. Avhopp var det sista den här snubben tänkte på, han tänkte på inhopp. Jag hade inte kunnat köpa såna kläder på miljoner år. Jag hade haft på mig samma semisvettiga tröja i tre dagar.
Det här var vanligtvis en händelserik sträcka att gå. Det var alltid nåt som hände när man gick här förbi bänkarna. Nån kom med en idé, nån ville ha hjälp med marknadsföring och nån ville att man skulle lösa en akut fråga. Om jag behövde sällskap var det bara att promenera mot centrum och träffa på nån jag ville träffa på, eller fastna i två timmar med nån jag inte ville prata med. Men Galab och Warre var helt chillade med benen utsträckta. Under dem var det en pöl av saliv som hade torkat till en svart fläck den här första riktiga vårdagen. De kolla runt på människor och hade inget för sig. De satt bara där och dega. Jag hade kanske bara kunnat gå förbi dem, orka egentligen inte snacka om allt, men mina ben hade saktat in så fort de fått syn på mig och nu stod jag här framför bänken.
”Har du pluggat?” fråga Galab med ett flin. Jag fundera på om jag skulle säga att jag varit hos Maya eller att jag sökt jobb. Vilket skulle vara värst att droppa för grabbarna?
Det här var grabbar som redan hade sagt att jag inte skulle klara plugget
”Sökt jobb”, svara jag kort.
”Vad hände med skolan?” fråga Galab.
Fan, jag behövde säga det nån gång. ”Jag hoppa av.”
Galab flina ännu mer. ”VAD SA DU?”
Det här var grabbar som redan hade sagt att jag inte skulle klara plugget. Jag hade stått här så många gånger och försökt motbevisa dem.
”Vet du hur lite lärare tjänar!” sa jag. ”Ska jag torka snor och smutsa ner tröjan för småpengar?”
Warre vakna upp från sin stumhet. ”Så du har ingen skola bram? Och inget jobb?”
Vad ville han?
”Ska vi hoppa på det här då?” Warre visa ett meddelande med information om en körning. Här var pengarna ju! Det stod var man skulle hämta upp varorna och vart de skulle lämnas. Halva summan betalades nu, halva efter lämning. Svara ja snabbast möjligt. Erbjudandet ryker efter 12 timmar. Det var perfekt ju! Och de brydde sig inte om prick i registret! Och jobb inom tolv timmar var fan snabbare än arbetsförmedlingen.
De behövde mig för att köra bilen och jag behövde pengarna för att betala hyran för morsan
”Hur mycket får vi?” fråga jag, av nyfikenhet bara.
”Tio lax, delat på oss tre”, sa Warre.
Säg walla? De behövde mig för att köra bilen och jag behövde pengarna för att betala hyran för morsan. Jag var tvärsugen.
Nej kompis vänta. Det här var exakt vad morsan hade bönat och bett om att jag aldrig skulle göra igen. Jag hade lovat och intygat om att jag lämnat allt sånt bakom mig. Jag behövde tänka smart. Om jag gick tillbaka till rusherna skulle familjen banna mig från hemmet på livstid. Morsans puls skulle skjuta sönder taket. Det var fan inte värt det.
”Jag vet inte bror”, sa jag.
”Bram, varför spelar du ball?” sa Warre.
”Vet ni vad ni är?” sa jag. ”Ni är krabborna i hinken. Ni ser att jag har tagit mig upp och försöker nafsa mig i götten för att dra ner mig.”
Vi alla hade hört om uttrycket krabbmentalitet jävligt mycket i låtar och musikvideos. Vi grabbar klara inte av att se nån lyckas när vi själva befann oss på botten av hinken. Så vi drog ner den fittan som var på väg upp. Om vi inte kunde lyckas skulle ingen annan heller få lyckas.
”Jag har en fråga”, sa Galab och tugga på en pipas. ”Krabbor i hink, är det så du känner bror? Men vad fan gör krabbor i en hink? Var ska krabborna vara egentligen?”
Ey shit, ifrågasatte han precis hinken? Jag stirra på han, walla jag stirra.
Ingen hjälper oss ur hinken bror, vi måste välta den och hitta vårt eget fucking hav!
Galab svara på sin egen fråga. ”I vatten.”
”Hinken har vatten”, sa jag.
”I havet, krabbor ska vara i havet, så vad gör de i en hink mannen, det är fel från första början!”
”Jag fattar inte bror vad menar du?”
”Havsdjur ska vara i havet, men en fucking hink? Hur fan tänkte du att det var okej från första början? Är de till salu? Ska man wacka dem? Och vem fan har lagt dem i hinken?”
Bror är du hög? Hur fan kunde han tänka såhär långt utanför boxen? Jag var helt förbluffad och inte redo för det här. Jag såg kopplingen men var förvirrad. Den där hinken jag pratat om, det var ett fängelse ju! Som jag själv lagt mig i. Ingen fiskare hade tagit mig dit, eller fuck hade jag blivit fångad utan att jag insett det själv? Jag hade kunnat använda min hjärna för att ifrågasätta konceptet men hade inte gjort det. Jag skämdes skitmycket.
”Ingen hjälper oss ur hinken bror, vi måste välta den och hitta vårt eget fucking hav!”
Sen när var Galab såhär smart? Han lät som en hel filosof.
Min plan var skottsäker – jag var untouchable!
Grabbarnas snack börja igen. Ey shit, betalningen hade höjts! Det hade gått från tio lax till femton. Blodet rusa och jag fick en så fucking bra idé. Jag skulle göra den här rushen snabbt och enkelt bara. SEN skulle jag återgå till det vanliga livet. SEN skulle jag ha kvar löftena om att lämna gatan och hjälpa morsan och besöka arbetsförmedlingens kontor och tömma det på varm choklad. Hur fel kunde det gå? De hade höjt betalningen vilket indikera på ökad risk. Men jag svär inget skulle hända idag. Det var bara en körning och sen var det klart. Min plan var skottsäker – jag var untouchable! Det skulle vara sista gången jag gjorde nåt sånt med Warre och Galab. Jag hade sagt det till dem i två år och ingen trodde på mig längre. Men den här gången var det på riktigt, sista! Lovar!
Jag skulle bara hem, byta om och vara tillbaka om max en halvtimme. Nu skulle jag äntligen få tyst på Hakeems röst i huvudet. Du ska jobba din lilla avhoppare. Hakeem skulle få sina pengar. Varsågod, det här är min lön från Ica Maxi. Hakeem skulle inte ens märka av nåt skumt.
När jag kom hem märkte Hakeem att jag betedde mig skumt. Men jag leta efter kläder i garderoben bara. Det var inte skumt.
”Kom, kom, vart ska du?” fråga Hakeem.
Jag lekte dum. ”Jag ska chilla med grabbarna.”
”Vilka?”
‘Du ska göra nåt dumt va?’
Jag hade torskat med så många lögner tidigare att jag blivit duktig på att svara på frågorna. Vart ska du? Till fotbollsplanen. Med vilka? Jag gav honom tre sköna namn. Vad har de för nummer? Jag gav honom riktiga nummer och bad grabbarna att inte svara. Nu behövde jag nämna en person som alla föräldrar och äldre bröder gilla. Varför inte ta det starkaste kortet av alla?
”Milan”, sa jag.
”Milan va? Är du dum mannen? Du tror att du är smart?” sa brorsan.
”Nej jag är inte smart jag pratar med dig korrekt”, sa jag.
”Du ska göra nåt dumt va?”
Hur fan visste han? Varför märkte den här snubben alltid när jag skulle göra saker?
”Jag ska inte göra nåt dumt”, ljög jag. Eller tala jag sanning?
”Jag hade inte ens höga förhoppningar om dig, men redan? Är det därför du sluta skolan? Du ska inte gå ut.”
Jag fick en äcklig klump i halsen. ”Walla jag ska ut.”
”Testa mig, försök att gå ut.”
Jag hade gett mig in i leken och kunde inte dra mig ur. Fuck, grabbarna skulle tänka att jag slösat deras tid och börja ogilla mig ännu mer. Mina ursäkter skulle inte spela nån roll, i deras ögon hade jag skämt ut mig. Jag locka fram lite tårar i ögonen och sa till brorsan att ingen förstod mig.
Hade hon så ont att hon lagt sig ner på golvet?
Morsans röst från köket: ”Hooyo, hooyo!”
Hon ropa på brorsan och ville ha hjälp med nåt, yes! Jag hade sagt 30 minuter till grabbarna och klockan ticka. Jag behövde skynda mig innan de passa över erbjudandet till nån annan. Brorsan försvann till köket där morsans radio var på högsta volym. Jag drog på mig skorna och öppna ytterdörren, lallish!
”Hooyo varför ligger du här!” hörde jag Hakeem säga till morsan från köket.
Ey shit, vad hade hänt? Jag kika in i köket fortfarande med skorna på och såg morsan ligga på rygg på golvet. Jag fick tväront i bröstet. Det var som att tiden stanna. Morsan hade på sig sina färgglada somaliska kläder. De var prickiga, som att man kastat massa färger på dem bara. Hon såg inte ens mig utan höll handen för ryggen. Jag visste inte om ryggen hade nån koppling till hjärtat. Den senaste tiden hade hon haltat fram och hållit balansen genom att hålla i väggarna, men nu? Hade hon så ont att hon lagt sig ner på golvet? Jag kände en osynlig hand mot strupen.
Det kom in ljud från trappuppgången eftersom dörren fortfarande var öppen. Fötter sprang ner för trappor och sopor kastades ner för sopnedkastet. Hakeem böjde sig ner för att hjälpa morsan att komma upp. Det var så tydligt att jag behövdes här hemma. Brorsan jobba och kunde inte vara hemma med morsan konstant. Skulle jag tagga med grabbarna och låta henne ligga här och plågas? För att jag behövde pengar och bevisa mig? Var det värt risken att utsätta morsan för ännu mer smärta? Jag ville förändras, men det var så fucking svårt. Luren vibrera, shit, det var Warre.
Jag stängde ytterdörren och drog långsamt av mig skorna. Lät signalerna gå utan att svara. Fan, pengarna rann ur mina händer. Jag var broke-broke igen. Grabbarna skulle bli tvärlacka. Jag insåg att jag fick brösta att vara en bää i deras ögon. Jag kunde inte svika morsan.
Läs fortsättningen i övermorgon. Sharre är sommarens följetong och nytt avsnitt publiceras varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, berättelsen baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
