NÄR JAG VAR liten bruka Hakeem natta mig. Han körde stand up-föreställningar med en fiktiv karaktär som Bellman, men det här var Mahmoud. Jag ville att han skulle berätta historierna så att jag kunde gå till skolan nästa dag och dra samma skämt och få alla att garva.
Om jag inte fick folk att garva med mig skulle de garva åt mig. Jag hade ingen telefon, jag var osäker och hade på mig Hakeems trasiga byxor. Jag kom på att om folk gilla mig kunde de förbise de här sakerna. Så när nån sa att jag hade en skitäcklig mössa svara jag: ”Har du en annan mössa till mig? Jag önskar att du hade en mössa för allt jag har är Mahmouds lagermössa.” Då börja folk tänka att jag var knäpp och garva och lämna mig. Jag glömde bort vad syftet med skämten var, det var bara så härligt och skönt när folk garva. Jag skoja mig ut från situationer, la skämt för att bryta isen och om det blev för seriöst tänkte jag att två-tre berättelser om Mahmoud inte skulle skada. Walla Mahmoud rädda min skolgång!
Ibland ville Hakeem bara släcka min lampa och dra till sitt rum. Han palla inte försöka få mig att sova, men jag lät honom aldrig komma undan. Historierna var värda guld på skolgården.
”Stanna, jag kan inte sova, berätta om Mahmoud!” befallde jag inifrån mitt nedsläckta rum.
Min bror stod kvar vid dörren utan att tända, det enda ljuset som kom in var från hallen.
Jag var som en crackhead och sa ja till allt
”Om jag berättar, då ska du lova att sova. Du ska inte prata med mig på en vecka och du ska inte tjata på morsan”, sa han.
Jag var som en crackhead och sa ja till allt. Kunde han bara börja berätta! Min bror hade ingen story redo utan satte sig sängen och tänkte. Jag återberätta historien från förra kvällen för att sätta igång honom.
”Mahmoud kom in i bussen med sina ungar. Men då kom kontrollanter och han hade ingen biljett. Han slängde ur sig så många ursäkter och förklaringar till varför han inte hade nåt giltigt färdkort. Han var frihetsberövad av busschauffören! Han var den enda resenären på den lagom fulla bussen som busschauffören selektivt valt att kidnappa. Situationen börja eskalera och Mahmoud hörde att man tillkalla ordningsvakter. Snabb som Mahmoud var så slingra han sig förbi kontrollanterna. Väl ute ur bussen var alla bekymmer borta. Problemet var bara att de ringde från hittegods och sa att han glömt sina barn på bussen.”
‘Har du hört om Mahmoud och polisen?’
Det var så roligt fastän det var jag som berätta skämtet. Jag kände mig stolt över att jag hade berättat det nästan lika bra som min storebror.
”Har du hört om Mahmoud och polisen?” fråga Hakeem, han var igång nu.
”Jaaa, jag har hört den!” sa jag.
”Men har du hört att Mahmoud har en kompis som bor bredvid oss, känner du han? Han den här, vad heter han?”
Så fort det kom fler namn in i historierna visste jag att det var sjuka karaktärer. Det var alltid gubbnamn. Mahmoud kunde gråta för han hade förlorat sin hund men när du fråga vad som hänt sa han bara: inget mannen jag svettas från ögonen! Det var riktiga kamelskötare, missförstådda äldre, som hade blivit satta i ett modernt samhälle.
Jag skrek ut namn. ”Gherdefil! Liban! Nurdin!”
”Ja det är han, Nurdin”, sa min storebror. ”En dag satt Mahmoud och Nurdin och tjafsa om vem som var father of the year. Mahmoud börja. Vet du vad jag har gjort? Jag tog barnen till läxhjälpen! I’m the father of the year! Det kunde brinna hemma men Mahmoud hade gjort ett års arbete bara genom att promenera med barnen till läxhjälpen en gång. Vet du vad jag har gjort, sa Nurdin. Jag gick till Lidl och köpte mjölk! Eeeey alla papporna applåderar för det var årets gala.”
”Och mer?” fråga jag.
”Jag har tagit mina barn utomlands, skrek Mahmoud för att överrösta Nurdin. Eeeey. Och jag åkte inte ens med! Fler applåder. I’m the father of the year, kandidat!”
Morsans ord var lag när jag var tio år, så snart var jag ensam i rummet igen
Hela auran var att jag inte skulle sova. Från vardagsrummet hördes snacket mellan två personer i filmen brorsan nyss hade kollat på och som fortfarande var igång fastän han var här. Morsan kom in i rummet och ställde sig vid dörröppningen.
”Lämna honom hooyo, han måste sova”, sa hon till min bror.
”Nej, nej, hooyo! Bara en sista, hooyo!” böna jag.
”Hon har rätt, du ska sova nu”, sa brorsan.
”Nej en till, en till!”
Men morsans ord var lag när jag var tio år, så snart var jag ensam i rummet igen, men kunde ändå inte sova. Jag körde eftersnacket med mig själv. Kudden var min publik, den var så mjuk och härlig.
”Du vet att Mahmoud hade en annan vän?” viska jag och testa mig fram. Vissa gånger lät det som en dokumentär och det var inte ens roligt, vissa gånger fick jag in den. Jag satt i ett mörkt rum med stängd dörr. Kolla ut genom springan efter rörelse i hallen men det syntes inget.
Genom dörren hörde jag hur morsan satt i vardagsrummet och prata i telefon medan Hakeems film fortsatte rulla. Det var ingen som ringde hennes telefon för goda nyheter, jag ville bränna hennes SIM-kort. När hon pratat klart hördes mumlet från hennes böner. De handla om tuffheter och saker som människor gick igenom, hon la alltid mer vikt vid andra än sig själv. Hon bad för mig, och för min bror. Morsans böner var ofta det sista jag hörde innan jag somna.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
