EY VAR FANNS aulan? Den var ju här igår. Korridorerna var fett förvirrande. Idag skulle vi ha den muntliga presentationen av grupparbetet. Jag sprang omkring helt andfådd för att hitta rätt på universitetet. Här var den ju, biosalongen! Min grupp satt redan samlad i mitten av salen.
Jag klämde mig förbi rader av ben och kaffemuggar. Alexias macka hade ännu mer sallad än vanligt. Hon kasta så många blickar åt mitt håll att jag undra om det droppa vitlökssås från min haka? Jag messa Maya.
Jag är helt svettig men är här nu
Åh lycka till idag du är bäst!
”Var var du igår?” fråga Alexia.
Jag fick kramp i magen. Min grupp bestod av spralliga 30-åringar som ville gå till barer och afterworks. Jag förstod att det var deras intresse, men det skapa agg i gruppen när jag inte dök upp. De hade bestämt att förbereda sig inför presentationen hemma hos Alexia. När hon skicka bild såg jag inte ens villan för stallet stod i vägen, hästarna hade större rum än vad jag hade. Jag hade bara mått dåligt om jag åkt dit.
Jag lekte dum. ”Var det igår?”
Alexia drog handen genom luggen. ”Men du har väl förberett din del?”
Det kändes som att alla prata spanska med mig
Ey shit, vilken var min del? Jag fick så ont i magen och försökte hitta en skön position med rumpan men det gjorde bara ont. Jag hade bränt alla pengar på Galabs farsas skulder och inte haft råd att köpa den gröna boken. Nu hade jag lagt mig i värsta knaset. Behövde hitta ett kreativt sätt för att inte sumpa för gruppen.
Alla andra grupper satt redo med datorer och PowerPoints. Folk klippte in sina delar i de andras bilder. De hade värsta flowet, det såg så enkelt ut. De hade laminerat sina grejer för att läsa upp dem för klassen. Vi hade kladdpapper som såg helt dött ut.
Gruppen stämde av det sista inför presentationen. Kognition. Didaktik. Socialpedagogik. Det var den typen av ord de kasta på mig. Jag blev så svettig. Det kändes som att alla prata spanska med mig. Min svenska försvann och jag börja tänka på hur jag uttala ord. Sa jag mycket eller mucket? Mycket-mucket, mycket-mucket. Nu vet de att du är flykting. Jag fejka min kompetens. Läste av människors ansiktsuttryck för att hänga med. Analysera medianen av åsikter för att landa rätt. Om Alexia sa ”jag älskar gröt” svara jag ”gröt älskar jag”, det var en copypaste rakt av.
Neeej, förväntades jag ha en egen åsikt också?
”Sharmarke hur känner du?” fråga Alexia.
Sa hon Elmi?
Neeej, förväntades jag ha en egen åsikt också? Visst, jag kunde ha en åsikt, om jag bara visste vad vi prata om. Jag förväntades ha ett akademiskt svar men allt jag kom på var:
”Jag känner mig kissnödig!”
Toaletten var en perfekt ursäkt för att lämna. Jag var lite kissnödig faktiskt. Tyvärr skulle jag missa möjligheten att skämma ut mig framför en hel generation av fröknar. Kissa 45 minuter? Jalla då!
Jag ställde mig upp och kände friheten. CIAO! Läraren gick fram till mikrofonen. Neeej! Varför skulle vi börja just nu?
Jag kunde bara vika av mot vänster och försvinna ut genom dörren
Jag slängde mig ner igen. Lyssna på alla grupper och för varje tack från läraren fick jag mer och mer stress. När det var vår tur hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Gick ner för de långa trapporna med spaghettiben. Torka av svetten från händerna på jeansen.
”Det här är träning för mina trötta lungor”, sa jag på vägen ner och fick med mig fnitter. Flyktvägen var farligt nära nu, jag kunde bara vika av mot vänster och försvinna ut genom dörren. Men då skulle brorsan döda mig. Kanske Alexia också, kväva mig med sin salladsmacka.
Jag gick ut på golvet med klappande hjärta. Läktaren var fylld av människor som titta hitåt. Jag stäckte mig efter micken och kände mig som Veronica Maggio. Vad var det de fräkniga ungarna i Djurgården hade sagt?
”Hejsan allihop jag heter Sharmarke och är på tjugo 100 vintrar”, sa jag andfått. Galab hade mobbat sönder mig om han hört det där. ”Det här är min grupp. Vi har gjort uppgiften tillsammans men de gjorde allt, säg inget till läraren!” Nån fnissa från de mörka stolarna längst bak i rummet.
Publiken såg en glad snubbe med vita tänder men ingen såg svettningarna i armhålan
Nu när jag hade tagit inledningen passa jag resten till gruppen. Jag stod där bredvid som en hypare bara. Publiken såg en glad snubbe med vita tänder men ingen såg svettningarna i armhålan. De hörde inte cirkusmusiken som spelades i huvudet. DI DI DIDIDIDI DI DI DIIDII. Om jag stod kvar, skulle morsan bli stolt då? Skulle hon glömma hela den kriminella auran jag hade förut? Jag ville inte göra henne besviken igen så jag rörde mig inte ur fläcken.
Sen kom applåder. Var det äntligen slut? Jag hade inte hört ett skit av vad gruppen hade sagt. Precis när jag trodde att allt var över påminde läraren oss om tentan vi hade nästa vecka. Va? Shit, jag ville dö. Vilken tenta? Gruppen ville gå ut och äta men hur kunde de tänka på mat nu? De ville äta sushi för 200 kronor men walla jag blev inte mätt på riskorn, dessutom fanns det ett kebabställe bredvid. Men om jag lämna gruppen skulle det ge dem ett tillfälle att tänka att jag var skit. Vilken tur att Elmi var sugen på mat. Sushi, I love it! Klumpen i magen växte, blandades med riskorn för 15 kronor styck. Jag ville bara försvinna.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharmarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
