I HÖGSTADIET DRÖMDE jag om att bli fotbollsproffs. Jag och min vän Kadir fick provspela för Djurgården. Jag hade ingen koll på Djurgården förutom att det var stort och fanns i Fifa.
Vi åkte en timme med tunnelbana för att komma dit. Sen promenera vi långt för att komma till planen, ju närmare vi kom ju mer professionellt blev det. Vi titta ner längs läktarens trappa och ut över det perfekt klippta gräset. Hela auran var arena.
Varenda förälder som hade kört sina ungar hit såg helt sportiga och vältränade ut. De här farsorna hade ingen ölmage och såg ut att äta broccoli bara. Våra farsor hade inte kunnat se ut sådär på miljoner år. Farsorna tryckte på en knapp och bagageutrymmet gjorde automatiskt uiiii och öppnades. De här ungarna hade tracksuite med personliga initialer graverade på bröstet. Vi kom hit helt skakiga från orten med smält glass som rann över fingrarna och såsfläckar på tröjorna.
Jag hade skorna i en Willyspåse och skämdes
Jag och Kadir bytte om ute bara för att senare få höra att vi skulle samlas i omklädningsrummet för att byta om. Omklädningsrummet kändes som en sauna med träbänkar på varsin sida. Det enda som stack ut färgmässigt var de silvriga hängarna och de blå kläderna som laget hade. Alla hade stora väskor med ett fack för benskydd, ett för strumpor och ett för kläderna. Jag hade skorna i en Willyspåse och skämdes.
De här ungarna bytte om till strumpor med klubbmärket på och fräscha fotbollsskor. De rörde sig professionellt, la Voltaren på knäna och tog på sig underställ. Skulle jag vika plastpåsen bara för att se lika upptagen ut? Jag och Kadir gick in på toa två gånger var bara för att vara med i att röra sig omkring. Vi hade inga kläder som passa, jag hade en rödsvart Milantröja, vita byxor och gröna skor. Alla kände till de gröna skorna som Messis skor, men de här var inte äkta utan plastiga.
Jag och Kadir titta på varandra, ingen av oss hade benskydd
Tränaren var mysig och stor med en farsakropp under den långa fotbollstränarjackan. Han berätta att han såg fram emot året och att man måste ha benskydd på alla träningar. Jag och Kadir titta på varandra, ingen av oss hade benskydd, sen titta vi båda mot toaletten. Där hade nån tryckt in en stor kartong från återvinningen. Det var perfekt material för benskydd. När tränaren hade gått igenom den praktiska informationen var det presentationsrunda.
”Jag heter Kalle och jag är på fjorton vintrar”, sa en kille och min hjärna krocka. Varför sa han inte bara rakt ut hur gammal han var? Jag hade inte så värst stor erfarenhet av svenskar. Det närmsta svensk jag hade sett var typ en svarthårig kurd.
När det blev Kadirs tur presentera han sig med sitt hela namn bara för att jävlas. Abdulkadir. Jag garva så mycket för mig själv när de kämpa för att uttala namnet. Abdu… Kaaaa… Kadurr? Tränaren klappa mig på axeln för att visa att det var min tur. Jag hade ingen aning om hur jag skulle få mitt namn att låta svenskt och kunde bara föreställa mig hur det skulle låta. Hej jag heter Sharmarke. Va? Sa du Tjama… Tjamalaka… Det var som att jag blev rädd för den jag var, jag märkte hur det skulle bli krock om jag sa mitt riktiga namn. Jag kunde inte vara mig själv. Det var som att komma in i en moské, man behövde anpassa sig någorlunda.
Det här var främmande mark både för laget och mig
Jag kunde inte skrika för de skulle tro att jag var för hård och gata. Jag hade kanske ingen brytning direkt men det var en annan sorts svenska. Plötsligt hörde jag mig själv använda den typen av vit svenska som jag bara använde om jag hade gjort nåt fel eller prata med myndigheter.
”Hejsan allihop, jag heter Elmi”, sa jag.
Kadir titta på mig helt äcklad och såg ut som att han ville strypa mig. Han hade inte åkt hit med en Elmi, och nu sa jag att jag hette Elmi?! Men Elmi var mitt mellannamn, så det var väl okej? Det här var främmande mark både för laget och mig.
”Vad sa du? Emil?” sa tränaren.
Jag ville inte vara en jobbig människa. ”Emil funkar också!”
Jag svettades och titta på Kadir med en blick som bad och böna om förståelse. Snälla säg inte till grabbarna. Men Kadir var en sekund från att kasta en sko på mig med dobbarna före. Fan, jag behövde ta hänsyn till honom också.
”Jag menar Elmi”, sa jag snabbt. ”Jag heter El-miii.”
Efter presentationsrundan var tränaren sista man kvar för att låsa omklädningsrummet. Jag och Kadir behövde lösa benskydd och stod där och spela dumma. Vi tog av oss, tog på oss och gick på toa. Till slut gick jag ut eftersom det såg för konstigt ut att stå kvar. Tränaren följde efter men han var så pass nära dörren att jag inte kunde gå in igen. Kadir var kvar och jag hoppades att den luffaren skulle koppla och dra ut lite kartong till mig också. Han kom ut med fyra trötta kartongbitar och vi tryckte in dem under strumporna mot smalbenet. Det gjorde skitont att springa med dem för det rev som sandpapper. Men utifrån såg det ut som benskydd. Vi visste att domarna bruka knacka på smalbenet för att se om man hade benskydd. Men de djupa sig aldrig och kolla under strumporna för att se om det var kartong eller inte.
Valet av namn visa sig ge stora problem. De skrek ”Elmi passa!” och jag koppla inte att de ropa på mig. Om jag hade hört ”Blackie” eller ”Sharre” hade jag kopplat inom noll sekunder. Men nu var det Elmi. Varje gång nån ville ha min uppmärksamhet fick de räkna med några sekunders fördröjning. Efter provträningen fick vi besked om att vi fick börja i laget. Det var jättekul tills jag behövde välja mellan att betala terminsavgiften och att köpa en klubbtröja med mitt namn på ryggen. Självklart valde jag tröjan.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Seluah Alsaati, en berättelse baserad på Sharmarke Elmis liv och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
