DAGEN EFTER MÖTTE jag upp Maya utanför tunnelbanan i Tensta där jag stod under en gatlykta och såg sorglig ut med pommes från Gott Gott Grillen. Tyvärr var det inte så många kvar. Jag hade tryckt i mig dem för att lugna magen.
Det blev bara värre. Jag räckte över kartongen med några ensamma pommes till Maya bara för att bli av med dem. Hon fick stora ögon och smaska glatt i sig det sista medan vi gick upp för trapporna och över bron. Nästa gång skulle hon få nåt bättre. En hel kebab, minst. Det kändes både skumt och mysigt att gå med Maya i Tensta. Det var som att hon redan var i vardagsrummet hos morsan. Jag kasta blickar kors och tvärs för att se om Galab eller Warre satt på bänkarna, visste inte om jag ville eller inte ville bli sedd.
Vi var framme vid Tensta Träff och klev in i den stora salen. Jag fick stress bara av att se scenen där jag själv suttit med Milan alldeles nyss. Men det var betydligt mer folk här ikväll. Och de var huller om buller. Två-tre personer från varje gruppering hade tagit sig hit idag. Vänners äldre bröder, grannar och tjejer som jag aldrig sett prata var här. Mammor från olika etniciteter hade samlats, inte bara somaliska utan också kurdiska och habesh, det var de moderna mammorna som var med ungdomarna. Folk hade stängt av sina mobiler lika snabbt som på ett formellt ställe.
Med henne behövde jag inte hålla tillbaka orden eller tänka på hur jag lät
Jag skämdes för mycket för att sätta mig, ville lämna plats åt andra och stod kvar längst bak vid entrén. Härifrån hade jag koll på lokalen. Även om jag hade med mig Maya kändes det inte som att ha med sig en tjej, bara en vän. Med henne behövde jag inte hålla tillbaka orden eller tänka på hur jag lät. Jag kunde vara mig själv bara.
Jag titta mot scenen. Där hade jag suttit och babblat med Milan om att söka till universitetet. Skämten hade kommit spontant och jag hade fått folk att garva, känt mig för het. Men jag skulle lägga ner alla tankar på att bli komiker och köra plugget hela vägen. Jag hade kommit bara för att kolla men jag såg att människor kolla på mig. Det kom fram nån random och fråga om jag skulle köra. Ey shit! Vadå köra, jag hade passerkort till universitetet, jag var seriös! Men folk tog mig inte på allvar, de titta på mig som en fotbollsspelare som bänkat sig på läktaren. Men jag var här för att titta, garva eller döma, eller båda samtidigt.
Förvånande nog blev jag helt fascinerad av komikerna och kom på mig med att analysera varje rörelse de gjorde. Det var så långt bort från den amerikanska stand upen som jag hade sett. De här körde på svenska och skämta om saker som var relevant för vårt liv här. Alla i publiken blev träffade av nåt. En komiker sa att han bad bönen och gick till eidfirande. ”Hur många här firar eid?” fråga han och hela publiken räckte upp handen. ”Och hur många försov sig?” Några räckte upp handen och resten skratta. Maya garva så mycket att tänderna blänkte. Med andra ord kände hon igen sig. Fan, han fick henne att garva! Det borde ha varit jag som fick henne att garva, inte han! Hon var otrogen!
Jag upptäckte att komiker var närmare jorden än andra som stod på scen
Nästa komiker skämta om en snubbe som planka. Mammorna stod där med varsin te och garva för det var vad de försökte förhindra sina barn att göra. Vi andra garva för det var vad vi själva gjorde. Jag upptäckte att komiker var närmare jorden än andra som stod på scen. De sa ”fattar du vad jag menar” som att det var en kompis de chilla med. Jag fick ett lugn, ey det här var också vanliga människor, de var på exakt samma aura som jag hade varit när jag var uppe på scen. De behövde inte ha ett namn för att ställa sig på scen, de kom som sig själva bara. Det fanns inga tjafs eller konflikter mellan dem, alla var här för att ha roligt bara. Jag kunde inte se nån hamna i krig när man garva tillsammans.
Jag och Milan hade pratat om deadline till skolor och allt det. Men det var fan inte vad folk behövde, de behövde humor. När det var stand up tog folk av sig jackorna, kavla upp tröjorna, lyssna och analysera. De tog smuts från lungorna och garva ut det. Till och med pauserna var roliga, man drog stolar, folk från ena sidan pratade med folk från andra sidan, när man krocka in i varandra sa man ”gå du”, ”nej gå du!”. Det var inte ens Sverige längre.
Själv satt jag och tänkte på att jag hade kunnat göra det bättre
Publiken garva och kasta applåder kors och tvärs. Grabbarna som stod vid oss prata om varje komiker som klev av scen. En komiker var skitzad. En annan gjorde grejer. Och guzzen, var det inte hon från Ortens bästa poet? Hon som retades från scen? Men walla hon var fett rolig. Själv satt jag och tänkte på att jag hade kunnat göra det bättre. Varför la han inte till det här skämtet? Varför avsluta hon inte med en sån här punchline?
Maya vände sig till mig och viska: ”Asså på riktigt ska inte du köra?”
Jag kände ett sug i magen, om jag berätta att tanken slagit mig skulle hon veta, då skulle det inte vara nån återvändo. Men garva jag bara bort henne skulle jag spotta på mig själv.
Det var en pirrande känsla men också skräck. Folk skratta åt komikernas skämt, men vad skulle de säga om jag körde? Galab och Warre som inte var här, hur skulle de reagera? Jag hade haft så många tankar och åsikter om komikernas skämt. Men så fort jag ens tänkte tanken på att gå upp själv, insåg jag vilken bää jag var.
Jag ville ha en roll i livet bara
Nästa komiker gick upp på scen. Jag rikta uppmärksamheten ditåt istället för att svara på Mayas fråga. Äldre grabbar kom in i salen. Abow alla var här ju? Sakta men säkert sluta jag garva. Skämten var roliga men ändå kände jag en sån tomhet. Vad höll jag på med? Vem trodde jag att jag var? Akademiker? Jag var ett gatubarn som satt bland studenter och fejka tentor. Jag ville ha en roll i livet bara. Känna att jag kunde bidra med nåt. Men vad?
Jag sjönk ihop och kände mig så liten i folkmassan, varje gång publiken garva ville jag bara böla. Jag brann, det borde ha varit jag på scen. Jag hade varit roligare än alla de här! För en vecka sen var det jag som hade fått alla att skratta, nu var jag som borta med en vindpust. De här kuksugarna hade tagit över all min shine. Fuck stand up, fuck alla. Jag ville tagga men Maya koppla inte varför jag hade dragit hit henne och sen ville gå. Jag hade en kniv i magen hela vägen till slutet.
Sharre är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är baserad på Sharnarke Elmis liv, skriven av Seluah Alsaati och utgiven på Bonnier Carlsen förlag.
Illustrationerna är gjorda av Sara Bayrami.
