Världen tränger sig in, även i en lokaltidning, och upproret i Iran pågår just nu. I Nemat “Namo” Alimoradis bokhandel i Akalla är Iran ständigt närvarande.
– Kom hit och möt gruppen som träffas här varje måndag och diskuterar, säger han.
Klockan 13 ska de komma och fem minuter över är de flesta samlade. Nemat Alimoradi själv är inte med till en början, han har annat som måste göras i bokhandeln, som samtidigt är ett förlag för persisk och kurdisk litteratur.
En del av männen vill inte ha sina namn i artikeln, eftersom ”regimen har sina spioner överallt”, och därför blir alla i gruppen anonyma.
Viss information kommer ut tack vare Elon Musks Starlink
– Det som sker i Iran nu kommer det iranska folket aldrig att glömma, även om hela landet stängt ner all datatrafik. Viss information kommer ut tack vare Elon Musks Starlink, säger en av männen.
Samma dag som vi träffas skriver Expressen, som citerar Sunday Times, att hittills har mellan 16500 till 18000 dödats i Iran och 330 000 skadats. Oerhörda siffror.
– Nu har det senaste upproret hållit på i 18 dagar. De värsta dagarna var i torsdags och fredags, då dödades flest. Något liknande har aldrig hänt i modern tid.
Flera av männen påpekar att protesterna nu inte är något som sker plötsligt eller oväntat, utan är en följd av ett motstånd som byggts upp under lång tid.
Man kan inte komma ifrån att hans namn ropas i demonstrationerna
– Det enda som är nytt nu är att shahens son, Reza Pahlavi, ser sig själv som en ledare för oppositionen. Frågan är vad folket tycker om det, men man kan inte komma ifrån att hans namn ropas i demonstrationerna.
Ser ni shahens son som ett samlande namn, frågar jag. Då blir det tydligt att alla inte tycker likadant.
– Vi vill att hela världens folk ska veta att det finns andra ledare, inte bara shahens son eller Khameneis regim, diktatur som diktatur. Den enda som syns är shahens son, eftersom han har tillgång till medierna.
– Vi vet inte hur det ser ut inne i landet, utomlands är det också delat, en del ser honom som en ledare, andra inte alls.
Iranska folket sade nej till monarkin för 47 år sedan
– Det finns många grupper som kämpat under många år, men just nu är det bara shahens namn som är i centrum. Det är en svår fråga för många av oss, eftersom det iranska folket sade nej till monarkin för 47 år sedan.
De är lite försiktiga med att sia om framtiden, och de har sina skäl. De förklarar tveksamheten med vad som skedde efter revolutionen i Iran för 47 år sedan. Den gången som majoriteten av folket i landet ville få ett slut på shahens diktatur och därför avsatte Reza Pahlavis far.
– När Khomeini kom till makten 1979, så sade han att han skulle ägna sig åt moskén, alla partier skulle vara tillåtna och grundlagen skulle följas. Folk litade på honom. Men efter några år började han avrätta sina politiska motståndare.
– Nu säger Reza att han har en plattform, ett program för de första 100 dagarna och en övergångsregering ska tillsättas. Grundlagen ska skrivas om och alla ska vara med. Men vad händer sedan? Kan vi lita på honom?
Ingen av dem har under den senaste tiden haft någon kontakt med släkten i Iran
Ingen av dem har under den senaste tiden haft någon kontakt med familj, släkt eller vänner i Iran. Regimens nedsläckning verkar effektiv.
– Jag har kontaktat släkt i Turkiet, för att se om de kanske har lättare att nå fram. Men de vet inget heller.
De talar om Irans Islamiska Revolutionsgarde, vars medlemmar varit militärt aktiva i Syrien till stöd för Assad-regimen.
– Nu är de tillbaka i Iran och de använder samma vapen och metoder, som de hade i Syrien. Skillnaden är att i Syrien stred de mot väpnade styrkor, i Iran mot ett obeväpnat folk.
Nu säger regimen att vi är välkomna att resa hem
Bland de iranier jag känner, och de är ganska många, så är det lite olika vilken relation man har till sitt forna hemland. En del reser hem och hälsar på släkten, andra kan inte återvända alls. Ingen i den här gruppen verkar tillhöra dem som reser fram och tillbaka. De flesta har inte varit tillbaka på flera decennier.
– Nu säger regimen att vi är välkomna att resa hem, men ingen kan garantera att du kommer ut därifrån sedan.
Männen i gruppen träffas regelbundet sedan ett år tillbaka, för att under två timmar diskutera vad som händer i Iran, i världen och i Sverige. De har olika bakgrund, olika åsikter, och olika modersmål. De pekar på varandra och säger ”han är kurd, han är armenier, han azerer, han från västra Iran är lor”, och så fortsätter de varvet runt. En av männen konstaterar:
– Alla diktatorer försöker splittra iranierna, men i verkligheten håller folken ihop.
Kerstin Gustafsson Figueroa
