Två kvinnor sitter i ett bibliotek och samtalar på en scen.

Tisdagskvällens författarsamtal på Rinkeby bibliotek var lite speciellt. Balsam Karam ledde samtalet med Sorin Masifi, två hyllade författare som båda två har arbetat på Rinkeby bibliotek.
– Vi kan med rätta kalla oss författarbibliotek, sade bibliotekarien som presenterade de två.

Den här gången var det inte Balsam Karams böcker som stod i fokus, utan nu handlade det Sorin Masifis bok Staten Systrarna Dikten. Balsam inledde med att be Sorin berätta vad det är för en bok.
– Det är en diktberättelse, jag gillar ordet diktberättelse, om barndom, om två systrar, om en familj och om familjerelationer. Den handlar om förlust, och om Kurdistan och om motstånd.

Sorin beskrev Kurdistan som en femte familjemedlem i berättelsen.
– Frågan om ett hemland är inte bara den geografiska platsen, utan den är relationer, kärlek och förlust.

Annons:

Det var musiken som var hennes första kärlek i tonåren.
– Jag visste inte riktigt vad som var min grej, jag var inte så bra i skolan. Men jag var bra på musik, och i gymnasiet hittade jag poesin.

Balsam Karam och Sorin Masifi känner varandra sedan länge, de har läst varandras texter under årens lopp och följt varandra under sina respektive karriärer.
– Jag ser på skrivandet som något man gör tillsammans med någon annan, inte den isolerade akt som det kan verka vara utåt, sade Sorin.

Kurdiska är mitt modersmål, men svenska är mitt första språk

I hennes bok finns även meningar på kurdiska, som hon varken ville eller kunde översätta. De fick stå kvar i egen majestät.
– De som vet, de vet.

En åhörare i publiken frågade vilket språk som ligger henne närmast.
– Kurdiska är mitt modersmål, men svenska är mitt första språk. Jag skriver på svenska.

Balsam Karam och Sorin Masifi har skojat om att den ständiga frågan ”hur känns det?” som författare får, är hopplös.
– Men nu frågar jag det ändå, sade Balsam Karam. Hur känns det nu när boken har kommit ut?

Sorin Masifi tänkte en liten stund.
– Det känns bra. Jag menar, jag har hållit på i nio år. Det är klart att man hoppas att någon ska gilla det man skrivit. Men att boken skulle bli så väl mottagen som den blivit, det var jag inte förberedd på.

Kerstin Gustafsson Figueroa

Print Friendly, PDF & Email