Samlingsplatser måste vi vara rädda om

Krönika

När det talas om förorten framställs den som det betonggrå miljonsamhället. Är det bland andra Husby utanför Stockholm man talar om hela tiden, och som inte har någon framtid? Eller är det den färgglada förorten vid Järvafältet som byggdes på 1970-talet?

De nyinflyttade invånarna erbjöds då allt man kunde begära av välutrustade lokaler för samverkan och umgänge. Skolor, barntillsyn, och butiker var snart på plats, liksom naturligtvis välfärdsinrättningarna. Fem stora kvartersgårdar var bemannade av utbildad personal. Det bidrog till ett starkt föreningsliv och annan gemenskap. 

Folk från innerstan och långt från Japan kom för att beundra och lära

Folk från innerstan och långt från Japan kom för att beundra och lära. Man uppskattade särskilt den varierande färgsättningen av husens fasader. Med tiden flagnade dessa ytor överallt på grund av bristande underhåll, vilket medgavs av de skyldiga.

Nu är betongmassan varken färgglad eller grå utan mestadels dämpat uppsnyggad i ljusa nyanser av gult och vitt. Lekplatserna på gårdarna har också rustats upp. Känslan av ”slumkvarter” som jag upplevde på min gård är helt borta. Det här har i mitt tycke fortfarande Husbys vackraste läge – med ”snabbspår” till både Kista centrum – men framför allt Järvafältet och alla gårdar där.

Samlingsplatser måste vi nu vara fortsatt rädda om. Vi har fått nya utmaningar på grund av digitalisering och just nu corona-pandemi. Vi måste lösa det – tillsammans. Och det gör vi. I alla nödlägen är man tvungen att hitta lyckade lösningar.

Det skall bli spännande att se vad man kommer fram till i Tensta just nu till exempel! Jag litar på kloka beslut i samråd mellan politiker och det sociala civilsamhället.

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email