Vänsterpartiet gör fel när de nöjer sig med kravet på frysta hyror. Det är ett krav som kommer alldeles för sent – i dag borde fokus ligga på sänkta hyror, skriver Ilhan Kellecioglu och Arne Johansson.
Sedan Vänsterpartiet fällde S-regeringen 2021 efter omfattande protester mot marknadshyror har bostadsfrågan tystnat. Från att dominera den politiska scenen har den fallit i glömska, samtidigt som Socialdemokraterna nu driver den absurda idén att lösa segregationen genom att till och med riva hyresbostäder i så kallat utsatta områden och i områden som på Järva bygga fler bostadsrätter och småhus. Blandat boende med fler hyresrätter i villaområden vågade de inte gå vidare med.
Att bostadssegregationen dels är en konsekvens av enorma inkomst- och förmögenhetsklyftor och dels av att hyresrätten på alla sätt är ekonomiskt diskriminerad gentemot ägda boendeformer vill de inte tala om.
Självklart är frysta hyror välkomna, men hyrorna är redan för höga
Det statliga bolaget för att bygga, äga och förvalta bostäder som Socialdemokraterna ville utreda före förra valet kunde ha blivit ett efterlängtat och radikalt steg mot en ny bostadspolitik. Men valet kom, och Tidöregeringen skrotade utredningen direkt — till fastighetsägarnas lättnad. Men detta är inte samma fråga som hyresfrysningar. Självklart är frysta hyror välkomna, men hyrorna är redan för höga. Därför räcker det inte längre att bromsa – hyrorna måste ned.
Att Hyresgästföreningen kritiserar Vänsterpartiet för kravet är däremot närmast skandalöst. Under kampen mot marknadshyror var en av farhågorna att Hyresgästföreningen helt skulle förlora sin roll om marknadshyror infördes. Samtidigt fanns hoppet: stoppar vi marknadshyrorna kan kanske en kampvillig och demokratisk hyresrörelse växa fram igen. I dag lyser den kampen med sin frånvaro. Varje år får vi höra hur hyresförhandlingarna ”går trögt”, samtidigt som fastighetsägarna driver igenom nya höjningar. År efter år landar man någonstans mellan fastighetsägarnas 10 procent och Hyresgästföreningens 0 procent, följt av en god ton som ska spegla förhandlingarna. Det duger inte. Hyresgästföreningens uppdrag borde vara att på allvar försvara hyresgäster – inte marknadens behov av avkastning och en maktlös plats vid förhandlingsborden.
Fastighetsägarnas kritik är däremot så förutsägbar att den knappt förtjänar spaltutrymme. De har det bekvämt just nu — ingenting hotar deras vinster. De målar upp sig som miljövänner samtidigt som de låter hus förfalla, struntar i grundläggande isolering och i stället installerar energislukande vitvaror för att kunna höja hyrorna.
De föredrar hundratals små tvättmaskiner framför funktionella tvättstugor, så länge hyresgästerna betalar 300 kronor extra i månaden livet ut. Individualismens logik: du äger inget, men du betalar för allt.
Problemet är att varken politiska partier, medlemsorganisationer eller fastighetsägare vill ta ansvar
Det grundläggande problemet är att ingen av maktaktörerna – varken politiska partier, medlemsorganisationer eller fastighetsägare – vill ta ansvar för bostadsfrågan. I stället skjuts konsekvenserna nedåt i systemet: till polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten. Det är de som får hantera resultatet av en havererad bostadspolitik. Det är arbetarna som tvingas leva med trångboddhet, energislukande lägenheter, orimliga hyror och en marknad där allt fler pressas bort.
Vräkningarna ökar år efter år.
Och under tiden fortsätter fastighetsägarna att göra rekordvinster, Hyresgästföreningen fastnar i förhandlingar, och Vänsterpartiet nöjer sig med krav som borde ha ställts för tio år sedan. Det räcker inte längre med att bromsa utvecklingen – vi måste vända den.
Om bostaden åter ska bli en social rättighet, och inte en spekulationsvara, krävs modigare krav och en rörelse som vågar ställa dem. Det är dags att byta ut förvaltandet mot kampvilja, kompromisserna mot politiskt tryck, och frysta hyror mot ett tydligt, självklart och nödvändigt krav:
Sänk hyrorna med en ny social bostadspolitik. På riktigt.
Ilhan Kellecioglu
Arne Johansson
