Precis som Rinkeby Run är vänklubben ”Inlöparna” i Östersund en social språngbräda som använder löpning för att åstadkomma något viktigare. De tränar löpning med nyanlända. De hade anmält lag i St Olavsloppet från Trondheim i Norge till Östersund i Sverige och bad Rinkebylöparna ta några sträckor.
Det blev mer en fem dagars filosofisk resa än en tävling. Under resan upp till Östersund var det en diskussion om vad som händer när vi dör. Väl i Östersund kunde vi under tre timmar se Östersund från sin allra bästa sida.
Resten av dag 0 handlade om att transportera sig till campingen i Levanger för att sätta upp tält, laga mat och planera logistiken för första tävlingsdagen. Vi har aldrig träffats förut så det handlade om att hitta och förstå varandra, vilket verkade vara en utmaning för Östersundsgänget.
Det blev mer en fem dagars filosofisk resa än en tävling
Varje individ är viktig i en sådan här tävling. En stafett innebär att en person ansvarar för att transportera sig ifrån en punkt till en annan. Exempelvis var Elsa den löpare som fick ta första sträckan från Trondheim till närliggande förorten Lade. En distans på fyra kilometer. Martin Machnow, som är lagledare, följde med för att försäkra sig om att hon hittade rätt eftersom det här var Elsas första lopp. I starten är det musik, stor publik och ett väldigt pådrag, så Martin fick jobba hårt på att lugna ner Elsa i början och heja på henne mot slutet.
Dag två var vädret något svalare. Det intressantaste som hände dag två var ett samtal under middagen som kom att handla om tävling och prestation kontra gemenskap och relation. Inlöparnas mål med St Olavsloppet har alltid varit att bygga relationer, att förstå varandra bättre. Vi som deltar är helt olika personer. Vi har olika bakgrund, olika nationaliteter, olika kulturer, olika trosuppfattningar, olika åldrar och olika kön.
Tävling och prestation kontra gemenskap och relation
Loppet är en tävling, men man kan betrakta tävlingen på olika sätt. Antingen deltar ett lag för att försöka vinna, eller så använder man tävlingsmomentet för att bygga relationer. Det är då blir det intressant.
Samtalet under middagen mynnade ut i att vårt mål är att förstå och respektera varandras motiv till att springa. Vissa vill prestera bra och andra vill känna gemenskap. I en stafett behövs varje person. Om någon saknas på en sträcka behöver vi hjälpas åt för att lösa det. Men det räcker inte. Eftersom vi inte är ett lag som springer för en bra placering, behöver vi också se till att alla har det bra när de springer. Därför springer vi med varandra. Vi stödspringer. Men vem bestämmer tempot? Jo, det gör den som ansvarar för sträckan. Alltså kan vi anpassa oss till den som ”äger” den distans som den önskat springa. Vi springer aldrig ifrån varandra. Vi springer i gemenskap. Det blev slutsatsen.
Den attityden smittade av sig på den svenska sidan. Plötsligt ville alla springa med alla. I olika tempon. Dag två fick Samira, som inte hade tänkt springa alls, ett sug efter att ha sett alla andra springa. Efter ett år utan löpning ville hon ta en sträcka på fyra km. Det slutade med att halva laget sprang med henne. Att stödspringa med någon är en speciell känsla. Vi delar alla en erfarenhet av att springa. Så vi blir duktiga på att hjälpa varandra framåt. Den som vet hur det känns, är lättare att lyssna på än den som inte har upplevt samma sak. När det blir varmt vet vi alla att det kan vara olidligt. När det kommer en lite längre uppförsbacke vet vi alla hur frestelsen att börja gå känns. Det bygger relationer istället för att fokusera på prestationer.
Det är det här St Olavsloppet handlar om – att springa tillsammans. Lagledaren Martin har ännu inte kollat vilken placering vi fick, eftersom den är oviktig. Det viktiga är att vi tog oss från Trondheim till Östersund som en gemensam organism. Vi peppade, coachade och hejade fram varandra och den känslan är oslagbar. Då lär vi känna varandra. Då sänker vi trösklar och trycker ut väggar. Skulle vi vara ett lag som fokuserar på en bra placering skulle planeringen se annorlunda ut. Alla skulle vila i bilarna för att kunna toppa formen. Då byggs inga relationer. Då sätts prestation före relation.
Dag tre och fyra stärkte vi relationerna och under avslutningsmiddagen på ett hotell i Östersund lovade vi varandra att vi skulle ses nästa år. Då ska laget vara större och vi ska springa ännu mer – med varandra.
Martin Machnow, Inlöparna (och några små tillägg av Mårten Westberg Rinkeby Run).
