Rinkeby kallas gång på gång för ett “utsatt område”. Politiker på lokal, regional och nationell nivå använder gärna den etiketten när de talar om kriminalitet, segregation och utanförskap. Men de ställer sällan den viktigaste frågan: Vem skapade de sämre förutsättningarna? Kahin Ahmed och Ismail Ali är aktiva centerpartister men skriver här främst i egenskap av att vara Rinkebybor.
Sanningen är att Rinkeby inte blev eftersatt av en slump. Område efter område har under årtionden prioriterats före Rinkeby. Politiska beslut, bristande investeringar och ett svagt lokalt inflytande har gjort att invånarna tvingats leva med sämre service än andra stockholmare.
Det senaste exemplet är fullständigt oacceptabelt.
Hela lokalsamhället betalar priset för politikernas och myndigheternas passivitet
Busslinje 179 och busslinje 514 har enligt SL inte stannat vid hållplatserna Rinkebysvängen och Rinkeby centrum under fem dagar på grund av framkomlighetsproblem. Orsaken uppges vara att trädgrenar vuxit ut över vägen och försvårat busstrafiken. Hur är det ens möjligt?
Att tusentals invånare ska drabbas därför att ingen ansvarig myndighet eller entreprenör har sett till att beskära träd i tid är ett monumentalt misslyckande.
Konsekvenserna är mycket större än inställda busshållplatser.
Äldre människor som bokat läkarbesök tvingas hitta andra resvägar. Sjuka riskerar att missa vårdbesök. Barn och ungdomar som deltar i sommarskolor och sommaraktiviteter får betydligt svårare att ta sig dit. Arbetspendlare kommer för sent till jobbet. Hela lokalsamhället betalar priset för politikernas och myndigheternas passivitet.
Det mest provocerande är att detta knappast hade accepterats om samma problem hade uppstått i Östermalm, Södermalm eller andra mer välbärgade delar av Stockholm.
Varför gäller inte samma handlingskraft när problemen drabbar Rinkeby?
När ombyggnationen vid Solna station skapade framkomlighetsproblem valde Keolis att lägga om flera busslinjer, bland annat 514, 516 och 156. Protesterna från invånarna och berörda kommuner ledde snabbt till politiska reaktioner. Politiker agerade omedelbart och stoppade omläggningarna.
Det visar att när viljan finns kan beslut fattas snabbt. Varför gäller inte samma handlingskraft när problemen drabbar Rinkeby?
Är invånarnas tid mindre värd? Är deras sjukvårdsbesök mindre viktiga? Är deras barns utbildning mindre betydelsefull? Frågorna är berättigade.
Problemet handlar inte bara om kollektivtrafik. Det är en demokratifråga.
De flesta politiker och många höga tjänstemän som fattar beslut om Rinkeby bor inte själva här. De kommer hit på morgonen, arbetar några timmar och kör sedan hem till andra delar av Stockholm.
Politiker måste sluta använda ord som “utsatt område” samtidigt som deras passivitet bidrar till problemen
De behöver inte själva vänta på en buss som aldrig kommer. De behöver inte själva förklara för ett barn varför sommarskolan missades. De behöver inte själva boka om ett läkarbesök.
Det är därför avståndet mellan beslutsfattarna och människorna de säger sig representera fortsätter att växa.
Lokalsamhället får dessutom sällan möjlighet att välja företrädare som verkligen bor i området, känner invånarnas vardag och brinner för deras intressen. Partierna talar gärna om representation, men när kandidater nomineras hamnar människor med verklig lokal förankring ofta långt ned på listorna eller lämnas helt utanför.
Resultatet blir att Rinkebys invånare och de politiker som säger sig företräda dem lever i två helt olika verkligheter. Det är inte värdigt en demokrati.
Rinkebys invånare betalar skatt precis som alla andra. De har samma rätt till fungerande kollektivtrafik, trygg infrastruktur och offentlig service som invånarna i resten av Stockholm.
Politiker måste sluta använda ord som “utsatt område” samtidigt som deras egen passivitet bidrar till att problemen förvärras. Ansvar handlar inte om presskonferenser eller fina tal. Ansvar handlar om att se till att bussarna går, att vägarna är framkomliga och att människor kan ta sig till arbete, skola och sjukvård.
Rinkeby behöver inte fler tomma löften. Rinkeby behöver politiker som behandlar stadsdelen med samma respekt, samma resurser och samma handlingskraft som andra delar av Stockholm.
Först då kan vi tala om jämlikhet.
Fram till dess kommer många invånare med rätta att känna att dem och deras stadsdel har blivit bortglömda.
Kahin Ahmed
Ismail Ali
