I sin första bok, Kaffe med mjölk, dök författaren ner i en komplicerad men kärleksfull mor-dotterrelation. I sin nya roman Till träden, flyttar hon sitt fokus till relationen mellan en far och en dotter.
Pappan, en renskötare som aldrig säger ett ord för mycket och en dotter som sökt hans bekräftelse hela livet och som har en stark längtan efter att han ska lära henne det som är hans hela värld. Varför har inte hon fått lära sig renskötaryrket, varför har hon inte fått lära sig det samiska språket?
Under ett besök i föräldrahemmet ger sig pappan och hon ut på en skotertur i fjällvärlden. Under färden går skotern sönder, och de blir tvingade att börja gå för att söka skydd från kylan. Med sig har de bara lite kaffe och några bullar.
Medan de går får vi följa dotterns tankar. Om ett kraschat förhållande, om en värkproblematik som kan vara av fysisk eller psykologisk natur. Om barndomen i fjällvärlden, där hon alltid har känt sig trygg, men nu med en trasig snöskoter och oväder på ingång, inte alls trygg längre. Klimatförändringarna har ändrat fjällens silhuetter, så de har svårt att orientera sig.
Mirakulöst hittar de till sist en övernattningsstuga, där det finns några värmeljus och ett par påsar pulversoppa. I stugan blir tystnaden och allt som sägs utan ord ännu mer påtagligt. På samma sätt som deras samtal är torftiga och tystnaden talande, är författarens språk stramt, men ändå med stort innehåll.
Att leva upp till en succédebut är förmodligen en stor utmaning, men jag tycker att Ella-Maria Nutti har lyckats med det, mycket väl godkänt.
Annika Skarf