“Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa Es-te-la-Garcia.Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån.”
Så börjar romanen om hembiträdet och barnflickan Estela. Romanen är som en monolog, där Estela från en häktecell talar till den som eventuellt lyssnar. Som läsare blir man en del av detta “ni” som tilltalas genomgående i boken, något som jag personligen har lite svårt för.
Redan tidigt får läsaren veta att flickan dör
I hela sin barndom och ungdom, har Estela sett sin mamma tjäna rika människor i deras hem. Mamman försökte med alla medel få henne att inte gå i samma fotspår, och att inte lockas till storstaden Santiago, utan stanna kvar på landsbygden.
Men Estela lyder inte mammans råd, när hon är i trettioårsåldern bestämmer hon sig för att lämna hembygden. Hon ser en annons där ett ”Hembiträde med presentabelt yttre” kan få heltidsanställning hos en välbärgad familj i Santiago. Mannen är läkare och hustrun är advokat. En vecka efter att Estela börjat sin anställning föds parets första barn, en dotter. Redan tidigt får läsaren veta att flickan dör i en olyckshändelse när hon är sju år.
Till och med den lilla flickan vet exakt vilken plats barnflickan har
I sju års tid är Estela en osynlig del av familjen. Hon sköter hushållet, trädgården och ansvarar till stor del för flickan, medan föräldrarna har fullt upp med sina karriärer. Hon bor i ett litet rum bakom köket, och hennes enda sociala kontakter är telefonledes med en kusin och sin mamma, och någon sorts oskyldig flirt med killen på macken. Men hon har ett rikt inre liv, som beskrivs i knivskarpa tankar, resonemang och analyser av omgivningen.
Berättelsen hoppar i tid och rum. Minnen från Estelas barndom på landet i södra Chile och från tiden hos familjen, blandas med hennes insikter om hur cementerade klasskillnaderna är. Till och med den lilla flickan vet exakt vilken plats barnflickan har, och hon drar sig inte för att förnedra och förlöjliga henne. Från sin mamma fick Estela rådet att aldrig bli känslomässigt bunden till familjen hon tjänar hos, “De enda de älskar är varandra”.
Man förstår hur illa de tycker om att deras hembiträde ser allt, även de smutsiga och mörka
Men är det ens möjligt? Att ta hand om ett barn från dagen det föds, utan att känna något? Särskilt ett barn som flickan, med så tydliga problem. Hon får vredesutbrott, hon matvägrar och har ett självskadebeteende. Hon visar alla tecken på att må riktigt dåligt, men föräldrarna verkar sakna insikt, eller vilja att erkänna problem. Man förstår hur illa de tycker om att deras hembiträde ser allt, även de smutsiga och mörka sidorna av familjen.
Berättelsen skiftar mellan att vara väldigt detaljerad, till exempel när hushållsgöromål beskrivs, för att sedan hasta över andra händelser. Inblicken i den här typen av klassamhälle, där tjänstefolk bor hos sina arbetsgivare som inte längre är vanligt i Sverige, är intressant. Självklart måste det vara en oerhört speciell och ganska utsatt situation, att leva tätt inpå men bredvid arbetsgivarna. Språket är målande och jag tycker att det nästan är som ett kammarspel, där jag tydligt kan se scenerna framför mig. Det är en bok som skulle göra sig bra på vita duken.
Annika Skarf
Rent hus är utgiven av Walström & Widstrand och översatt av Hanna Nordenhök
