Varje år, när det bara är några veckor kvar till ramadan, får jag en obeskrivlig längtan. Nästan som att befinna sig vid vinterns rand och vårens gryning. Ända sedan barndomen har ramadan haft en positiv inverkan fysiskt och psykiskt på mig.
Jag brukar drömma om gemenskapen som denna månad rymmer, fantisera över de olika rätterna som dukas upp samt tänka på den känsla av lugn och trygghet denna månad för med sig.
Ramadan oftast kommer när den verkligen behövs
Annons:
Jag känner att ramadan oftast kommer när den verkligen behövs. Den kommer när själen är som mest håglös, hjärtat nedstämt och tålamodet nästan tagit slut. Den för med sig en frist som är livgivande, svalkande och som släcker min törst. Det är en anda av strävan och man lever med förhoppningen att det leder till en blomstring som bringar fram alla nyanser av liv och glädje.
Det finns även svårigheter i denna månad, för livet omfattar bådadera. Jag brukar ibland känna mig lite överrumplad över allt jag behöver ställa i ordning och styra upp här hemma med barnen, och med jobbet, för att få vardagen att gå ihop.
Om jag kan avstå de goda sakerna i livet, så har jag tillräcklig kraft att motstå det onda
Inför ramadan är det många av oss som frigör hjärtat, vi rensar det på hat, agg, förtret och allt negativt som kan försvaga och förvilla en. Huvudsyftet med fastan är att växa i tron och lära oss stå emot våra drifter och lustar. Att avstå från det tillåtna, som mat och dryck, uppmuntrar oss att göra avkall på sådant som inte gynnar oss. Det stärker vår självkänsla, för om jag kan disciplinera mig och avstå de goda sakerna i livet så har jag tillräcklig kraft att motstå det onda som skadar mig.
Ramadan är således en viktig motvikt till egots laster och även den ständiga hetsen till mera konsumtion. Istället skall vi tömma våra börsar och ge till dem som har mindre. Det är i enlighet med profetisk tradition att vara extra givmild under ramadan.
Ramadan känner jag ibland är som livet på 30 dagar. Under denna tid kan man se hur vardagen tar ut sin rätt och på sätt och vis försvårar tron. Då hjälper det att tänka, att trots vårt planerande, som inte lämnar något åt slumpen, så hålls ramadan och livet samman av att man är anpassningsbar i sin strävan och ständigt söker tröst och kraft från Gud.
Farton Hashi
