Det brinner överallt. Skenande kostnader. Kylskåp som aldrig tycks fyllas upp. Pengar som tar slut efter löning. En rädsla som flår, som aldrig sinar. Mänskliga rättigheter som det trixas med tills det bara är ett tunt skynke till förfall och fasa.
Vi lever verkligen i en tid som gör att blodet stelnar. Att själen fryser till stillhet. Det är nästan övermäktigt: Att i över två års tid bevittna ett livestreamat blodbad. Där små barn halshuggits av bomber. Äldre förnedrade. Journalister lemlästade och länsade. Läkare och sjukhuspersonal fängslade och torterade som kriminella.
Samtidigt har vi en regering som tycker att detta är proportionerligt och godtagbart, men menar att unga, äldre och hederliga som visar ansiktet i stan och med öppna hjärtan skriker ut “befria befria befria, Palestina”, är ett våldsamt förfarande. Det river upp det mänskliga!
Jag kan inte röra mig – fastnaglad och bunden vid ett haveri av medmänsklighet
Vi ska utöver detta inte drista oss att nämna de förfärliga Epsteinfilerna. De absurt rika och mäktiga rör sig allt längre bort från måttfullhet och anständighet med sina anomala seder och abnorma aptiter. Beteenden som ger vanligt folk magsår att ens försöka begripa. Små underbara själar behandlas på de mest horribla och vulgära vis, och ännu har ingen ställts inför rätta.
Jag kände att jag fortfarande kunde hantera världen när fulheten ännu väckte skam och behövde gömmas bakom olika föresatser och ursäkter. Nu när det är helt ute i det öppna tar den emot, det är som att benen viker sig och jag kan inte röra mig – fastnaglad och bunden vid ett haveri av medmänsklighet och tynande rättrådighet.
Det är mitt i allt detta som fastemånaden ramadan kommer in. En bris av hopp och gemenskap. Av andlig förfining och meditativa pauser igenom dygnets alla timmar, och en kropp som avstår för att återställas.
Ett uttömt och renat hjärta kan reflektera Guds ljus bättre
Den känns som en trygg och närande kram när det utanför flyger allt vassare föremål som ämnar sticka ned en och ens hopp. Det är en tid som påminner oss om att ge, och att fortsätta ge. Om den dubbla välsignelsen i generositet, och att mat för två alltid räcker för att mätta tre.
Ramadan påminner oss under 29-30 dagar om hur små vi är i det stora hela. Om gemenskapen – där vi står arm mot arm, fötter jämsides, i raka led – med levande hjärtan, kväll efter kväll i bön.
Fastemånaden är en tid tillägnad förfining och förädling av karaktären. Ty ilskan ska härledas, hjärtat tömmas på agg och illvilja, och försoning sökas. Ett uttömt och renat hjärta kan reflektera Guds ljus bättre. Det kan uppbåda och bära hoppet säkrare.
Så nog ryms ramadan i Sverige, om jag inte visste bättre skulle jag säga att ramadan är precis vad vi behöver.
Farton Hashi
