Varje eid går vi hem till de äldre i släkten och de i släkten som är yngre än mina föräldrar kommer sedan hem till oss. För mig var eid synonymt med mina morföräldrar och min farmor.
Tensta allé 57 var porten in till värme, lycka och doften av mat. Det var där mina morföräldrar bodde innan min morfar gick bort samma dag som jag fyllde 10 och min mormor flyttade närmare oss till Husby. Min farmor har jag vaga minnen av.
Glömmingegränd och Delikatess livs men främst hennes hus i byn i Turkiet som står kvar än idag. Det är som att jag ser ur ögonen på lilla mig varje gång jag är i Turkiet och mina minnen av mina morföräldrar och min farmor spelas upp i huvudet på mig. Jag kan inte låta bli att titta upp mot tredje våningen av port 57 varje gång jag åker förbi och få tillbakablickar på hur min mormor brukade kasta ned nycklarna till porten till oss.
Redan som små lär vi oss att pussa våra äldres händer av respekt men också för att vi blev lovade en eidpeng om vi gjorde det. Vad jag hade gjort för att få pussa mina äldres händer idag och få känna värmen av deras famn igen.
2018 förlorade jag en barndomsvän jag inte hade haft kontakt med på flera år, några veckor före ramadan. Hon hade försökt kontakta mig någon månad innan dess men jag kämpade med min egen psykiska hälsa då och svarade aldrig. Jag har skuldkänslor över det än idag. Ramadan för mig har blivit en bitterljuv påminnelse om mina nära som inte lever idag.
Saknad och sorg är något jag aldrig har lärt mig att bearbeta
Min morfar flyttade till Sverige på 1960-talet och bodde i Tensta fram till 2011 när han gick bort. Jag vill tro att min morfar var den som höll oss ihop i släkten. Även om det var en del dispyter samlades ändå alla hemma hos honom under bayram, som vi kallar det på turkiska. Idag är vi mer splittrade. En del har varit osams i flera år och syns inte till hemma hos de äldre i släkten. Jag har inte samma bayramgläjde som när jag var barn. Det kanske har med åldern att göra, men jag kan inte låta bli att tro att jag kanske inte hade känt så om min morfar fortfarande var vid liv idag.
Saknad och sorg är något jag aldrig har lärt mig att bearbeta. En del av mig vill inte det heller. Det är det enda som får mig att känna någon närhet till mina bortgångna nära och någonstans trivs jag nästan i sorgen. Jag hanterar det bara med att skriva poesi.
Nedan är ett utdrag ur en dikt jag skrev 2021 och den är fortfarande lika aktuell idag.
“Min sorg och min glädje går hand i hand.
Båda för rädda för att släppa taget om den andra.
Om varandra.
För de går hand i hand trots att de är totala motsatser precis som natt och dag.
Beroende av varandra men beroende av dem är jag.
Idag är sorgen inte längre en börda.
Den har blivit min vän,
och glädjen min har tagit hand om den.
När det varit tungt har glädjen burit på sorgen och när det har känts som tyngst har sorgen burit på glädjen.
Glädjen bortom den skuld man känner.
Glädjen som kommit med alla minnen.
Trots sorgen för alla saknade.
Trots sorgen över att minnen endast förblir minnen”.
På senare år har jag skapat nya traditioner under eid. Som att träffa min bästa vän och fira tillsammans minst en av dagarna. Även att pynta hemma inför ramadan och eid, för mina systerdöttrars skull. När de växer upp hoppas jag att de kan blicka tillbaka på högtiderna från sin barndom och bara minnas värme, glädje och trygghet.
Esra Aydogan
