Jag hastar hem från jobbet. Kissnödig och lite stressad för att hinna hämta barnen i tid. Utanför tunnelbanan i Rinkeby lägger jag märke till en kille med keps och en t-shirt som ger nazistiska vibbar.
Jag ser sedan att han är en del av en grupp civilklädda poliser med lurar i öronen. Vad vill de signalera med sådana symboler? Hans nationalistiska t-shirt får en fundersam blick medan jag skyndade vidare över torget.
Vetskapen om högerextremism inom polisen får mig dock att vända om för att försöka ta en bild på tröjan. Då har poliserna också vänt om och själva börjat intressera sig för mig. Blicken, eller kanske min palestinasjal, väckte deras polisinstinkter. De vill prata med mig. Inte mig emot, tänker jag och frågar om budskapet på tröjan. Men jag får inget svar och det blir inget jämställt samtal. Istället drar de tag i mina handleder och håller fast mig.
Förvånad undrar jag om jag är gripen
Förvånad undrar jag om jag är gripen, men får svaret att de bara vill prata. Samtidigt fortsätter de hålla fast mig och jag får veta att jag inte är fri att gå. Det här samtalet tog ingen bra vändning, tänker jag när den nationalistiske polismannen ropar till sina kollegor att de ska “ta ner mig” på marken. När kollegorna inte nappar ropar han istället att han ska taza mig.
Elchockvapen, eller “tazer”, har delats ut till alla patruller i yttre tjänst i år. Innan det får användas ska polisen ta hänsyn till att det innebär “ett betydande mått av våldsanvändning”. Det får inte användas mot personer som är under kontroll eller mot folk som gör motstånd bara med sin kroppstyngd.
Jag säger att jag måste hämta mina barn, men det bryr de sig inte om
Många drabbas av godtyckligheten som utökad repression tillåter, och många drabbas mycket värre än jag
Jag ser framför mig hur jag faller handlöst mot de blöta cementplattorna på Rinkeby torg med blixtrande elstötspilar i ryggen. Min instinkt får mig att ropa på vittnen.
– Hjälp, snälla nån, filma. De kommer taza mig!
Då för poliserna istället bort mig runt hörnet och trycker ner mig på marken. För att motivera övergreppen menar de att jag verkar torr i munnen och stissig. Jag har brukat narkotika, påstår de. Jag säger att jag måste hämta mina barn, men det bryr de sig inte om. Som tur är går en bekant förbi och jag lyckas ropa att hon ska kontakta min sambo innan jag blir intryckt i polisbussen och körd till Rinkeby polishus.
Intressant att få se det från insidan, men det var sunkigare än jag trodde, tänker jag när jag efter en lång stund i en cell tvingas kissa i en mugg i den smutsiga källaren.
Sverige är unikt med sin gummiparagraf som ger polisen rätt att kräva blod- eller urinprov bara på ”misstanke”. Genom att motivera det med att de tycker att man beter sig på ett visst sätt kan de plocka in vem de vill på kissprov, förhör och delgivning av misstanke om “narkotikabrott” och “våldsamt motstånd”. I mitt fall har de duktiga konstaplarna lyckats skapa två brott som de nu kan lägga resurser på att utreda.
Den nuvarande regeringen har delat ut ytterligare sådana verktyg till polisen, som inte ens kräver misstanke; som visitationszoner, rätten att beslagta egendom och inre utlänningskontroller. Många drabbas idag av den godtyckligheten som den utökade repressionen tillåter, och många drabbas mycket värre än jag.
De martyrer som dog i strid sades komma till Valhall i den nordiska mytologin. Polisen på Rinkeby torg ville tydligen strida med elchockvapen mot en småbarnsförälder på väg för att hämta barnen. “Till Valhall” stod det med runskrift på hans t-shirt.
Viktor Arnell
