Pjäsen som är skriven av Liban Abdule (vinnare av Ortens bästa poet 2016) är smart, rolig och djupt allvarlig. De båda skådespelarna, Sharmarke Elmi och Karin Foladi som spelar 17-årige Ali respektive socialsekreteraren Emma, är lysande.
Ett förväntansfullt sorl från publiken fyllde Stadsteatern i Husby. Sorlet avbröts när musik av Nisj drog igång med full kraft. Rummet fylldes av teaterrök, och skådespelarna gjorde entré.
Hela pjäsen är ett samtal mellan Ali, som blivit påkommen med att förvara knark i sitt skåp i skolan, och socialsekreteraren Emma som är den som ska “hjälpa honom”. Det är ett mantra som Emma upprepar, “jag vill/kan/ska hjälpa dig”. Men hur ska det gå till?
De två talar inte samma språk alls, och det handlar inte om det faktiska språket, utan om att deras liv är så vitt åtskilda att gemensamma referenspunkter saknas. Det blir många skratt från publiken när Emma ska läsa upp en text som Ali har skrivit.
I samtalet blir det tydligt att Emma tror sig ha alla svar; hon vet hur hans vänner är knutna till gäng, hon vet att knarket inte var för eget bruk utan för att säljas, hon vet minsann hur han har det hemma i sin familj.
Hon antyder att hon har makten över hans framtid, att han är beroende av vad hon skriver i sina papper om deras möte.
Emma försöker bli förtrolig och berättar lite om sig själv och sitt liv, vilket visar gapet dem emellan än tydligare.
Om inte sådana som HON fanns, skulle det då finnas sådana som HAN?
När Ali får ett telefonsamtal mitt i deras möte ställs allt på ända. Vem kan egentligen hjälpa eller stjälpa vem?
Ali har fått veta av sin vän att “soctanten Emma” köper kokain av honom. Inte bara ibland, utan ofta. Han ställer henne mot väggen, om inte sådana som HON fanns, skulle det då finnas sådana som HAN?
Makten har förskjutits och det väcker många tankar, inte minst just nu när en hög politiker har åkt fast med narkotika i blodet. När makteliten som pekar ut drogförsäljning som kriminalitetens motor och vill fängsla 13-årigar som säljer narkotika själva är en del av problemet utan att för en sekund reflektera över sin dubbelmoral, då känns det hopplöst.
Den här pjäsen kommer att spelas för framför allt skolungdomar.
Jag skulle önska att den spelades för alla riksdagsledamöter, alla ministrar och alla inom de yrkeskårer som arbetar med unga som “hamnat snett” som Emma uttrycker det.
Annika Skarf
