Pandemisysslor och funderingar över året som gått

Artikel/Krönika

2020 är ett år som vi sent ska glömma av olika anledningar. Mest för den världsomspännande pandemin förstås, men också för att det på alla sätt skapat förändring.

Livet går liksom inte att leva som vi är vana vid. Några av oss har förlorat nära och kära. Andra har sett sina drömmar och livsverk gått upp i rök utan att kunna kontrollera och göra något åt det. Åter andra har behövt göra mindre justeringar i sina rutiner och liv, men känner sig ändå begränsade och missmodet ligger inte långt borta. Jag hör till dem som ”klarat mig” ganska bra, men känner mig ändå tung till sinnet vissa dagar. Så hur har jag tacklat tiden under pandemin?

Men av passionerna har det inte blivit mycket

2020 är mitt första år som pensionär eller ”passionär” som jag skulle vilja kalla det. Äntligen skulle det finnas möjlighet att kunna planera sin tid och sina sysslor, utan hänsyn till arbete och begränsad fri tid.

Men av passionerna har det inte blivit mycket. Men tid till nya oplanerade intressen har det ändå blivit. Dessutom har jag funderat mycket på vad som är viktigt för mig och vad som gör att jag mår bra och håller mig på gott humör. Somligt är individuellt, annat mer generellt. Kanske har du funderat på samma sätt?

Jag har turen att bo tillsammans med min man som jag trivs mycket bra med. Vi har dessutom tillräckligt med utrymme för att slippa nöta på varandra och jag har möjlighet att dra mig undan om jag känner för det.

Jag är frisk och kry och vi har pengar kvar vid månadens slut. Allt detta har jag börjat värdesätta på ett helt annat sätt än tidigare och känner tacksamhet över.

Väckarklockan saknar jag inte, men jag har ändå blivit medveten om behovet av att ha vardagsrutiner

Väckarklockan saknar jag inte, men jag har ändå blivit medveten om behovet av att ha vardagsrutiner. Det är lätt att släppa taget, vända på dygnet och hasa runt i myskläder utan att borsta tänderna förrän vid sängdags. Så länge värmen och ljuset gjorde oss sällskap var det lättare. Men hösten har verkligen känts som en tung grå och blöt filt. När dagarna blir kortare och kortare behöver jag något som får mig att ”få lust” att slänga benen över sängkanten och ta mig upp.

Att vara behövd och starta små projekt som gör mig motiverad att drömma, lära mig nya saker, planera, prova, misslyckas och prova igen. Jag har i viss mån tagit hjälp av sociala medier, Facebook. Det är ju där vi ”åldringar” håller till.

Jag har gått med i några nya grupper som får mig att drömma och inspirerar mig i pandemiträsket.

”Välkommen till Italien”, en grupp bestående av företrädesvis svenskar som har levt eller lever kortare eller längre tider i Italien. De har kunskaper och bjuder på sina italienska pärlor vad gäller platser, mat, musik, filmer och andra upplevelser. De ger tips om saker att tänka på om du vill resa till, leva i, eller besöka landet. Såväl praktiska, juridiska som ekonomiska. Jag har bara varit i Italien en handfull gånger i mitt liv men älskar maten, musiken och språket. Dessutom har jag en dröm om att kanske kunna bo där en eller två månader i sträck innan jag blir för gammal. Nu kan jag gotta mig i vackra bilder och härliga kärleksfulla historier om allt italienskt. Själv har jag bidragit med en bild av en italiensk variant av pepparkakshus bestående av parmaskinka, salami och ostar. Bilden har gett över 100 likes i gruppen!

Surdegsbagarna, en grupp som har gjort bakning till en livsstil

Surdegsbagarna, en grupp som har gjort bakning till en livsstil. Jag gillar att baka så, ”hur svårt kan det va”? Jättesvårt!!! I gruppen förenas nybörjare med tusen frågor om allt från mjölsorter och andelen vatten i den bästa degen. De erfarna bagarna delar generöst med sig av tips, recept och Youtubeklipp och fantastiska bilder av frallor, limpor, våfflor och annat som man kan göra av sin ”suris”.  Bilder av perfekta bröd varvas med misslyckade ”tegelstenar” som vägrar att jäsa eller har jäst för mycket. Jag har numera en egen ”suris” (en blandning av mjöl och vatten som matas varje dag tills den börjar jäsa av sig själv) i kylskåpet. När jag är sugen på att baka tar jag fram den och matar den med vatten och mjöl några dagar. Det blir sedan den viktigaste ingrediens i degen istället för jäst. Hittills har jag inte lyckats nämnvärt och min man börjar bli orolig för att mjölkontot rasar iväg utan att han får något ätbart på frukostbordet. Men jag är som besatt av att lära mig termer, knåda och läsa recept. Nästa gång kanske det går…..

En annan favorit är Zeina som ger tips om mat och bakverk från hela världen

På Facebook snubblade jag över Köket.se, en webbsida för hemmakockar. Recept på mat, bakverk och efterrätter med olika svårighetsgrad. Några av mina favoritkockar har deltagit i programmet Mästerkocken på TV. En tävling för amatörkockar som utvecklats under tävlingssäsongen och därefter kunnat förverkliga sin dröm om att jobba med mat. En annan favorit är Zeina som ger tips om mat och bakverk från hela världen, gärna med en touch av Mellanöstern. Hon har sin egen webbsida Zeinas kitchen med förslag på enkla och goda veckomenyer. Min man saknar inte alls att få gå ut på restaurang och jag har roligt i köket.

Utöver att spendera tid i köket och drömma om Italien så promenerar jag. Minst en gång om dagen och jag peppas av att se hur många steg jag går genom att kolla ”hjärteappen” i mobiltelefonen. Minst 7 000 steg/ dag är min målsättning. Under promenaderna lyssnar jag gärna på radion eller min favoritpodd, Björn & Navid. Podden leds av Björn Natthiko Lindeblad, mannen som efter studier på prestigefyllda Handelshögskolan och flera framgångsrika år i företagsvärlden beslutade sig för att bli munk i Thailand. Efter 16 år valde han att återkomma till det ”vanliga livet” och är nu en omtyckt föreläsare, författare och meditationslärare. Björn samtalar i podden med Navid Modiri, en författare, musiker, reporter och programledare uppvuxen i Sverige med iranska rötter. I varje avsnitt avhandlar de olika ämnen som de tycker är intressanta. Inför varje avsnitt har de fått input av vänner och personer som besöker deras Facebooksida.

Går det att träna upp sig att bli lycklig eller lyckligare?

I podd nummer 12 från juli 2017 resonerar de om ”lycka”. Vad är det? Vad skänker lycka? Går det att träna upp sig att bli lycklig eller lyckligare? Går det att ha lycka som en målsättning? Plötsligt inser jag varför pandemin är så förödande för oss alla. Vi behöver vara i mänskliga sammanhang, vi blir lyckliga av att vara tillsammans, att bli bekräftade och av att bidra till andras välbefinnande. Det är väl det vi saknar mest med anledning av alla restriktioner. Björn har nu, 2020, berättat att han diagnostiserats med ALS, en muskelsjukdom som obönhörligt leder till döden i ett utdraget förlopp. Då känns det bra att kunna lyssna till hans reflektioner i podden eller läsa hans bok, Jag kan ha fel.

När allt det här är över

I det perspektivet så ska jag nog kunna hålla i och hålla ut. En favoritlåt under pandemin är ”När allt det här är över”, av Anna Stadling. Den gör att jag kan och vill tänka på ljuset i tunneln.

2021 är här nu. Då är det dags att önska sig något. Jag kanske ska fundera på en önskelista. Det är ett bra sätt att säga till sig själv att drömma om en bättre framtid. Men man måste vara noga med vad man önskar. Det kan ju slå in..

Evis Leander

    

Print Friendly, PDF & Email