Fem år har gått sedan hans förra album, Zebrapojken, och i dag släpper Erik Lundin den åttaspåriga uppföljaren Alla va nån innan dom blev nån. Ett avskalat och nästan filmiskt kapitel.
– Det känns jävligt bra, säger han när vi sätter oss ned i soffgruppen i tv-huset på Gärdet.
Han har precis gjort intervjuer i SVT:s Morgonstudion och med PSL, journalisten Per Sinding-Larsens kreddiga musikprogram. De möter upp vid entrén till tv-huset och Larsen slussar in mig förbi säkerhetskontrollen till en plats där jag och Erik kan sitta ostört.
Precis innan intervjun tar Erik en selfie med Bolibompa-draken som står i närheten.
– Folk tänker att det är banalt, men det är inte alla som har access hit, säger han om bilden.
Oavsett hur jag mår så har jag någonting att säga om det
Vägen hit, till de offentliga rummen, har varit krokig. För Erik har de senaste åren präglats av sorg och depression. På Parmigiano till exempel, finns strofen ”för våra vänner är många, på kyrkogården i Spånga”.
– Det är ju där jag är uppvuxen. Kollar man på kartan är det ett geografiskt begränsat område som jag är uppvuxen i; Rinkeby, Bromsten och Husby. Jag har kunnat cykla mellan de här orterna från att jag föddes tills att jag blev vuxen. Det är där dom utspelar sig, säger han och ger känslan av att det finns mer att hämta av Järvareferenser.
Om man kollar på nya albumet, är det en blandning av saker och perioder, eller kan man säga att det är en viss period?
– Det sorgliga är att man inte kan det, för en röd tråd som följt med mig är de här dystra beskeden, ångest, depression och PTSD. Allt det här som kommer från livet jag har levt och saker jag upplevt. Så det hade kunnat vara från en period för många år sedan, men just de här handlar egentligen om det som hände efter förra skivan.
Han syftar delvis på pandemin då hans pappa gick bort i covid-19. Men tiden har inte bara inneburit sorg. Den här gången tänkte jag ”om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att hända”
– Det är också en röd tråd, jag slutar aldrig skapa. Oavsett hur jag mår så har jag någonting att säga om det.
Hur ser det ut, skapandet?
– Jag kan skriva var som helst, när som helst på dygnet. Jag var tidig med att ta bort alla hjärnspöken och kryckor som finns med att ”allting måste vara den här stämningen”, haffla, eller sent på natten. Jag skriver alltid, oavsett om jag släpper musik eller inte.
Något som är ganska nytt är att allt mer tid går åt till egen produktion.
– Tidigare har jag lämnat över produktionerna i ett tidigt stadie till feta producenter, men den här gången så tänkte jag ”om jag inte gör det nu så kommer det aldrig att hända”.
Sista spåret, Bär mig med dig, är ett fint exempel på det. En hyllning till bland annat pappans minne, ackompanjerad av stråkorkester och eget pianospel.
I någon intervju sade du att du gillar psalmer, det soundet, har du inspirerats av det på något vis? Varenda ton och stavelse är där av en anledning
– Ja, absolut. Allt ifrån skolavslutningar och sånt – jag är inte religiös, inte muslim eller kristen – men musikinfluenser kan jag ta varsomhelst ifrån, även begravningar. Utöver det tycker jag att det är fin musik, som gör sig väl till vissa av berättelserna jag vill göra. Körer över lag älskar jag och har alltid gjort. Filmmusik, jag älskar vad den gör för film. Jag ville att det skulle vara lite av konceptet för albumet, lite mer low key.
Texten har väl alltid varit viktig för dig, men nu känns det mer som en avskalad mix, håller du med om den känslan?
– Jag tycker inte att Bär mig med dig är så avskalad med hel orkester, men det är inte några trummor på den eller första spåret. För att jag ville att det skulle vara så, avskalat, med filmiskt berättande som både inledning och avslutning. Varenda ton och stavelse är där av en anledning.
Han berättar även om Hinken är djup, albumets enda spår med afrobeat och en gospelkör, med ett budskap om att ”krabbmentaliteten är överallt”.
Det känns som en ortenvariant av jantelagen. Den här vändan är det mer att jag pratar om mig själv, jag sitter i framsätet
– Ja, och det är inte alltid av illvilja, utan det kan vara för att andra tänker att det inte går – för att dom inte själva kan. Som jag till exempel, det tog åtta år innan jag fick dyka upp här i tv-huset, i egenskap av Erik Lundin. Först var jag sidekick åt Adam Tensta. Någonstans på vägen var det väl folk som tyckte att jag kanske borde göra nånting annat. Man måste kunna se den aspekten också, så det är lite mer nyanserat än så, men i Hinken är djup gör jag det lite med glimten i ögat.
Du har tidigare beskrivit dig som ”förortsreporter”.
– Det var väl lite skämtsamt vad jag kallade mig i början, jag tror att det var Nas som sa så, men det blev väl så att jag ville berätta de här historierna som vi har upplevt dom för att jag har förmåga att göra det. Så att inte nån annan har skrivit historierna om oss, men jag kanske höll tillbaka lite av min egen berättelse. Den här vändan är det mer att jag pratar om mig själv, jag sitter i framsätet.
Har det gjort någon skillnad i din musik?
– Historierna är nakna, jag är inte så kryptisk. Jag vill ta ett steg i annan riktning efter det här, så jag vill inte ångra att jag fegade ur. Det är alltid en risk produktionsmässigt. Jag vet att jag kommer att sova gott om natten för att jag vred ur hela trasan av känslor och historier.
Hur känns det jämfört med tidigare? Det kommer alltid vara kärlek för Järva
– Det känns bra, jag är aldrig ängslig över musiken jag släpper. Jag har aldrig förväntningar på vem som ska lyssna. Jag hade det på Suedi, då trodde jag att det var för smalt typ, men jag hade fel. Man ska aldrig underskatta lyssnaren, man vet aldrig var det landar. Och med det sagt, det betyder inte att det händer något särskilt med det här, men det har inte varit det viktigaste. Det är fet musik för mig, jag älskar den.
Så du känner dig ganska nöjd?
– Skitnöjd, precis som det ska vara. Det är även låtar som jag tänker ska få finnas i rum, som konserthus, för sittande publik. Även om jag går vidare till något annat och gör klubbmusik så kan jag ha den här lådan, full munderad för konsertscenen.
Har du sådana spelningar inplanerade?
– Inte just nu. När bollen är i rullning hoppas jag att vi hamnar där, men jag kommer inte att släppa klubbarna, jag älskar den scenen. Jag gjorde ett par spelningar på Musikaliska kvarteret, med typ 100 pers på scenen. Där fick jag verkligen blodad tand, säger han.
Hur är din relation till Järva idag?
– Det kommer alltid vara kärlek för Järva. Så många gånger som jag promenerat över Järvafältet, jag är uppvuxen där. Husby, Akalla, Kista, Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Bromsten, Spånga. Det är där jag är född och uppvuxen och har släkt och vänner, men det är också mycket sorg, minnen och tyngd som kommer därifrån.
Och han besöker fortfarande olika delar av västerort. Jag tycker vi ska nyansera bilden, om man är orten är inte bara att vara gata
– Jag har fortfarande kusiner och släktingar kvar i alla dom här trakterna. Och vänner, så definitivt.
Hur ser du på orten, känner du dig fortfarande som orten? Man blir ödmjuk av att ha inställningen ”det här är någon”
– Det beror på…vi har alla förmågan att förändras radikalt. Sen så är jag den jag är, kommer där jag kommer ifrån, det har format mig som person. Alltifrån att jag är uppvuxen med folk från 50 nationer i samma byggnad.
– Jag bor kvar i västerort, men om jag ser mig själv som orten…det känns inte som att det har att göra var man bor längre utan var kommer man ifrån. Jag tycker vi ska nyansera bilden, om man är orten är inte bara att vara gata. Vi får inte glömma att orten är också läkare, tandläkare, journalister, jurister, mäklare, restaurangägare, de som driver klädbutiker, entreprenörer, driftiga människor… Så ja, jag är fortfarande orten. Orten är gata, men det är så mycket mer än det. Det är dom som aldrig syns.
Har du med något av breddandet i nya albumet?
– Definitivt, säger han och börjar citera från Spela roll: ”sanning, jag vet att en del har koll en del är ba hela troll, min opposition bruka spela ball nu spelar dom paddel och spelar golf”.
Poängen är att hans konkurrenter fortfarande är från orten, men att de gör helt andra saker idag. De kan inspirera honom, precis som vilken människa som helst.
– Du ser någon på bussen, som knappt kan språket. Personen ser vilsen ut här, men den kommer från en hel värld som är lika rik som vår är här. Vänner dom känner, hur dom pratar, uttrycker sig. Man ser bara toppen av isberget i människorna man möter. Man blir ödmjuk av att ha den inställningen; ”det här är någon”.
En sista fråga, hur mycket skulle du säga är självbiografiskt på det nya albumet?
– Du är nog den första som frågar det, säkert för att du bor i Järva, formulerat så rätt upp och ned. Jag skulle säga att det handlar mer om mig än nånting annat. Man får ta det för vad det är.
David Johansson
