Jag har i min yrkesutövning suttit i förhörsrum och förhört vittnen till brott kopplade till gängkriminalitet, och sett skräcken i deras ögon när de inte vågat säga det de egentligen har på hjärtat. Det är ett enormt hot mot demokratin och ett samhällsklimat som är så icke-önskvärt det bara kan bli. Jag ser tendenser av detta i hur många förhåller sig till Claes Malmberg i Parlamentet-debaclet.
I kommentarsfält spys det hat mot aktörerna man anser vara ansvariga, man taggar deras konton, skickar dödshot i DM, kräver att folk och produktioner ska ställas till svars. Detta beteende är sakta men säkra steg mot en tystnadskultur, en kultur av censur som leder oss ner längs en antidemokratisk väg ingen av oss vill vandra. För allas och våran egna skull måste vi måste se detta innan det går för långt.
Parlamentet är ett satirprogram för folk med en viss humor. Inte mer än så
Annons:
Jag läste nyligen en krönika från Dagens Nyheters Amat Levin där han rätt effektivt förmedlar känslan hos dem som blev illa berörda av skämtet. Publikens gapskratt och skämtets natur var en påminnelse av hur denna nationella kris med skjutningarna inte riktigt tas på allvar. Och han har rätt i det; de politiska lösningarna är för kortsiktiga och slappa, tidningarnas rapportering för kortvarig, men vad har det att göra med Parlamentet? Parlamentet är inte en reflektion av den politiska verkligheten i Sverige, eller en måttstock på hur Sveriges befolkning känner inför skjutningarna i förorterna, utan är ett satirprogram för folk med en viss humor. Inte mer än så.
Amat Levin argumenterar, likt många andra, för att det finns andra ämnen som Parlamentet aldrig skulle skämta om. Tragiska ämnen som komikerna och produktionen bryr sig mer om, samtidigt som skjutningarnas offer i förorten avhumaniseras. Denna retorik är inte ovanlig, man vill sätta individer och TV-program i ett rasistiskt ljus. Men jag förstår inte hur man kan lägga fram sådana argument när man bara sett en minut av ett avsnitt av programmet, och hur kompetent Amat Levin än är i sin journalistik, tror jag inte han suttit igenom de dryga 388 andra avsnitten Parlamentet levererat i TV4 sedan 1999 för att göra en rättvis bedömning om vart Parlamentets gränser går.
Han berör vidare i sin krönika motreaktionerna som handlat om att folk ifrågasatt varför gruppen som reagerar på skämtet inte reagerar på gangsterrappen och dess innehåll på samma sätt. Han menar då att skämtet är osmakligt, medan kritiken mot gangsterrappen påstår att den är anledningen till att unga hamnar i kriminalitet.
Drev ska inte piskas upp för att en grupp tar illa upp av innehållet
Det är möjligt att han upplevt motreaktionen på det sättet, sociala media landskapet är enormt och man ser olika saker. Men min upplevelse är att motreaktionerna riktats mot de personer som vill censurera och ställa personerna bakom skämtet till svars. Och att då fråga om de, som viftar med vapen i musikvideos och skriver raptexter om skjutvapenvåld, inte också borde censureras, är en fullt legitim fråga, när man ändå är inne på smaklöshet i konstutövning.
Men här är vi, båda konstformer är populära och varken den ena eller den andra ska censureras. Konstutövarna ska inte utsättas för hat, och drev ska inte piskas upp för att en grupp tar illa upp av innehållet. Den ska produceras och konsumeras i den takt den förtjänar efter efterfrågan, oavsett nivå av smaklöshet. För lika mycket som jag äcklas av pistolviftande misogyna rappare, äcklas jag av morbida skämt och Claes Malmbergs insats i Parlamentet. Men jag är villig att slåss för att båda ska få existera.
Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten är något man måste stå upp för, oavsett om man skrattar eller sjunger med.
Luay Mohageb
