Jag läste en insändare i den stora morgontidningen som inte gav mig någon ro. Jag klippte ut den (ja, jag tillhör de 28 procent som fortfarande även läser på papper) och hade den liggande på skrivbordet.
Kenneth Ahlborn berättade om ett reportage han hade skrivit för nästan 20 år sedan om det ökade gapet mellan Stockholms alla stadsdelar. Där hade han redogjort för skillnaderna mätt i arbete, lön, bidrag, utbildning, bostad, antal sjukdagar och skola.
År 2020 var medelinkomsten i den mest förmögna delen av Bromma 959 300
Nu hade han studerat Stockholms stads statistiksida igen och konstaterade att skillnaderna mellan fattiga och rika nästan har fördubblats sedan dess. År 2020 var medelinkomsten i Höglandet, den mest förmögna delen av Bromma, 959 300. Mer än fyra gånger så mycket som medelinkomsten samma år i Rinkeby, Tensta och Husby.
Jag antar att reportaget han skrev åt den stora morgontidningen den gången publicerades stort uppslagen. Nu blev det en insändare längst bak i tidningen.
Stockholms stads sida med områdesfakta är oerhört intressant och på många sätt skrämmande läsning. Det får mig att tänka på ett citat ur Strindbergs roman Röda rummet.
”Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån, som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta!”
För stora orättvisor kan inte uthärdas i längden.
Kerstin Gustafsson Figueroa
