Under fredagen var det premiärvisning för Tensta konsthalls utställning Phantoms of the Commons. Den består av 26 verk och verksamlingar som bland annat skildrar ägandeförhållanden, språk och existens.
Igår hade Tensta konsthall pressvisning och vernissage för utställningen Phantoms of the Commons. Utifrån frågeställningar ”Var formuleras de framtida samhällenas behov, och vem står för idéerna?” bad Tensta konsthall konstnärer, arkitekter och samhällsvisionärer att skicka in deras bidrag. Responsen var enorm, in kom drygt 400 förslag av 134 konstnärer, formgivare, arkitekter och konstnärsgrupper.
Utställningsprojektet växte sedan fram i tät dialog med juryn som bestått av arkitekten och konstnären Apolonija Šušteršič, konstnären Sam Hultin och curatorn Jari Malta arbetat med urvalet till utställningen tillsammans med konsthallens team.
Man pratar ofta om medelklass men det är viktigt att prata om ägandeklassen
Konstnären Eric Magassa bjöds in till att gestalta utställningsrummet med verket Bring me the horizon. Att gestalta hela rumsligheter med färg, är en praktik som är kännetecknande för Magassas konstnärskap. Den rosa färgen som täcker golvet skapar ett lugn, medan gula nyanser är kraftfulla och måste balanseras för att inte ta över. Att arbeta med klara färger går långt tillbaka för Eric Magassa, som ser sin färgskala som en metod att ta plats. Frågan om vad som är synligt och osynligt, vem som får synas i olika sammanhang, är något som intresserat konstnären sedan länge.
Utställningen resulterade i 26 verk och verksamlingar där det finns återkommande tendenser, teman och motiv. Några av konstnärerna i utställningen intresserar sig för de faktiska villkor som bidragit till att Stockholm och Tensta ser ut som de gör idag, som exempelvis verket Mapping the Unjust City som skapats av personer som arbetar med konst, design, arkitektur och estetik. Verket är en interaktiv karta, som också finns online, baserad på Stockholms tunnelbanekarta som avslöjar gruppens research kring ägandeförhållandena i de centrum som finns vid varje station.
– Genom centrumkartan får du både kvantitativ data om centrumförhållanden, men också subjektiva berättelser om orättvisa och gentrifiering. Vilka är det egentligen som äger centrumen? Man pratar ofta om medelklass men det är viktigt att prata om ägandeklassen, säger Elof Hellström, en av konstnärerna bakom verket.
– Det finns ett kunskapsunderskott kring utförsäljningarna av de allmännyttiga centrumen genom tiden. Det kan delvis handla om att ägarna har olika synlighetsstrategier och har kunnat slippa ansvarstagande genom flera ägarbyten, säger Sarah Kim som också varit med och tagit fram verket.
Konstnärsgruppen förklarar att syftet med verket är att det ska kunna hjälpa bland annat aktivister, studenter och hyresgäster i kampen för trygga centrum och långsiktiga ägandeförhållanden.
Vi måste begripa att det inte finns några naturliga medborgare
Några verk kretsar kring språk. Makda Embaie, som är uppvuxen i Tensta, söker efter en litteraturhistoria på tigrinja, hennes föräldrars modersmål. Genom ljudverk och en videofilm frågar sig konstnären om hur ett språk kan avkoloniseras och frigöras från tanken på en nationalstat, men rör sig också in i hemmets alla vrår. In i badrummet och in i köket där löken står för mödrarnas revolution.
– Det är ofta i sådana sammanhang och i sådana rum som kvinnor uttrycker sin frustration. Dessa diskussioner uppstår sällan i ett vardagsrum, utan i köket som traditionellt sett, frivilligt som ofrivilligt, varit kvinnornas egna rum där man arbetar med omsorg. Där, under den högljudda köksfläkten, hackandes på lök, uppstår de mest genuina samtalen och analyserna, säger Makda
Makda Embaje berättar om en situation då hon befann sig i Palestina. Den israeliska militären ifrågasatte hur hon kunde vara svart, svensk medborgare och tala engelska med en amerikansk dialekt.
– Han sa till mig ”You do not make any sense” och ville på något sätt att jag skulle förklara min existens. Men vi måste begripa att det inte finns några naturliga medborgare, det är en konstruktion för att bevara rådande maktstrukturer. Migration har ju alltid funnits.
Då uppstår en krock mellan det uråldriga, samtiden och framtiden i längtan efter att förstå det oklara
I verket DesOrienterad Persisk Matta drömmer konstnären Sonia Sagan, som är uppvuxen i Husby, om det ursprungsland som hen aldrig fått lov att besöka, Iran. I exil kan konstnären bara uppleva sitt kulturarv genom datorskärmar, smaklökar och modersmålet. Detta skildrar Sonia Sagan genom att låta bilder från sin vardag och historia graveras in med laser på honeycomb-wellpapp, vilket symboliskt främst används som skyddsemballage vid frakt.
– Jag har arbetat med urban mystik. Verket är tvådelat där den ena delen är den persiska mattan av honeycomb-wellpapp, medan den andra delen är armeringsjärn som symboliserar miljonprogrammens skelett. De fungerar som verktyg för spådomskonst genom att de kastas och där jag läser av hur de landar. Då uppstår en krock mellan det uråldriga, samtiden och framtiden i längtan efter att förstå det oklara, säger Sonia Sagan.
Utställningen Phantoms of the Commons pågår fram till den 16 januari 2022 på Tensta konsthall.
Eleni Terzitane
Fotograf: Jean-Baptiste Béranger
