För tre och ett halvt år sedan skrev jag en text om valet att låta mitt äldsta barn börja i vår närmsta kommunala skola. Jag ville inte göra ett aktivt val baserat på något annat än närhetsprincipen och tänkte i min enfald ”hur dåligt kan det bli”.
Jag passade även på att lowkey håna folk som valde bort ortens skolor till förmån för andra med bättre rykte. Förlåt för det, jag visste inte bättre.
Redan första skoldagen, då för lite mer än tre år sedan, sattes tonen: Vi kom till uppropet på utsatt tid utan att ha fått någon information av vad som skulle hända. Tack och lov var jag inte en av de föräldrarna som hade försäkrat sitt barn om att mamma eller pappa skulle följa med in i klassrummet. Vi lämnade våra barn till pedagoger de aldrig tidigare träffat och såg dem gå iväg utan att veta när vi skulle få hämta dem. Skolan jobbar varken med överlämningssamtal eller inskolning och hade aktivt tackat nej till att låta förskolegruppen besöka dem inför skolstarten.
Tårarna när ens förstfödda börjar skolan ska komma av stolthet
En mamma med äldre barn i skolan tröstade mig när jag stod runt hörnet och smygrökte för att hålla tillbaka tårarna. ”Jag vet hur det känns.” Vad jag inte reflekterade över då, var att tårarna när ens förstfödda börjar skolan ska komma av glädje och stolthet snarare än oro.
Bristen på information var genomgående. När är skolan stängd för planering? Vad ska barnen göra på fritids? Vilka lokaler håller de till i? Ingen visste någonting. När barnen skulle fotograferas eller besöka skolhälsovården fick vi inte veta det förrän efteråt. Tråkigt nog för de barn som behöver lite förberedelser och förhandsinformation för att känna sig trygga i ett nytt sammanhang.
Sedan följde tre år av kamp. Några av de mer erfarna föräldrarna tog initiativ till att starta en föräldraförening, och som vi slet. Under de första mötena fanns lösa planer på att anordna gemensamma aktiviteter på skolan för att lära känna varandra, men snart insåg vi att energin bara räckte till det allra nödvändigaste.
”Inga barn på skolan har svenska som modersmål”
Det var så mycket som inte funkade och eftersom pedagogerna inte heller fick den information de behövde så fick vi vända oss till rektorerna. När vi fortfarande inte fick tillfredsställande svar eller ens ett respektfullt bemötande, sammanställde föräldraföreningen en lista över saker som inte fungerade på skolan, samlade in 75 namnunderskrifter från föräldrar som höll med och lämnade över den till ledningen. När ett år hade gått och vi fortfarande inte hade fått någon konkret respons på namninsamlingen kontaktade vi rektorernas chefer och ansvariga politiker.
Det skedde inga stora förändringar, men vissa strider vann vi. Till exempel började ledningen använda skolplattformen för att skicka ut information i större utsträckning, efter att först ha hävdat att inga föräldrar till barn på skolan kollar på skolplattformen för de vet inte hur man loggar in med bank-id.
Det var så mycket konstiga påståenden, som att ”inga barn på skolan har svenska som modersmål” så därför läser alla svenska som andraspråk. Jag behövde ringa upp specialpedagogen och intyga att mitt barn inte pratar något annat språk än svenska, men hon var ju långt ifrån den enda som hade svenska som sitt första språk.
Den nya skolan ligger bland villorna
När skolmiljön försämrats så pass mycket att min dotter inte längre ville vara på fritids bytte vi (och många andra) skola. Den nya skolan är också en kommunal skola i Järva stadsdelsområde, men den ligger bland villorna istället för i miljonprogrammet där vi bor.
På den nya skolan finns frukt till alla barnen i förskoleklass, det finns pengar till utflykter och möjlighet att informera oss föräldrar om vilka som jobbar med våra barn och vad de gör om dagarna. Föräldraföreningen anordnar roliga aktiviteter istället för att bara krishantera och släcka bränder. Skillnaden är enorm.
Men hur kan det vara så stor skillnad? Handlar det om inkompetens? Kanske. Ignorans? Ja. Strukturellt förtryck av barn i försummade områden? Definitivt. Och till stor del handlar det om rasism.
Anna Nygård
