kvinna i närbild + kvinnor på stolar

Dokumentären om mammorna som blivit kvar efter att deras barn mördats visar hur våldsamt och trasigt samhället har blivit. Långt bortom skjutningarna.

När ett barn föds i Sverige finns telefonnummer att ringa, barnavårdscentralen bokar in kontroller eller kommer på hembesök och nyblivna mammor undersöks och screenas för förlossningsdepression. Det finns rutiner och beredskap. 

När ett barn dör i Sverige finns inget utom sorgen och smärtan. Inte ens när dödsorsaken är skjutvåld och morden blivit så omfattande att de inte är något mindre än en nationell kris finns samhälleliga verktyg för att ta hand om dem som drabbas hårdast. Om detta vittnar fem kvinnor i Alexandra Pascalidous dokumentärserie Mammorna i våldets skugga som sänds på Svt. 

Annons:

Katri, Carro, Eleni, Sussie och Maritha – fem mammor vars barn har blivit offer för meningslöst våld sitter i en ring och berättar. Rummet är svart men upplyst av strålkastare som på en scen. Jag önskar att Pascalidou hade kunnat ge oss ett klassiskt drama istället för den här dokumentären.

En efter en lär de sig leva med sorgen. Eller överleva i alla fall

Yonathan, Robin, Marley, Tony och Adriana är med som minnen, inspelade videosnuttar på telefoner där de dansar, tramsar och skrattar. De är de unga som aldrig fick växa upp och se sina mammor bli gamla. De borde inte vara minnen. Det är emot naturens lagar att en förälder ska behöva begrava sitt barn. Det borde inte vara fysiskt möjligt att göra en sådan sak.

Mammorna har gått under och sett samhället så som det ter sig från den mörkaste botten. Några lugnande tabletter och i bästa fall en präst eller polis som visar lite medmänsklighet är vad som erbjuds en människa i djupaste kris. Ändå reser de sig. En efter en lär de sig leva med sorgen. Eller överleva i alla fall. Det är outhärdligt, men samtidigt rörande att bevittna stödet de ger varandra, eftersom ingen annan finns där.

Programmet heter Mammorna i våldets skugga, men jag sträckkollar och tänker att de befinner sig i våldets mitt. Våld är inte bara skottet som dödar. Nedskärningarna, klassamhället, destruktiva relationer, alkoholism och rasism är i allra högsta grad våldsamma företeelser och de sliter sönder skyddslösa kroppar lika urskillningslöst som kulor av bly.

Precis som skjutningarna angår oss alla så gör det lågintensiva, strukturella våldet det också.

Anna Nygård