man i solbrillor

“När ballongerna flög på himlen då startade Rinkebyfestivalen!”

Intervju/Rinkeby 50 år

Ismail ”Izzy” Kale är född och uppväxt i Rinkeby. Han älskar ”byn” och bär på så många minnen. I centrum kände sig ”Izzy” bekräftad och sedd. Många år var han riktigt illa ute, med både missbruk och kriminalitet.
– Men jag hittade till slut tolvstegsprogrammet, som hjälpte mig att sluta missbruka och komma bort från den misär jag levde i.

Det var en kompis som visade honom vägen bort från drogerna, till behandlingen som kallas tolvstegsprogrammet.
– Det var en person som jag alltid hade sett upp till. Jag trodde att han hade dött för han var knas, men så såg jag att han förändrats. Jag såg något hos honom som jag också ville vara, en ödmjuk kille som tror på sig själv. Och med det där perfekta smajlet. 

Drömmen för dem var att spara pengar och flytta tillbaka till Turkiet, men så blev det inte

Ismail ”Izzy” Kale’s mamma kom till Rinkeby från Turkiet 1969, då var det bara fem. Sex familjer som var invandrare. Hans föräldrar lärde sig snabbt svenska och började direkt arbeta hårt. Drömmen för dem var att spara pengar och flytta tillbaka till Turkiet, men så blev det inte.
– Jag såg inte mina föräldrar så ofta utan, var ganska mycket hos morföräldrarna och mina mostrar. Men jag minns än idag den tomhet som jag kände som liten. Jag och lillebrorsan var ensamma hemma från tidig morgon till sen kväll. Det har satt sina spår.

Izzy var en känslig kille, som långt senare i livet fick bekräftat att han har ADHD.
– Redan i fjärde klass blev det väldigt jobbigt och mycket strul. Min läkare idag undrade varför ingen hjälpte mig redan då. Ingen såg mig som barn och jag bara placerades på olika ställen, flyttades runt, runt. Jag hade fått noll kärlek från äldre omkring mig och det fanns inget som hette gulligull på den tiden. Men kärlek fick man från gatan.

Sedan blev det en joint till natten och dagen därpå samma visa

Under många år levde han ett hårt liv och han minns hur han funderade.
– Jag kommer ihåg när jag var ensam i min säng på natten, då undrade jag om det var någon som älskade mig på riktigt.

Rinkeby centrum blev en central del i hans liv. Där hittade han sina bästa vänner som han än idag älskar högt. Det var pizzerian, grillen, caféet och parkeringen.
– Från tidig morgon till sen kväll var det business. Sedan blev det en joint till natten och dagen därpå samma visa. Under 20 år av mitt liv var det in och ut i olika familjehem, LVU-hem, institutioner, anstalt både i Sverige och utomlands. Men tolvstegsprogrammet blev min räddning.

Man måste tro på något högre än en sig själv

Han hittade även en tro, en andlig väg.
– Jag är muslim, man måste tro på något högre än en sig själv. Jag vet en kompis, som hade varit hög i flera dagar och bara satte sig i en taxi och sade ”jag orkar inte leva mer”. Då frågade taxichauffören, som var muslim, om han trodde på något högre än sig själv. Han svarade nej, men efter det sökte han efter gud och fann frid i kyrkan.

Ett minne från åren i Rinkeby som har etsat sig fast hos honom är när det var dags för Rinkebyfestivalen.
– Jag minns än idag de stora ballongerna som man såg från mitt fönster på Degerbygränd. Hur jag tittade på dem och skrek till mamma ”nu är det fest”. Jag kommer aldrig glömma min mammas ögon då. Spring ut, min son sade hon, hon såg hur lycklig jag var.

Till festivalen kom de svenska brudarna som annars inte skulle komma

Han minns festivalens dofter; turkisk köfte och grekisk souvlaki och mat från alla världens hörn.
– Till festivalen kom folk från alla delar av Stockholm. Där var killarna från Botkyrka, där var de svenska brudarna som annars inte skulle komma. En riktig kulturfestival och den höll på i några dagar. Minns Selahattin som dansade till Michael Jackson och gjorde hans berömde moves och plötsligt körde han turkisk dans, ”ha ha haa”. Det var så flummigt, men det var goda tider. 

Hans mamma gick bort i cancer för fem år sedan. I samma veva fick hans pappa cancer, men pappan har klarat sig och blivit friskförklarad.
– Det var en jobbig tid då min pappa först var den som blev sjuk och sedan blev frisk. Sedan efter tre månader blev min mamma sjuk. Då hade hon klagat på att hon hade ont i lungorna, sedan var det kört. Vi lever i en värld där alla kommer att dö och jag såg min mamma gå bort framför mina ögon.

– Hon var en Rinkebymorsa på den tiden och mina polare kunde komma äta hos mig när jag inte var hemma. Det bjöds på börek och allehanda godsaker. Det var som i en förortsfilm, öppet hus.

Varför lägga ner Rinkeby Ungdomens Hus? Istället borde de satsa mer

Idag vill Izzy ge tillbaka till samhället för allt han har gjort i sitt liv. Nu håller han på att utbilda sig till PT, personlig tränare, och han trodde aldrig att han skulle sitta i skolbänken igen.
– Jag har verkligen jobbat med mig själv. Tidigare kunde jag inte veta det här med känslor, när ska jag vara glad, arg eller ledsen. Nu står hälsa och träning högst upp på listan. Mina barn till och med tränar med mig. Min äldsta dotter ville att jag skulle lära henne några övningar på gymmet.
– Men jag fastar, min dotter, svarade jag. Det är ramadan nu. Men vad gör man inte för sina barn?

Han skrattar, men blir allvarlig fort.
– Jag önskar att jag hade varit mer närvarande med min äldsta dotter. Så därför säger jag till alla att ta vara på tiden du har. Man kan inte frysa tiden.

Han bor inte längre i byn, men har många vänner kvar och har ganska bra koll på läget. Han är bekymrad över det han ser.
– Jag önskar bara att samhället förstod hur mycket resurser det behövs lägga på barn och ungdomar. Varför lägga ner Rinkeby Ungdomens Hus? Istället borde de satsa mer, och öppna fler sociala företag såsom Yalla Rinkeby, så att fler kan få jobb. Alla behöver arbete och sysselsättning i samhället.

Krista Sirviö
Skolklass på skolfoto.
Skolfoto, Izzy sitter i mitten på första raden.
Print Friendly, PDF & Email