Gangsterrappen ger inte upphov till skjutningar och sprängningar. Den är ett symptom på samhällets brister och svek, menar My Järphed och Isatou Aysha Jones som svarar på Karl-Gustav Köhlers text om rapparnas ansvar.
Det var längesen dängan om gangsterrappen och kriminalitet blev gammal. Eller snarare, den var aldrig pigg och tillräckligt genomtänkt. För det är inte, precis som så oräkneligt många gånger tidigare, den så kallade gangsterrappen som är anledningen till varken skjutningar eller sprängningar.
Gangsterrappen, som många vill kalla dess genre hiphop, är snarare ett symptom på samhällets verkliga brister och svek. Det är det musikaliska resultatet av politisk eftersatthet, vilken i sin tur resulterar i social utsatthet. Att detta är bakomliggande faktorer till denna typ av kriminalitet – för kriminalitet är inte enbart en klassfråga, när internationella bolag bryter mot mänskliga rättigheter är detta i lika hög utsträckning en fråga om kriminalitet – är sedan länge konstaterat av forskare.
Det är olustigt att ett visst musikaliskt uttryck ses ned på
Let’s face it, it’s old news. Att ställa vissa musiker, för det är långt ifrån alla vi avkräver svar och inte kan se skillnad mellan konst och konstnären, till svars för problem rotade i politisk ojämlikhet är att rikta fokus åt fel håll och att frigöra dem som vi behöver ställa till svars för denna utveckling. Och det är inte en viss typ av rappare. Det är de politiker som urholkar välfärden och lägger våra skattepengar på att utreda frågan om visitationszoner istället för att förbättra situationen för de som står mest utlämnade, inte minst för rasism, i samhället.
Det är mycket som är synnerligen olustigt i att en viss typ av musik, och de som producerar den, utpekas som ansvariga för den oroväckande samhällsutveckling som sker. Inte minst är det olustigt att ett visst musikaliskt uttryck, som associeras med vissa grupper från eftersatta områden, ses ned på. Och det på ett sätt som andra musikgenrer, associerade med till exempel högerextrema grupper dominerade av vita, inte förstås som en drivande faktor till kriminalitet.
Det talar för en moralpanik med snedriktat fokus
Inte heller talas det om hur några av vår tids största, vita, musiker, Elvis med flera som romantiserat osunda relationer och våld mot kvinnor och barn. Det talar för en moralpanik med snedriktat fokus.
Det är inte enskilda musikernas ansvar att vända utvecklingen. Det är politiken och politikernas ansvar. Det ansvar vi har som individer är att skydda varandra från fördomar och avkräva makthavare en politik i jämlikhetens namn, inte fortsatt eftersatthet.
My Järphed
Isatou Aysha Jones
Bilder: Unsplash
