Det var en vanlig måndag på hösten. Min arbetsdag slutade klockan 15, och jag skulle hämta min son klockan 16. Som småbarnsförälder räknar man varje ansvarsfri minut man har och använder dem till max. 

Jag hämtade gymväskan från sovrummet och gick de fem minuterna genom Akalla till Husbybadet. Jag hade nya simglasögon jag ville testa, och 20 effektiva minuter i simhallen var för att höja pulsen. Det finns ingenting bättre än att simma, simma bort livets stress, återhämta sig, och göra den träning kroppen behöver.

Men som rubriken avslöjar, under de tjugo minuter jag var i vattnet hade någon tagit min mobil! Jag vet, att jag kom in med den, och alla andra grejer hittade jag, men mobilen var borta! 

Annons:

Lämnade jag den inne i simhallen?

Pulsen höjdes igen. Lämnade jag den inne i simhallen? Nej. Lämnade jag den i skåpet? Nej. Låg den längst ner i gymväskan under alla grejer? Inte heller. Den var inte någonstans i lokalen och personalen hade inte heller sett någon mobil. 

Jag fortsatte att leta tills det var dags att springa till förskolan för att hämta min son. All stress i kroppen hade kommit tillbaka snabbare än någonsin. 

När mobilen inte dykt upp senare på kvällen ringde jag (med hustruns lur) kundservice för att blockera SIM-kortet, och sedan polisen för att informera om en mobilstöld. Det fanns inget annat att göra.

Jag kom fram till kundservice på sekunder. Men polisen var svårare att nå. Tre gånger testade jag att ringa deras icke-nödvändiga nummer 114 14 och tiden i kön blev längre för varje gång. En gång väntade jag 75 minuter i kön utan att prata få prata med en person. 

Den sista gången jag ringde var jag på väg till jobbet och passerade Husbybadet. Men mobilens “du står fortfarande i kö” i örat gick jag in till badet och frågade en sista gång om någon hade hittat min mobil. 

Även SL kortet under mobilskalet var orört

Svaret var ja! Vilken glädje! Men sagan var inte över än. Personalen berättade att en kund hade tagit mobilen från bänken i omklädningsrummet och trodde det var hans. Han ringde badet för att säga till personalen att han skulle lämna in mobilen senare samma dagen. 

Klockan 15 på onsdagen hade jag mobilen tillbaka i samma kondition som den var på måndagen. Även SL kortet under mobilskalet var orört. 

Jag har funderat mycket på vad som hände efteråt. Först är jag glad att ha fått tillbaka mobilen, så klart. Men jag hatar det faktum att jag är så beroende av den, använder den säkert fem, sex timmar varje dag. Få saker är mer kraftfulla än mobilen för att vara en del av det moderna samhället. 

Men mest är jag glad över är den långa telefonkön till polisen

Men mest är jag glad över den långa telefonkön till polisen. Jag trodde det värsta på måndagen, att någon hade stulit min mobil. Jag sprang ut från simhallen och tänkte aldrig gå tillbaka. När man ser så mycket om kriminalitet på nyheterna är stöld det första man tänker på. Inte att det var ett missförstånd och att någon skulle komma tillbaka med mobilen.

Polisens långa telefonkö gjorde så att jag har inte kunde rapportera en mobilstöld, och med det försämrade jag inte statistiken över brott i Järva, vilket är det sista man vill göra. Kötiden är också förklaringen till varför jag gick in till badet en sista gång för att fråga om mobilen var upphittad. Jag skulle aldrig har frågat om saken var över. 

Och med det vill jag säga tack till den mannen som lämnade tillbaka min mobil hos personalen på Husbybadet. Inte bara för hårdvaran, utan också för att demonstrera vad som är bra med folk här ute. De som gör rätt, som respekterar varandra och ser till att fixa vad som är fel. 

Tack till dig för att du gjorde mig stolt över samhället vi bor i.

Ben Robertson

Print Friendly, PDF & Email