Jag skriver detta som svart kvinna. Som muslim. Som svensk. Och jag skriver med sorg i hjärtat.
Jag är djupt bekymrad. De här månaderna har varit tunga.
Jag läste att Jämställdhetsmyndigheten tagit bort bilder på flickor som bär slöja från sin hemsida – som om de inte längre får representera idén om jämställdhet. Jag såg att socialtjänsten använde en apa för att symbolisera en svart flicka med slöja. Oach jag har tagit del av berättelser om hur svarta kvinnor inte tas på allvar i vården – även när de lider av något så konkret och smärtsamt som foglossning under graviditet.
Det gör ont.
Det är svårt att ta in.
Jag tänker på de svarta flickor som växer upp i det här landet
Jag tänker på de svarta flickor som växer upp i det här landet. Flickor som är födda här, som kallar Sverige sitt hem, som inte vet något annat. Vad säger vi till dem? Hur ska de kunna känna sig trygga, sedda, älskade – i ett samhälle där de gång på gång osynliggörs, misstänkliggörs eller avhumaniseras, bara för att de ser ut som de gör eller bär slöja?
Jag tycker synd om dem. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter
Inte för att de är svaga – för det är de inte.
Utan för att de tvingas vara starka, så tidigt i livet.
Och här vill jag påminna om något som ofta glöms bort:
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Det står tydligt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det gäller oavsett hudfärg, bakgrund eller tro.
Att gång på gång få höra – direkt eller indirekt – att man är mindre värd bara för att man är svart, bara för att man bor i ett land där majoriteten ser annorlunda ut, det är ett brott mot själva kärnan i mänskliga rättigheter.
Ingen människa ska behöva växa upp med känslan av att inte höra hemma, bara för att samhället omkring dem vägrar se deras mänsklighet.
Vi sviker hela vårt samhälle när vi låter myndigheter förminska vissa människors värde
Vi sviker våra barn när vi accepterar att rasism och islamofobi normaliseras.
Vi sviker hela vårt samhälle när vi låter myndigheter sända ut budskap som förminskar vissa människors värde.
Jag kommer alltid att vara stolt över att vara både svart och svensk. Men jag vet att det finns unga människor som inte hunnit bli så starka än. Jag hoppas att vi alla – som föräldrar, vuxna, medmänniskor – anstränger oss mer för att stötta dem.
För de har verkligen en utmaning framför sig.
De bär inte bara sina drömmar – de bär ett samhälles fördomar, blickar och tystnad.
Det minsta vi kan göra är att lyssna, stå upp och visa att de inte är ensamma.
Jag är djupt bekymrad.
För mitt Sverige förnedrar oss – och vi måste säga ifrån.
Fatuma Mohamed
