En femtonårig kille från Husby skriver om hur han ser på sitt liv och sin uppväxt. Han är en av alla dem som trots allt har haft tur. Men det är sällan som hans perspektiv, han som aldrig drabbats direkt, utan bara indirekt, av våldet diskuteras. 

Jag tänker tillbaks på Kendrick Lamars musiktext ”I come from a generation of pain where murder is minor” och jag känner en sorts hemmakänsla. Just den lilla musiktexten förklarar situationen som jag och flera, flera andra har blivit födda in i. Våld som kommer i väldigt många direkta och indirekta former, och som påverkar oss på direkta och indirekta sätt. Normaliseringen av mord och våld i förorter runt hela landet lämnar barn och ungdomar mer förvirrade och ärrade, och ju fler mödrar som behöver gråta över sina söner och döttrar, desto tommare känns möjligheterna att rymma från spiralen av död och lidande som plågar oss. Men detta gäller inte mig. Jag har tur.

I Järva beskrivs det ofta att pappan sticker eller misslyckas som förälder, det är något som jag inte behövt uppleva, men som fortfarande är ett gigantiskt problem. Saknaden av en fadersfigur i vissa ungdomars liv leder till att man mognar till för snabbt och får en sorts gatu-utbildning, och att man alltid letar efter bekräftelse från sina förebilder, som oftast utnyttjar en genom kriminell exploatering, och lovar rikedom. Detta leder alltid till att man arresteras, eller att man dör. Men detta gäller inte för mig.

Jag tänker tillbaks på väldigt mycket faktiskt. När en anhörig jagade bort ett par grabbar från vår port. När teaterpjäsen jag skulle uppträda i blev inställd på grund av att någon hade blivit knivhuggen till döds ett par minuter innan jag kom dit. Och en massa annat lite smått som inte får plats i texten. Men jag tänker nog mest på att jag har tur. Oerhört mycket tur jämfört med tidigare generationer och oerhört mycket tur jämfört med vissa kompisar och oerhört mycket tur jämfört med hur mina föräldrar har behövt leva.

Jag har alltid haft två föräldrar, tak över mitt huvud, mat på bordet, en massa kärlek och en massa leksaker och prylar. Husby är inte i ett humanitärt krisläge där människor svälter och dör av törst, men sanningen är simpel. Folk skjuter andra folk och folk rånar andra folk. Folk förlorar hopp på staten och folk är trötta på det. Folk behöver hjälp. Men inte jag. Jag behöver inte hjälp. Jag har allt jag behöver. Men det är sällan som vårt perspektiv, vi som aldrig drabbas direkt, utan bara indirekt, av våldet diskuteras. Jag tycker att det behövs mer. Det är inte synd om oss, vi har tur som sagt, men vi lever med våldet vid vår sida.

Go gubbe (15 år)

Bild: Unsplash/Redaktionen

Print Friendly, PDF & Email