Hej då 2024. Jag tänkte först försöka sammanfatta året med en lista och låta siffrorna tala. Men det är för mörkt. De siffror jag minns handlar bara om dödade barn, bombade sjukhus och människor på flykt. Jag ska försöka skriva något annat.
Men det går inte att komma runt det faktum att folkmordet i Gaza nu har pågått i 450 dagar. Vi har sett det live and direct, samtidigt som livet av någon svårförståelig anledning ändå måste pågå. Det är en god grund för både tvivel och förtvivlan. Fast jag tycker det är alldeles för få som ställer sig frågan ”vad fan håller jag på med egentligen?”.
Därför blev jag glad när jag lyssnade på Vinter i P1 med fotografen och journalisten Alexander Mahmoud, som ifrågasatte sig själv på ett föredömligt sätt.
”Gör journalistik någonsin skillnad för någon, någonstans? Och desto mer jag har sett, desto mer inser jag att mitt välstånd, och mitt jobb, bygger på andra människors lidande.”, sade Mahmoud i slutet av programmet som handlar om hans arbete med att försöka ställa världen till rätta genom att skildra dess orättvisor.
Jag har aldrig haft några höga tankar om journalister
Jag träffade Alexander Mahmoud en gång i Kista och frågade honom något om hur länge det går att upprätthålla ett journalistiskt förhållningssätt till sin omvärld. Är det etiskt och moraliskt försvarbart att fotografera en livbåt med drunknande flyktingar i stället för att slänga kameran och försöka rädda dem? Hans svar var undvikande.
Men det här var innan jag hade sett journalisterna i Gaza som dag efter dag fortsätter att göra sitt jobb, samtidigt som Israels armé gör sitt bästa för att döda dem och deras familjer. Och det var innan jag hade sett världens medier unisont vända ryggen åt barn vars kroppar är täckta av aska och damm.
Jag har aldrig haft några höga tankar om journalister. Vad är det för sätt liksom, att göra anspråk på att beskriva samtiden istället för att vara med och forma den? Orimlig prioritering kan jag tycka. Dessutom verkar de flesta journalister mest vara intresserade av sig själva, eller så går de maktens ärenden.
Det går att vara självkritisk utan att kapitulera
Svensk förortsbevakning är särskilt usel. Inte för inte svarade 82 procent i Folkets Husbys trygghetsundersökning att de saknar förtroende för medierapporteringen om deras bostadsområde. Det gör jag också. Det är därför jag sedan 2018, när Nyhetsbyrån Järva startades, blivit en av de som beskriver och rapporterar.
Det går att vara självkritisk utan att kapitulera inför maktlösheten. Jag menar att vi ska ta allt det utrymme vi kan komma över och använda det för att göra skillnad. Som Soar Ali sade i intervjuserien med några av de Järvabor som överväger att lämna landet: ”Vi är på väg åt det håll som vi väljer att gå. Om vi är passiva går vi mot vår egen undergång och det är inget alternativ för mig.”
Journalisternas uppdrag är att rapportera. Både om krigsbrott och allt annat som händer. Införandet av visitationszoner, hatbrott mot EU-migranter, nya psykiatrireformer och mer omfattande övervakning är några av de saker vi har skrivit om här under året.
Ibland behöver vi kasta kameran och datorn
Det gör oss inte fria från ytterligare ansvar. Journalister måste också få uttrycka åsikter, till exempel om hatet mot muslimer. Och är det någon gång man ska stå upp och ta ställning så är det under ett pågående folkmord.
Ibland behöver vi kasta kameran och datorn, det är jag säker på. Det betyder inte att de som verktyg är meningslösa.
Jag lämnar 2024 som jag gick in i det. Med gråten i halsen, näven i luften och ryggen så rak jag förmår.
Anna Nygård
