Dona Hariri är jurist och har haft gratis rådgivning i Husby bibliotek i mer än ett decennium. Den senaste tiden har hon märkt en förändring bland människorna hon möter.
– Folk är inte rädda, de är uppgivna. Det är det värsta, säger hon.
Dona Hariri startade sin juridiska rådgivning i slutet av 2012, eller i början av 2013, hon minns inte riktigt. Före pandemin tog hon emot folk en kväll i veckan, efter pandemin blir det en gång i månaden.
– Jag har alltid upplevt att min rådgivning varit en spegling av samhället, jag har kunnat ta tempen på något sätt. Och nu är det mörkt och sorgligt.
Hon beskriver sin rådgivning som ”40 procent juridik 60 procent bara prata”. Visst har folk haft problem och bekymmer redan tidigare, men det var på ett helt annat sätt.
– För några år sedan kunde en kille komma och fråga ”kan jag sno tillbaka min snodda cykel?”. Vi skrattade båda två. Och någon ville veta om de kunde byta skylten på sin butik, eller hur man startar eget taxibolag.
Jag märkte att juridik är makt, därför ville jag bli jurist
Det går inte att jämföra med hur det är idag.
– Nu har jag en mamma som har förlorat två av sina söner och inte har råd med gravstenar åt dem. Hon undrar om det finns något bidrag hon kan söka. Och kvinnor som kommer och precis blivit slagna, men de vågar inte gå till polisen, för då är de rädda att socialtjänsten tar deras barn.
Dona Hariri är uppväxt i Österängen i Jönköping och ville bli jurist redan som barn.
– Österängen är ett socioekonomiskt eftersatt område, som på många sätt liknar Husby. Jag märkte tidigt att barnen på andra sidan motorvägen åkte iväg på loven och hade olika fritidsaktiviteter. Klasskillnaderna var väldigt tydliga.
Sin första lagbok köpte Dona när hon var tolv år. Jag ville förändra samhället och lära folk vad de har för rättigheter
– Jag märkte att juridik är makt, därför ville jag bli jurist. Jurister jobbar med rättigheter och juridik är ett slags regelverk, tänkte jag. Om jag lär mig lagen då spelar det ingen roll om min mamma bär slöja, eller om vi bor trångt. Inför lagen är vi alla lika.
Hon blev färdig jurist, flyttade till Stockholm och fick arbete på en advokatbyrå.
– Jag kände ganska snabbt, att vad gör jag här? Jag ville förändra samhället och hela systemet, lära folk vad de har för rättigheter. Inte tjäna pengar på folks problem.
Så en kväll ringde hon till Husby bibliotek och frågade om hon kunde få komma och ge gratis rådgivning.
– Kanske var det för att lindra mitt dåliga samvete, jag tänkte att jag får tjäna pengar på folks misär på dagarna, men på kvällarna kan jag kompensera på det här sättet.
Efter drygt ett år i Husby slutade Dona Hariri på advokatbyrån och började med folkbildning på heltid. Idag föreläser hon, modererar, har skrivit en bok, och hon har förklarat juridik i både TV och radio. Dessutom har hon de senaste åren anlitats av olika bostadsbolag för att bedriva lokalt demokratiarbete.
Till Husby bibliotek fortsätter hon att komma, men hon hinner numera bara en kväll i månaden. Folk är inte rädda, de är uppgivna
– Jag behöver ett bord och en stol, det är allt. Nu kommer folk hit, inte bara från Husby, utan även från Uppsala och Västerås. Det sprider sig att det finns någon som lyssnar. En del har kommit till mig i tio år.
Överallt numera måste tider bokas digitalt, men inte hos Dona Hariri.
– Hos mig är det nummerlappar som gäller, och du kan komma med eller utan handlingar. Bibliotekarierna hjälper till att hålla ordning och hålla tiden. Jag sitter i en och en halv timme och jag försöker hinna med alla.
I deklarationstider är det ofta frågor om moms och skatt, många är småföretagare, och även frågor som rör vårdnadstvister och skilsmässor.
– På senare tid har jag fått fler frågor om rasism och diskriminering. Människor är tröttare.
Och väldigt många är sjuka, många fler än tidigare, det rör sig om sjukskrivningar, sjukersättning och utförsäkringar. Han behandlades i slutskedet för cancer, men fortsatte ändå att arbeta
– Folk är inte rädda, de är uppgivna. Det är det värsta. De som är ledsna kan jag ge vägledning, men hopplöshet är svårt. Då når jag inte fram, någonting har hänt.
Hon skrev ett inlägg på sociala medier om den senaste tidens förändring.
– Det fick mycket uppmärksamhet, över 800 likes och 40 delningar.
Under alla år har Dona Hariri mött sina klienter på ett professionellt sätt, aldrig låtit känslorna tagit överhanden. Men så kom dagen då en man kom till hennes rådgivning, han kom i arbetskläder, direkt från jobbet. Hon såg att han hade ont när han satte sig och hon frågade hur han mådde.
– Jag kommer dö, svarade han. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Ja, men inte idag, sade jag, inte nu.
Så berättade han att han behandlades i slutskedet för cancer, men fortsatte ändå att arbeta.
– Han grät och när han hade gått, då grät jag också. Sveket är enormt.
Dona Hariri tystnar, och säger sedan:
– Jag vet, att det jag gör är viktigt, men det är inte lösningen. Detta är inget som ska vila på en enskild individ, som en ideell insats. Det krävs ett politiskt ansvarstagande. Och det blir allt värre, och svårare. Mina möten tyder verkligen på det. Det är en nationell kris.
Kerstin Gustafsson Figueroa
