I min recension av Alexandra Pascalidous bok Mammorna inledde jag med att skriva att boken är här för att göra oss påminda om perspektiven vi glömmer, av rösterna vi glömt. Tre år senare har Mammorna tolkats i en föreställning. Och det får mig att tänka på den franska författaren och pessimisten François de la Rochefoucauld som en gång sade ”Alla människor klagar över sitt dåliga minne, ingen klagar över sitt förstånd”.
Tre år senare.
Jag kan inte säga att vi glömt. I alla fall inte mammorna. Det har de inte tillåtit oss att göra. Inte sedan de fick en röst i den offentliga debatten. Senast genom röda band. Men har vi förstått? Har vi begripit, insett, hajat hur vansinnigt allt det här är?
Jag minns i begynnelsen av coronapandemin, när alla talade om att vi lever mitt under historien. Att denna kommer att förevigas i bokverk, på den stora duken, på Netflix, i poddar och kanske till och med i läroplanen. Hur sjukt kändes inte det? Hur sjukt är det inte att samma sak har hänt fast med den dödliga vågen som sköljt över Sverige under det senaste decenniet? Vi går inte in på att jämföra uppmärksamheten kriserna emellan, av förklarliga skäl förstås. Låt oss istället gå in på och marinera att det dödliga våldet i svenska förorter är så väletablerat att det numera har förevigats i historien genom kulturen.
Det behövs personer som Alexandra Pascalidou som vågar lyfta på locket
Och det behövs. Som en påminnelse om att aldrig glömma. För det kommer vi att ständigt behöva påminna oss själva om. För låt mig avslöja det redan självklara: Det kommer ta lång, lång tid innan den här krisen blir uppklarad.
Det behövs. Det behövs personer som Alexandra Pascalidou som vågar lyfta på locket, som gör det en journalist bör göra – ge en röst till de utsatta, till de röstlösa. Det vill säga en som kastar ljus över de historier som ingen vågar ta på. Jag undrar om man kallade reportagen om 11 september, Rwanda, Srebrenica eller Tigray och alla andra reportage om människors missöden som journalister runt hela världen dagligen rapporterar om som känsloporr? Kanske till och med dramatiseringar som Schindler’s List? Eller är det bara vi i västvärlden som blivit experter på att bråka om den här sortens petitesser, alltså om hur och varför man har lyft ett ämne, istället för att fokusera på ämnet i sig?
Det behövs personer som regissören Sunil Munshi, dramaturger som Lisa Lindén och skådespelare som Maria Salah, Chatarina Larsson, Gloria Tapia och Lo Kauppi. Som med respekt, engagemang, patos och hjärta levandegör levande historia.
Jag tittade på dem och tänkte på de dagar de förlorade sina söner
Det fanns inte ett enda torrt öga på Riksteatern i Hallunda när Mammorna visades för pressen och kulturfolk. Hela ensemblens insatser gjordes med bravur. Med vrålande tragiska monologer, stundtals inlindade i lite humor för att hämta andan och som en påminnelse om att mammorna inte bara är mammor som förlorat sina barn, skildrade man fyra verkliga individers lidande på scen. Individer som också satt i publiken. Som jag emellanåt tittade på.
Jag tittade på dem och tänkte på de dagar de förlorade sina söner, en del dagar minns jag tydligt. Var jag befann mig, vad jag gjorde och vad jag tänkte på när jag nåddes av nyheten – och när jag släppte den. Dagar som vände upp och ned på deras liv. Och där satt de nu, medan deras söners liv ännu en gång förevigades i historien.
Robin, Marley, Yonathan och Lavin.
Jag avslutade recensionen av boken med att ställa en fråga – ”Mammorna i boken ger oss därför perspektiv, förtvivlade klagoröster som ber oss att lyssna. Men när har man någonsin lyssnat på kvinnor?”
I föreställningen Mammorna tvingar fyra kvinnor som gestaltar verklighetens Sverige dig att lyssna, igen. Frågan är om du vill förstå?
Eleni Terzitane
Foto: Sören Vilks
