Birgitta Notlöf berättar om Livstyckets allra första stora utställning ”Kvinna i världen”. Den visades på Hallwylska museet 1999. Samarbetet med museet var återkommande under åren som följde.
– Vi tydliggjorde museernas roll för integrationen, menar Birgitta Notlöf.
Redan i entrén kunde besökaren lyssna på dikter och sånger som kvinnorna spelat in på en mängd olika språk. Till utställningen ritade Parvaneh Asgharzordehs av palatsets fasad. Hennes skiss var grunden till ett vackert tyg, med palatsets fasad som motiv. Några kvinnor fick utbildning av museet, och guidade besökare på sina modersmål. Hela förberedelsetiden medverkade alla som var inskrivna hos Livstycket på olika sätt.
I tavelgalleriet stod ett uppdukat middagsbord, och i kägelbanan fanns en monter med smycken som inspirerats av både grevinnans smycken, men också av hela palatsets snickeridetaljer och konstföremål. Vår utställning genomsyrade hela Hallwylska palatset, på samma sätt som projektet genomsyrade hela vår verksamhet i Tensta. Under nästan hela 1999 arbetade eleverna med att förbereda utställningen. Museets personal besökte oss i Tensta, och eleverna fick besöka museet.
(…)
Vårt land har inte alltid varit att betrakta som rikt, med ett socialt skyddsnät
Under förberedelserna av utställningen gjorde kvinnorna också flera utflykter till Stadsmuseet, där de fick en bild av hur det var att leva som fattig här. De fick läsa litteratur om det fattiga Sverige. Kvinnorna förstod att vårt land inte alltid har varit att betrakta som rikt, med ett socialt skyddsnät, utan att väldigt många har varit mycket fattiga och trångbodda. Vi pratade också om att många svenskar flydde till USA, på grund av svält, missväxt och fattigdom. Att de precis som Livstyckets kvinnor hade lämnat hus och hem, äldre släktingar och allt annat i livet, så som de kände till det. Och att USA-svenskarna ofta är väldigt stolta över sin historia, den svenska kulturen och i många fall fortfarande efter många generationer även kan tala svenska.
Det vi ville visa med utställningen var möten – mellan stad och förort, mellan olika århundraden, mellan kulturer och traditioner, mellan mödrar och döttrar och mellan kvinnor i världen. I skrivarverkstaden hade många av kvinnorna också skrivit om sina mödrar och döttrar, mormödrar och farmödrar. Det blev fina miniporträtt av kvinnor från många olika länder. Några kvinnor skrev istället ner barndomsminnen. Nasreen Mirza skrev såhär:
“Jag var tretton år när min pappa greps och sattes i fängelse. Han var politiker. De första fyra dagarna fick han ingen mat och dryck och han och hans kompisar var mycket hungriga och törstiga. Då kom en liten fågel in i cellen och de blev glada och tittade på fågeln. De hade ingen eld men en av männen hade en cigarettändare och grillade den lilla fågeln så att de hade något att äta. När min pappa blev fri efter en månad berättade han det för oss. Jag blev ledsen och glömde det aldrig. Tills nu har jag skrivit dagbok på mitt språk.”
Målningarna i trapphallen togs ned, och där hängdes porträtt av kvinnorna tillsammans med deras döttrar upp
Inför utställningen anlitade vi fotografen Ammi Eriksson, som tog fantastiska bilder på en av våra kvinnor till inbjudan, en parafras av ett porträtt av grevinnan som hänger i palatset. De ordinarie målningarna i trapphallen togs ned, och där hängdes porträtt av kvinnorna tillsammans med deras döttrar upp. Kvinnorna hade porträtterats på samma vis som grevinnan Wilhelmina, Sveriges på sin tid rikaste kvinna, vilka förhållanden de själva än kom ifrån. Det blev vackra, allvarliga bilder, och det var en överväldigande känsla att se dem hänga där. Som tack för att de blivit fotograferade, fick kvinnorna kopior av sina porträtt.
Även flaggan på utsidan av fasaden mot Hamngatan byttes ut mot en flagga med vårt mönster “Hallwylska”. Dåvarande integrationsministern, Ulrica Messing invigde utställningen, som pågick från november 1999 till och med januari 2000. Vi stod för maten på invigningen, och några kvinnor framförde turkisk och arabisk dans. Delar av utställningen visades senare på olika bibliotek, och i våra egna lokaler.
(…)
Vi återkom till museet flera gånger, 2015 hade vi vårmarknad och en stor modevisning där. Då förnyade vi också befintliga mönster som fick nya färgskalor. Vi samarbetade med möbelföretaget Sweef, och deras Howardsoffa kläddes i våra tyger. Det producerades även fotpallar klädda med flera av våra mönster.
De fick inblick i vår historia, kultur, nyanser av vårt språk och även i våra sociala koder
Modevisningen hölls utomhus i Berzelii Park, både den och vårmarknaden var mycket välbesökta. Personal och deltagare från Livstycket gick modell tillsammans med museets personal. På hösten ordnade vi ett seminarium med titeln “Våra museers roll i integrationens tjänst”. Moderator var Christina Jutterström, och kulturminister Alice Bah Kuhnke deltog. Vi tydliggjorde då hur museerna kan öppna dörren för hela samhället och användas som en del av integrationsarbetet. Julmarknaden 2016 höll vi i museets kök. Här sålde vi bruksföremål av olika slag med våra mönster på. Våra produkter var alltid populära och utmanade betraktaren på flera olika plan.
Samarbetet med Hallwylska blev mer eller mindre permanent. Grupper av kvinnor besökte museet då och då, det var ett utmärkt sätt att öka kunskapen om hur Sverige såg ut förr. De fick inblick i vår historia, kultur, nyanser av vårt språk och även i våra sociala koder. Tillbaka på Livstycket delades de in i grupper som gjorde mönster, skapade och sydde kläder och accessoarer, allt med utgångspunkt från palatsets interiör och historia.
Boken om Livstycket – Hela livet i en väska är berättelsen om verksamheten i Tensta som i 27 år tog till vara på kvinnors vitt skilda erfarenheter, omsatte dem i textil konst av olika slag, och fick innerstadsborna att ta blåa linjen ut till Tensta.
Författare till boken om Livstycket är Annika Skarf, det är hon som skrivit Birgitta Notlöfs historia.
