När Birgitta Notlöf, efter 27 år, till sist bestämde sig för att avsluta Livstyckets verksamhet, tänkte hon på de fantastiska kvinnor från världens alla hörn som hon har haft förmånen att verkligen lära känna. Världens krig har knackat på och tagit sig in i vardagen. Allt som ger sorg, förtvivlan och vanmakt. Men nu när hon ser tillbaka är det värmen, skratten och alla kramar som hon minns allra bäst.
Det enkla svaret på varför jag startade Livstycket, är att jag ville göra skillnad. Sedan är det förstås många olika saker i ens liv som påverkar åt vilken riktning man rör sig. En avgörande faktor för mig är att jag förlorade mitt första barn när jag var 26 år. Jag födde en flicka, Linda, som dog endast ett par dagar gammal. Jag satt och höll henne i min famn tills hon dog. Det har påverkat hela mitt liv. Mitt möte med döden gav mig min kamp för livet. Efter lite mer än två år föddes till min stora lycka min son, Jacob. Han var tolv år när jag startade Livstycket och har varit min ivrigaste supporter genom alla år.
Bild: Florian Bolk
(…)
Jag har alltid känt mig trygg i olika miljöer. Det gör att man blir både intressant och överraskande för folk. En personlig grundtrygghet tror jag leder till att man kan tala med alla, både med den som har allt och med den som har mist allt.
Jag utbildade mig till grundskollärare, men efter att jag hade förlorat min dotter, kände jag att jag inte kunde gå tillbaka till skolan och ta hand om andras barn. Det gjorde alldeles för ont. I ett helt år gick jag i terapi och funderade på vad jag ville göra framöver. Som ung hade jag haft en dröm om att bli skådespelare, och nu var tiden inne och jag började en utbildning som hette Kroppens Teater.
Direkt slog det mig hur lite eleverna faktiskt lärde sig
För att försörja mig under studietiden, började jag arbeta som SFI-lärare på kvällarna. Direkt slog det mig hur lite eleverna faktiskt lärde sig. De kom på lektioner några timmar i veckan, sedan fortsatte de att tala sitt språk hemma, all övrig tid. De fick liksom aldrig någon fart på svenskan. Redan då tänkte jag att det måste finnas ett annat, bättre sätt att lägga upp undervisningen. Under året kom jag till insikt om att teatern trots allt inte var något för mig. En vän sa till mig att hon förstod varför: “Hela livet är ju din scen, Birgitta!” Så småningom började jag arbeta på IM (Individuell Människohjälp) och ansvarade för verksamheten i Stockholm. Detta var på åttiotalet, en tid då Sverige tog emot många flyktingar, varav många bodde på båtar vid kajerna runt huvudstaden.
En dag gick jag in i kyrkan i korsningen Styrmansgatan och Storgatan, huset som Zlatan numera har gjort om och har som bostad. Där satt prästen och en kvinna från Frikyrkliga Studieförbundet och pratade om olika alternativ för deras fortsatta arbete. Jag berättade att jag skulle vilja skapa en verksamhet för invandrarkvinnor, där vi skulle förena teori och praktik. De erbjöd mig en lokal och så började vi. Jag hade en väninna som gick ut i den iranska radiokanalen och bjöd in kvinnor som vi undervisade i svenska. För att få finansiering gick jag till Invandrarförvaltningen och berättade vad jag ville göra och fick söka medel från dem.
De som kom till oss var nästan uteslutande iranska kvinnor, men jag ville nå ut till de kvinnor och män som bodde på båtarna också. Det så kallade bärarlaget, som arbetade ideellt för IM, åkte runt och bjöd in dem. Många av IMs medlemmar var svenska kvinnor, som hade goda kunskaper i främmande språk. Det gjorde att kvinnorna som kom till oss ibland kunde hitta någon att tala portugisiska, franska eller något annat språk med.
Vad och varför ska vi göra det här?
Vi genomförde många aftnar med teman från olika länder, med mat, musik och dans. Det var fantastiskt roligt och mycket, mycket uppskattat.
Efter ett antal år på IM, blev det för trångt för mig inom de ramar jag hade att förhålla mig till. Jag kunde inte arbeta på det sätt jag ville, och därför lämnade jag mitt arbete. Jag avslutade de projekt jag hade påbörjat, och besökte deras vårmarknad. Det kändes betydelsefullt för mig att få ett bra avslut, utan bitterhet från något håll.
Hela tiden inför varje del i verksamheten och varje projekt, har jag ställt mig själv frågan vad och varför ska vi göra det här? Jag tror att det är viktigt att ha klart för sig själv vad som är mål och syfte, att hålla en rak kurs och inte börja fladdra ut åt alla möjliga håll. Pedagogik, kommunikation och form har alltid varit mina största intressen och talanger. Att jag har kunnat kombinera det med ett arbete i ständig förändring, där jag har kunnat finnas till för individen, har varit enormt givande för mig som person. Jag har varit noga med att ta in den kompetens som behövdes, för att få ut det mesta och bästa resultatet som var möjligt.
Boken om Livstycket – Hela livet i en väska är berättelsen om verksamheten i Tensta som i 27 år tog till vara på kvinnors vitt skilda erfarenheter, omsatte dem i textil konst av olika slag, och fick innerstadsborna att ta blåa linjen ut till Tensta.
Författare till boken om Livstycket är Annika Skarf, det är hon som skrivit Birgitta Notlöfs historia.
