Vintern och våren 2017 integrerade vi alla deltagare i ett jämställdhetsprojekt, där vi utgick från ett historiskt perspektiv. Vi samarbetade med Marabouparken, där de flesta arbetarna i chokladfabriken i början av 1900-talet var invandrade kvinnor från Finland.
Vi sammanställde en tidslinje som löpte från 1853-1982, där flera saker blev tydliga. Dels hur integrationen för de finska kvinnorna in i det svenska samhället hade fortlöpt, dels vilken kamp kvinnorna i vårt land förde för att tillskansa sig, och även barnen, samma rättigheter som männen. Vid en stor modevisning i Marabouparken, visade vi det nya mönstret Kvinnoliv.
Vi sammanförde den hårda betongen med det mjuka broderiet
Hösten ägnades åt så vitt skilda material som broderi och betong. Broderierna fick sin inspiration från gamla bonader med ordspråk och andra klokskaper. Ett tvådagars besök i Dalarna på Folkhögskolan Sätergläntan och Jobs Handtryck, bidrog till nya kunskaper och insikter. Vi gjorde också studiebesök på Arkipelag och S:t Eriks betongfabrik i Uppsala. Vi sammanförde den hårda betongen med det mjuka broderiet, vilket gav en upplevelse av både kontraster och samspel.
Tidningen Betong ställde frågan om vi ville medverka på den årliga branschgalan för betongföretag under temat “Betong Fashion Week”. Vi hade skapat ett mönster som trycktes hos Ljungbergs utanför Borås. På galan hade vi modevisning med plagg uppsydda i tyget. Plaggen var inspirerade av arbetskläderna som vi hade sett på studiebesök i betongfabriken. Mönstret skapades av teckningar som kvinnorna hade gjort under sina studiebesök.
De invandrade kvinnornas historia finns i materialet
Våren 2018 ansökte vi om bidrag från Riksantikvarieämbetet för att bevara det kulturarv som finns i de mönster som Livstyckets deltagare har skapat i lärande projekt under tjugosex år. Projektet som pågick under hela 2019 döptes till “Livstycket – 26 års kvinnohistoria på löpmeter”. Totalt fanns tvåhundrafemtio ramar med etthundraåttio olika mönster. Ett unikt material av ett långt arbete med integration. De invandrade kvinnornas historia finns i materialet och Stockholms Stadsmuseum kommer att bevara detta kulturarv för all framtid. Museet hade inte möjlighet att ta emot hela samlingen, utan har gjort ett urval.
Jag kände en stor sorg när jag såg Saha stå och montera bort mönstren ur tryckramarna, för att skicka allt till återvinningen. Mitt hjärta ville brista. När Livstycket hotades av nedläggning i december 2018 ordnade kvinnorna ett stormöte i demokratisk anda, som Stadsmuseet följde och dokumenterade. På mötet beslutades om en demonstration utanför den lokal i Farsta, där beslutet om medel till Livstycket skulle tas av politikerna. Även demonstrationen dokumenterades och fotograferades, eftersom museet ansåg att det var en historisk händelse värd att bevara för framtiden.
I maj samma år fick vi medel ifrån delegationen mot segregation, Delmo, för att kunna göra en kartläggning, en behovsanalys och en plan för vårt fortsatta arbete för integration. Partner i projektet var fastighetsägare i Järva. Tre av de fem stadsdelarna räknades vid tidpunkten som särskilt utsatta av polisen. Vi gick igenom många rapporter, och fick bekräftat att det parallellsamhälle som vi har sett växa fram under våra tjugosex år i Tensta, var ett samhälle där segregationen ökat istället för att minska. Den djupa kunskapsklyftan vi lyft fram gång på gång i alla sammanhang, ökar också den i samma takt. Intervjuer med invånare visade på en stor oro för skjutvapenvåldet, vapenhandeln och narkotikahandeln i området.
Språket är nyckeln till att kunna bli delaktig i samhället
Efter kartläggningen framträdde behoven tydligare, och vi föreslog flera åtgärder. En av dem gick ut på att skapa en modell för utbildning av analfabeter och väldigt lågutbildade. Det skulle fungera som en basutbildning, inför SFI. Vår erfarenhet har lärt oss att det är viktigt att ha lärt sig alfabetet och knäckt läskoden innan det är möjligt att tillgodogöra sig utbildningen på SFI. Vår fasta övertygelse har alltid varit att språket är nyckeln till att kunna bli delaktig i samhället på alla olika plan. Ett annat förslag var att upprätta ett center där barn, ungdomar och vuxna skulle kunna få hjälp att söka medel från fonder och stiftelser. Kartläggningen hade visat att behovet av att få hjälp just med att skriva ansökningar, var stort.
Det var så enkelt, det var så svårt
Hon kom till Livstycket som flykting med sina fem barn från ett afrikanskt land under vårt sista verksamhetsår. I hemlandet var hon lantbrukare, och arbetade tillsammans med sin familj med att odla och sälja sina grödor. En dag var hon och några släktingar på väg med sina åsnor lastade med grönsaker, som de skulle sälja på den lokala marknaden. Åsnan som hon ledde trilskades, så hon kom lite på efterkälken. Plötsligt briserar en landmina, som utplånar hennes släktingar framför hennes ögon.
Hon vände tillbaka hem till sina och systerns barn. De hade stannat hemma den här marknadsdagen, de äldre barnen vaktade de yngre. Det som hänt gjorde att hon insåg att hon måste ta sig därifrån med barnen. Så småningom kom de till Sverige, och en av Stockholms förorter. När hon kom till oss var hon naturligtvis väldigt traumatiserad av det hon varit med om. Hon skulle få gå halvtid hos oss, och halvtid på SFI i Kista. Hon mådde väldigt dåligt, och hon var rädd för att åka mellan förorterna, och hon hade svårt att hitta och var förvirrad. Eftersom hon aldrig hade gått i skolan insåg jag att det vore bättre för henne att gå heltid hos oss. Att få ett ställe att ta sig till varje dag, ett ställe som kunde ge henne trygghet och sammanhang. Jag tiggde på mina bara knän, gjorde allt i min makt för att övertyga berörda myndigheter, om vad som vore det bästa för den här kvinnan. Men jag talade för döva öron. I den stunden det blev nej, kände jag att detta kanske var vägs ände.
I många år har jag stått bredvid våra deltagare och kunnat hjälpa dem med olika saker. Många gånger för att påverka, och vara med och staka ut en hållbar strategi för människor, för att få dem trygga och starka nog att gå vidare med sina liv. Men detta förändrades, och jag kände att det inte var värdigt längre. Den här kvinnans historia hade stor betydelse för mitt beslut att lägga ner Livstycket.
Boken om Livstycket – Hela livet i en väska är berättelsen om verksamheten i Tensta som i 27 år tog till vara på kvinnors vitt skilda erfarenheter, omsatte dem i textil konst av olika slag, och fick innerstadsborna att ta blåa linjen ut till Tensta.
Författare till boken om Livstycket är Annika Skarf, det är hon som skrivit Birgitta Notlöfs historia.
