Det är 2026. Valår. Rasistiska vindar blåser genom samhället. Politiker tävlar om att peka ut syndabockar, och kommentarsfälten på sociala medier fylls av hat och misstänksamhet. Rädslan växer. Just därför behöver vi nu mer än någonsin bygga broar mellan människor.
Jag har bott i Järva i över halva mitt liv. Jag har också bott några år i Rosengård i Malmö.
Två förorter i två olika städer men med så mycket gemensamt. Människorna. Livet mellan husen. Närheten. Värmen.
Små handlingar som betydde mycket
Jag minns hur vi knackade på varandras dörrar, lånade ägg av grannen eller bar över mat under ramadan. Små handlingar som betydde mycket. Sådant som mina barn som vuxna fortfarande minns än idag och samtalar om.
Det var så gemenskapen såg ut. Lika naturlig som självklar.
Ibland behöver man flytta vidare i livet. Men även om kroppen byter plats gör inte hjärtat alltid det. Saknaden finns kvar.
Det är i Järva mina föräldrar finns. Min familj. Mina rötter
Det är i Järva mina föräldrar finns. Min familj. Mina rötter. Och på ett sätt har jag fortfarande fötterna kvar där genom mitt arbete som pedagog.
En dag slog det mig i en helt vanlig situation.
Jag skulle ta hissen och en äldre kvinna från området följde med. Först var det tyst, sådär som det ofta blir mellan människor som inte känner varandra. Jag märkte att hon hade ont i kroppen, och vi började prata om smärta, om vardagen och om hur svårt det kan vara att ta sig fram när det är halt och kallt ute. Ett sådant där spontant samtal som bara uppstår.
När hissen stannade visade det sig att vi skulle av på samma våning.
Hon tittade på mig, lite förvånat, och sa:
”Men … bor du här? Dig har jag aldrig sett.”
Jag svarade att jo, det gör jag. Och så skrattade vi lite åt det.
För trots att hon hade bott där i flera år, och jag också, hade vi aldrig pratat med varandra tidigare.
Egentligen bodde vi bara en dörr från varandra.
Den stunden stannade kvar hos mig.
Hur kan man bo så nära varandra, dela samma trapphus, samma gård och samma område – och ändå vara främlingar?
När jag sitter hemma nu är det ofta lugnt. Nästan för lugnt.
Jag saknar ljuden. Rörelserna. Människor som sitter ute och fikar. Barn som ropar på varandra. De små samtalen på väg till affären.
Förorten har för mig alltid varit mer än en plats. Den har varit relationer. Närvaro. Ett ”vi”, även när vi inte har kunnat varandras namn, språk eller ursprung.
Den finns varje gång jag säger hej till någon jag aldrig tidigare har mött
Även om jag inte längre bor kvar i förorten bär jag med mig den gemenskapen. Den finns i samtalen jag har med barnen och föräldrarna på förskolan. Den finns varje gång jag säger hej till någon jag aldrig tidigare har mött.
Samtal bygger broar. Samtal minskar rädslan och misstänksamheten. Och det är precis det Sverige behöver mer av idag.
Kanske är det just det jag saknar mest.
Inte bara området, utan livet som händer mellan oss.
Nu när det är valår och de rasistiska vindarna blåser starkare än vanligt är det viktigare än någonsin att vi fortsätter prata med varandra. För när människor möts på riktigt blir det svårare att se varandra som stereotyper och lättare att se varandra som medmänniskor.
För det är mellan husen och mellan människorna som ett samhälle håller samman.
Sonya M’rad, förskollärare i Järva och tidigare Järvabo.
