Jag vet hur det känns när fritidsgården inte bara är en plats – utan ett andra hem. För vissa det enda trygga hemmet. En plats där vuxna ser dig, där du får vara mer än statistiken, mer än rubrikerna.
Jag växte upp här. Hjulsta och Tensta är fortfarande mitt hem. Och har alltid varit mina barns och deras vänners hem.
Idag är jag förälder. Lokal näringsidkare och engagerad granne. Jag är också grundare av BLM Sweden, tidigare politiskt engagerad och har suttit i både stadsdelsnämnd och social delegation. Jag har sett systemen från insidan.
När fritidsgården i Hjulsta stängdes under 2000-talet uppstod ett tomrum som tog lång tid att återhämta sig från
Och det är just därför jag reagerar.
För vi står inför ett beslut som riskerar att ta Järva bakåt – på barnens bekostnad.
Att låta staden ta över fritidsgårdarna i egen regi kan låta tryggt på papper. Men i praktiken riskerar det att bryta något som faktiskt fungerar.
För första gången på länge ser vi positiva resultat i Järva. Tryggheten ökar. Skolresultaten stabiliseras. Fler unga, särskilt tjejer, hittar till fritidsgårdarna.
Det är inte en slump.
Och det är inte ett resultat som staden kan ta åt sig äran för.
Det är resultatet av långsiktigt, relationsbaserat arbete från civilsamhället – aktörer som varje dag bygger förtroende, skapar trygghet och når de unga som systemen själva haft svårt att nå.
Att sudda ut den skillnaden är inte bara felaktigt – det riskerar att leda till fel beslut.
Vi pratar ofta om att “nå ungdomarna”. Men sanningen är att systemet sällan gör det på egen hand. Det är närvaro, relationer och tillit som gör skillnaden. Och det tar tid att bygga – men kan raseras i ett ögonblick.
Vi har sett vad som händer när fungerande strukturer försvinner. När fritidsgården i Hjulsta stängdes under 2000-talet uppstod ett tomrum som tog lång tid att återhämta sig från.
När vi standardiserar verksamheter riskerar vi att tappa det som faktiskt fungerar
Som tidigare beslutsfattare vet jag hur logiken går: effektivisering, likvärdighet, kontroll.
Men vi måste vara ärliga.
Allt som är likvärdigt på papper är inte nödvändigtvis likvärdigt i verkligheten – särskilt inte i områden med stora socioekonomiska utmaningar.
När vi standardiserar verksamheter riskerar vi att tappa det som faktiskt fungerar: flexibiliteten, innovationskraften och den lokala förankringen.
Forskningen är även den tydlig. Meningsfull fritid, starka vuxenrelationer och delaktighet är avgörande för ungas framtid, trygghet och skolgång.
Och här spelar civilsamhället en avgörande roll.
Detta är inte heller en isolerad lokal fråga.
FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot Sverige för bristande åtgärder mot strukturell diskriminering och ojämlika livsvillkor – särskilt i områden som Järva.
Att i det läget försvaga de aktörer som faktiskt lyckas bygga tillit, delaktighet och framtidstro lokalt är inte bara kortsiktigt. Det går i direkt motsatt riktning mot vad internationella som så väl nationella rekommendationer pekar på.
Det handlar inte om “privat vs offentligt”. Det handlar om idéburen välfärd. En sektor som i Sverige bara utgör cirka 3 procent av välfärden – trots att både politiker och allmänhet vill se den växa.
Vi har alltså ett fungerande exempel, mitt i Järva, på något vi säger att vi vill ha mer av. Och ändå överväger vi att avveckla det.
Är detta ett beslut grundat i vad som faktiskt fungerar – eller i politiska behov av att visa handlingskraft i valtider?
Det väcker frågor: Är detta ett beslut grundat i vad som faktiskt fungerar – eller i politiska behov av att visa handlingskraft inför väljare i valtider?
Som förälder frågar jag mig: Varför ändra något som våra barn faktiskt går till? Som de känner sig trygga i? Som de själva varit med och format?
Som före detta politiker frågar jag: Varför inte använda de verktyg som faktiskt finns?
Sedan 2023 finns möjligheten till reserverad upphandling – att ge idéburna aktörer möjlighet att fortsätta driva verksamheter just för att de skapar värde bortom det mätbara.
Varför används inte den?
När systemet inte lyssnar på de som berörs riskerar vi att förlora det viktigaste vi har: förtroendet. Och utan förtroende – inga hållbara resultat.
Det här handlar inte bara om fritidsgårdar. Det handlar om vilken riktning vi vill att Järva ska ta. Vill vi ha en utveckling som bygger på relationer, tillit och lokal kraft? Eller ett system där unga återigen blir målgrupp – istället för medskapare?
För mig är svaret enkelt. Låt det som fungerar få fortsätta utvecklas. Stärk det. Skala upp det. Lyssna på barnen. Lyssna på föräldrarna. Lyssna på oss som faktiskt är här.
Låt inte Järvas fritidsgårdar ännu en gång bli ett system som tappar våra barn.
Isatou Aysha Jones
