Många hade kommit till Tensta konsthall på lördagseftermiddagen, för att höra om ett spännande svensk-turkiskt konstsamarbete. 

Klassrummet i konsthallen var fullsatt, majoriteten i publiken var kvinnor. Åhörarna fick vara med om en häftig resa i materialet som sex konstnärer valt att jobba med ur samlingen som finns på Women’s archives i Istanbul. Bilder, gamla brev och tidningsurklipp har legat till grund för hur de har tagit sig an uppgiften. Samlingarna består av 15 000 böcker, 8 000 program, inbjudningar och upprop av olika slag, 200 vykort och mängder av foton. Biblioteket öppnade 1990, och har en tydlig inriktning mot kvinnor och HBTQI-personer ur ett historiskt och nutida perspektiv, och kvinnorörelsen som startade 1980 i Turkiet. De ger ut en del publikationer, men den mesta tiden går åt till att samla, arkivera och numer också digitalisera samlingarna.

I ett samarbete mellan Sveriges Generalkonsulat i Istanbul, The Women’s Library and Information Center Foundation, konsthallen DEPO i Istanbul och Svenska Institutet, anlitades tre svenska och tre turkiska konstnärer, för att djupdyka i arkiven och skapa konst tillsammans. Alla sex är kvinnor, och de parades ihop två och två. 

Eftermiddagen inleddes med att företrädare för samarbetsparterna berättade via länk, om hur idén till projektet föddes. De tre konstnärsparen berättade sedan om hur de gått tillväga och vad som ledde till hur deras projekt tog form.

Först ut var Larissa Araz och Petra Bauer, som ägnat sig åt enbart bilder. Det finns 6 000 bilder i arkivet, som enligt de båda konstnärerna inte kan benämnas arkiv, då det är helt osorterat. De konstaterade att samlingen har tillkommit enbart på begäran från betraktaren, att man gillat bilden. Samlingen har tillkommit  genom gåvor, inköp på loppisar och auktionshus. De valde att arbeta likadant, att välja ut ett antal bilder som tilltalade dem personligen, i  sitt projekt  “What do you hear?”

“Jag känner inte till döden, men om ni glömmer mitt namn så finns en bild”

Den första bilden vi får se visar baksidan på ett vykort där det står “Jag känner inte till döden, men om ni glömmer mitt namn så finns en bild”.

 Det finns väldigt lite information om bilderna. Vilka de föreställer, vem som tagit bilden och var den är tagen framgår inte. Vi fick se många bilder, endast på kvinnor och nyfikenheten väcktes. Vem var hon? Vilka är det där, två systrar, väninnor, eller kanske älskande? Många bilder är rena porträtt, några visar hemmiljö och ett litet fåtal visar kvinnor i sociala, festliga sammanhang. Konstnärerna berättade att de tänker fortsätta sitt projekt, genom att välja ut en av bilderna och verkligen grotta ner sig och ta reda på så mycket som möjligt om den.

Det andra konstnärsparet, Şafak Şule Kemancı och Ays Alayat, har koncentrerat sitt projekt kring en person, Kenan Cinili i sitt projekt “Am I really alone?”. 1935 blev det skandal, då den kvinna som var förlovad med Kenan upptäckte att hennes trolovade var en annan kvinna. Kenan blev känd genom att skriva i en tidning i 26 år, som man. Han var hett villebråd för journalister, som var oerhört nyfikna på hans livsstil, sexualitet och kärleksliv. Han berättade en hel del om detta, men kände sig väldigt jagad och ensam. Han kom i kontakt med en annan person, som levde som han och hoppades att det skulle får bort intresset från honom själv, men det lyckades inte.

Kvinnorna i kvarteret  tar ut en del av sitt hemmaliv på gatan

“The Blind Alley” av Özge Açıkkol och Elin Strand Ruin, tar sig an kvinnors nätverk i vardagslivet och grannskapet. Vad händer när parken försvinner för att en moské ska byggas på den marken? Kvinnorna i kvarteret  tar ut en del av sitt hemmaliv på gatan. Med möbler, plantor i krukor och hinkar skapar de en social plats. Där möts det urbana med landsbygdens odlingskunskap.

En mycket intressant och lärorik eftermiddag, som avslutades med mingel, mat och dryck.

Annika Skarf

Print Friendly, PDF & Email