Kollektiv sorg kräver mer psykologiskt stöd för unga

Artikel/Intervju

När Sakariya Hirsi fick nyheten om skjutningen i tisdags gick han ut i Tensta och möttes av sorg och förtvivlan.
– Min önskan för 2021 är att det ska bli året då vi lyfter sorgen och bearbetar den.

2020 liknade inget annat år men slutet blev lika våldsamt i Järva som det blev 2019. På nyårsafton för ett år sedan sköts en ung man till döds i Rinkeby och i tisdags, den 29 december mördades en tonårspojke i Tensta, ytterligare två ungdomar skottskadades. Däremellan, under hela år 2020 har polisen rapporterat rekordmånga bekräftade skjutningar och mord i landet.

Som en reaktion på dödsskjutningarna och gatuvåldet startades i somras en kampanj under namnet Kollektiv sorg. Initiativtagare var Sakariya Hirsi och Josef Farhan som genom ett Amnestyprojekt fick stöd och resurser för att nå ut med sitt budskap. De har tre krav: Sluta avhumanisera de som drabbas av våldet, få bort vapnen från gatorna och se till att ungdomarna har tillgång till psykologiskt stöd. Kollektiv sorg arbetar opinionsbildande på sociala medier och har samlat in omkring 3000 namnunderskrifter.

Jag träffade ungdomar som var helt förstörda

Sakariya Hirsi är från Tensta men studerar och bor just nu i Malmö. Tidigare i veckan var han uppe i Stockholm på besök och hade precis kommit hem till Tensta när han fick höra att det hade varit en skjutning.

– Jag gick ut och träffade skräckslagna föräldrar och ungdomar som var helt förstörda. Först gick det en massa rykten, ingen visste säkert vad som hade hänt. Polisen lät inte mammorna gå fram och se se sina barn. Samma sak hände senare på kvällen utanför Karolinska sjukhuset. Föräldrarna fick inte komma in på Karolinska och vårdpersonalen svarade inte på om barnen var där eller inte, förrän de kom ut och berättade att en av dem hade avlidit.

Det var många föräldrar ute den kvällen, berättar Sakariya Hirsi som gång på gång återkommer till just familjerna och deras smärta. Han frågar sig hur de mår, de som har förlorat ett barn. Hur förklarar man för syskonen?

En hel generation håller på att glömmas bort

– Jag har mått extremt dåligt över det som skedde i tisdags, jag upplever både stress, ångest och frustration, men det slog mig inte direkt utan det kom dagen efter. Jag tänker på att han som dog gick i gymnasiet och jag tänker på familjen. Det är svårt att tänka på och svårt att prata om, men det är något som berör hela samhället och därför väljer jag att prata. Coronapandemin gjorde så att hela Sverige, politiken och ekonomin prioriterade om, det var möjligt. Men till våra områden finns inget stöd. Varför?

Trots att Kollektiv sorg lanserades mitt under pandemin har de lyckats bra med att nå ut med sitt budskap. De fortsätter samla in namn och håller även på och starta upp flera lokalgrupper. Målet för 2021 är att Kollektiv sorg ska finnas lokalt i Stockholm, Malmö och Göteborg. Genom att belysa  och bearbeta sorgen gemensamt hoppas Sakariya Hirsi att fler ska få ork att engagera sig och ställa krav för förändring.

– Hela orten bär på trauma, det är inte någonting som bara jag upplever. Skjutningarna är som ett terrordåd. Våra ungdomar är inte lika prioriterade som unga i andra delar av staden. En hel generation håller på att glömmas bort till följd av klasskillnader och olika förutsättningar. Politikerna har inte tagit sitt ansvar här, de tar oss inte på allvar och det skapar en stor maktlöshet. Det här är inte normalt och det ska inte accepteras, men det sker så ofta så även om man distanserar sig från våldet kommer det att påverka en.

Vi behöver sätta ännu större press på politikerna

Efter mordet i tisdags meddelade stadsdelsförvaltningarna i Järva att de skulle vara mer närvarande i området med krisstödjare och fältassistenter. En standardåtgärd som satts in varje gång området skakats av skjutningar med dödlig utgång, men det är tidsbegränsade insatser som sällan pågår längre än några dagar. Sakariya Hirsi saknar möjligheten till kontinuerligt psykologiskt stöd för ungdomarna, något han tror är avgörande för att de ska kunna lämna den våldsamma verklighet som normaliserats långt ner i åldrarna.

– Min önskan för 2021 är att det ska bli året då det inte längre går att blunda för det som sker. Jag önskar att det ska bli året då vi lyfter sorgen och bearbetar den. Jag hoppas att vi kommer kunna samla oss och ta plats i det fysiska rummet, för vi behöver sätta ännu större press på politikerna och samhället i stort. Och vi behöver mer stöd till föreningar och till mammorna som nattvandrar. Jag önskar att alla politikers nyårslöfte skulle vara att den sorg som vi lever med idag aldrig ska behöva upplevas igen.

Anna Nygård
Print Friendly, PDF & Email