Sista helgen i juni sprang Rinkeby Runs löpare med vännerna i Inlöparna, från Trondheim i Norge till Östersund i mitten av Sverige. Loppet går varje år och är 34 mil långt. Inlöparna klarade sträckan på tiden 18:17:52.
Förra året gick starten i Östersund och målet var Trondheim. Upplägget är att man springer ena hållet två år i rad, för att sedan växla håll de nästkommande två åren.
Den första dagen börjar loppet i en typisk norsk fjord längs norra Atlanten för att sedan svänga in i fjällvärlden. Då går loppet uppför backar som får Granholmstoppen att kännas som en löjlig liten kulle.
Inlöparna har ett lite annorlunda recept i stafetten
Andra dagen börjar i de norska fjällen och slutar i svenska Åre. Det är vackert på ett helt annat sätt, förbi snötäckta toppar och vattenfall. Där hämtade vi också upp Ali Husnain eftersom hans uppehållstillstånd gick ut när han fyllde 18 år. Kändes onödigt att han ska riskera utvisning för en dag i Norge.
Tredje dagen är det mycket utför, från de svenska fjällen till målgången i Östersund. I år fick Ali äran att springa med stafettpinnen in till målet på Östersunds stora torg.
Tsehay, Vamsi, Mårten och Ali från Rinkeby Run sprang tillsammans med 17 vänner från Helsingborg, Göteborg, Östersund och Luleå i laget Inlöparna som har ett lite annorlunda recept i stafetten. En dansande och sjungande hejarklack bakom de lite långsammare lagkompisarna.
Femtio procent löpning, femtio procent fest är receptet som har gjort Inlöparna till stafettens populäraste lag. Det finns nog lag som tävlar på dagen och festar på kvällen, men Inlöparna gjorde båda samtidigt; i loppet (utan alkohol/ droger såklart).
De snabbaste löparna i laget springer oftast ensamma på sina sträckor, men sedan hoppar de in som springande, dansande och sjungande hejarklack bakom de lite långsammare lagkompisarna.
Samtidigt åker våra tre minibussar med de som inte springer runt och hejar, dansar och sjunger för sina lagkompisar, men också för alla andra lag. Det har Inlöparna fått tillbaka: Nu hejar alla lag på Inlöparna. Ibland tutas och ropas det som om S:t Olavsstafetten vore en karneval någonstans i Sydamerika.
Den sista kvällen, när vi tillsammans tog oss ner till Ristafallet, blev något att minnas. Många gick med stela steg efter flera dagars löpning, men leendet fanns där ändå. Det var en fin stund som visade hur mycket vi delat och klarat av tillsammans!
Vi lärde dem att det finns en annan form av tävling
Några röster om Inlöparna:
“Jag har aldrig sprungit med Inlöparna förut och aldrig S:t Olofsloppet heller, men wow vilken upplevelse! Jag blev helt golvad av den otroliga energi, glädje och värme som jag mottogs med, och som vi tillsammans höll vid liv ända in i mål. Det var fantastiskt att få vara en del av detta och peppa alla grymma deltagare, både i vårt eget lag men också alla andra löpare. Och när det var min tur att springa kände jag mig som en riktig världsstjärna tack vare allt stöd, alla som sprang med mig och all peppande musik och hejarop. Det var sjukt jobbigt, men sjukt kul!”
Karin Axelsson från Östersund
“Det var en av de bästa dagarna jag någonsin upplevt. Vi lärde dem att det finns en annan form av tävling.”
Reham Mohamed Muthanna Al-Adhreai från Luleå
“Varje dag var utmanande, inte minst för knäna, men stämningen bestod av värme och gemenskap”
Adrian Tesfemikael, Östersund
“Första dagen var jag väldigt väldigt nervös. Min första sträcka gick inte så bra men sedan fick jag vara med i den sista. Det var då Hanin ledde oss i mål och jag har nog aldrig upplevt så mycket gemenskap i hela mitt liv. Hela laget sprang tillsammans mot målet och peppade varandra. Det var otroligt fint.
Dag två är en dag jag absolut aldrig kommer glömma. Det var min tur att leda laget in i mål. Jag hade fjärilar i magen innan start. I början sprang tre personer med mig men i slutet hade jag nästan hela laget bakom mig. Jag visste inte om det just då eftersom jag var så fokuserad och aldrig kollade bakåt. Det var först när jag såg filmerna efteråt som jag insåg hur många som var med.
När jag kom i mål kunde jag inte hålla tillbaka känslorna. Jag var så överväldigad att jag bara behövde gråta. Jag kände mig så stolt och tacksam att jag fått vara med om det här. Att springa och höra bilarna tuta, se folk göra vågen precis som vi gjort för andra, det var magiskt.”
Ritag Al-Harazi från Luleå
Mårten Westberg, Rinkeby Run
